Tidigare kapitel:

”Okej det där var konstigt. Vad hände medan vi var borta?” frågade Chaz och satte sig på min säng vid mina fötter.

”Inget. Vi pratade bara om det som hände mellan oss”

”Okej så vad hände mellan er då?”

”Allt jag kan säga är att jag var en stor idiot som gjorde vad jag gjorde” sa jag och dem kollade frågandes på mig. Jag skakade bara smått på huvudet innan jag började äta av min pizza och kollade upp på tv som snart skulle vissa Selenas intervju som hon skulle ha med någon lokal reporter eller vad man nu ska kalla honom.

Tiffanys perspektiv

Jag slängde mig snabb i soffan när jag kom hem och begravde ansiktet i kudden. Tankarna flög runt som en virvelvind i mitt huvud just nu och jag kunde inte få någon ordning på dom. För det fanns två sidor i mina tankar eller vad man ska kalla det. En sida som sa att allt som hade hänt och sagt inne i Justins sjukhus rum var fel medan den andra tyckte att jag skulle gå tillbaka dit igen och kyssa honom. Men det var fel. Det var så fel av så många anledningar. Han har ju liksom fått hjärnskakning och kommer inte ihåg att vi bråkat. Han kommer inte ihåg att vi inte pratat med varandra på över tre år och han kommer då inte ihåg att både han och jag har förändrats. Inte jätte mycket kanske men vi har fortfarande förändrats. Det har ju gått 3 år och mycket kan hända under den tiden. Han har en flickvän som han inte kommer ihåg och som han älskar. Plus han skulle göra ett val mellan mig och Selena. Men jag tar nytta av honom, jag låtsas som att ingenting har hänt. Men jag kan inte låta bli. Att vara med Justin igen får mig att känna mig hel igen om ni förstår vad jag menar.

Okej kanske inte då, jag kan försöka förklara kort. Justin var en stor del av mitt liv som helt plötsligt blev ryckt ifrån mig. Eller jag mer eller mindre slängde ut honom ur mitt liv när jag slängde igen dörren i hans ansikte för att jag trodde att han sårat mig. Sen under dom tre åren som vi inte pratade eller var med varandra så kändes det som att något i mitt liv saknades. Som att jag hade ett tomt håll inom mig. Och uppenbarligen så var det Justin som fyllt det hållet innan då det nu var fyllt igen efter att ha fått Justin tillbaka. Vilket är en av anledningarna till att jag hoppas att Justin inte får tillbaka sitt minne. Jag visste att det var själviskt och att jag borde hoppas att han ska komma ihåg allt. Och självklart så ville jag ju att hans skulle komma ihåg sin karriär och allt det där. Men en liten bit av mig. Den själviska delan av mig önskade att han inte skulle komma ihåg allt. Att allt skulle fortsätta på samma sätt som det var nu. Att allt mellan oss kunde bli bortglömd och att Selena skulle bli bortglömd. För jag var rädd att om han vaknade så skulle han välja bort mig för henne. Patetiskt? Kanske. Men jag var inte redo att släppa Justin igen så jag kommer göra allt för att få det att funka även om han får tillbaka minnet.

Med en hög suck satte jag mig upp och slog på tv för att kunna kolla på Selenas intervju som hon skulle ha nu med någon person här ifrån. Jag undrade vad hon skulle prata om. Skulle hon bara stå där och prata om Justin och allt som hänt eller kommer hon att prata lite om sin karriär också?

Programmet slog över till killen som skulle intervjua Selena och han sa några ord innan han vände sig om så att man nu även såg Selena. Hon log smått mot kameran innan hon vände sig mot Simon som han tydligen hette. Jag kollade bakom dem lite snabbt och såg att dem satt på sjukhuset. Dem satt nere i cafeterian som jag känner till allt för väll nu.

(Selena vanligt, Simon kursivt)

”Så Selena. Kan du berätta vad det är som har hänt egentligen? Fansen vill veta hur det är med honom och vad det är som hände. Vi har bara hört en massa olika rykten om vad som hände när han krockade. Som att ha vart ful eller påverkad när han krockade. Eller att han åkte alldeles för fort och försökte komma förbi en bil vid ett dåligt tillfälle” sa Simon när dem sagt hej till varandra och Selena log smått mot honom.

”Jag vet bara ungefär vad som hände då det inte var jag som pratade med Justin när det hände. Men Tiffany som pratade med honom i telefonen när han krockade sa något om att hon hörde hur en bil började slira innan hon hörde hur bilen krockade ihop med något vilket lede till att han skrek” sa Selena och skakade smått på huvudet innan hon fortsatte att prata ”Jag är faktiskt väldigt glad att det inte var jag som pratade med honom. Jag tror faktiskt inte att jag hade vart till en sådan stor hjälp. Jag hade nog bara flippat och fått panik”

”Haha det kan jag förstå, jag hade nog vart likadan. Men vem är Tiffany? Och du svarade aldrig på om Justin mådde bra eller inte”

”Justin mår bättre nu. Eller fysiskt så så mår han bättre men jag tror att det är rätt visst att säga att han inte mår lika bra psykiskt. Han har tappat sitt minne från och med att han är 12 år och kommer därför inte ihåg så mycket. Där ibland hans karriär och alla som han träffat under den” sa hon och kollade ner på sina händer.

”Så du menar att han inte kommer ihåg dig? Sin egen flickvän?”

”Ja det menar jag. Han känner inte igen mig, Usher, Chris Brown eller någon över lag. Jag tror inte ens att han vet att Michael Jackson är död”

”Oh det måste komma som en chock för honom. Men du svarade fortfarande inte på min fråga om vem Tiffany är”

”Haha hon är en gammal kompis till Justin som är här tillsammans med Chaz och Ryan. Dem har vart kompisar sen dem föddes så hon brukar ofta sitta och prata med honom. Försöka få tillbaka hans minne liksom” sa hon med ett litet skratt och jag himlade smått med ögonen åt henne. Hon var så falsk. Eller hon verkade i alla fall det när hon är på sjukhuset. Hon säger hela tiden hur mycket hon saknat honom och vill att han ska komma tillbaka till henne men ändå så sitter hon och flörtar så fort det kommer in en ung läkare som ser bra ut.

”Bara en liten fråga. Var inte Tiffany en gammal flamma för Justin? Alltså gillade han inte henne när dem var mindre?”

”Jo dem båda gillade varandra när dem var mindre men jag tror att dem båda har kommit över det. Eller jag hoppas i alla fall det för jag vill gärna slippa att behöva slåss mot henne för att behålla min Justin. För jag gillar henne. Vi har kommit nära varandra dem senaste dagarna. Jag var först lite misstänksam mot henne då dem har det förflutna dem har men Tiffany är bra för honom. För eftersom han har tappat minnet och tror att han är 12 år igen så är det ingen mindre än Tiffany som han litar på mest.” sa Selena och jag kollade chockat på tv. Falska jävla kossa, sa hon nyss att vi var bra vänner. Är hon skön eller. Vi båda vet att du hatar mig och att jag inte gillar dig särskilt mycket tillbaka. Så varför sitter du och ljuger inför alla och säger att vi är vänner. Du hade inte behövt säga något. Säg mitt namn och sen så behöver du inte säga något mer.

”Men det måste ju vara rätt frustrerande, att han inte kommer ihåg dig alltså”

”Ja det är väldigt frustrerande men det tar sin tid. Han har inte börjat minnas något än men vi har inte hunnit berätta så mycket än. Vi tar det sakta framåt då vi inte vill skrämma honom eller något. Men jag hoppas att han vaknar upp snart och kommer ihåg allt som han har glömt bort. Jag saknar honom mer än allt annat”

”Det kan jag förstå. Men jag har fått in lite frågor från läsare som undrar hur det här kommer att påverka era karriärer”

”Åh jag har faktiskt inte tänkt på min karriär särskilt mycket. Jag har haft för mycket att tänka på här med Justin och allt som händer. Jag vill ju vara här när Justin kommer ihåg allt, om han nu gör det”

”Det är förståeligt. Men hur blir det med Justin?”

”Jag vet inte. Han kommer ju inte ihåg att han är känd och allt det där så vi har ingen aning. Så vi kommer nog inte att dra något beslut om vad som ska hända med hans karriär. Vi tänker vänta tills han får tillbaka minnet så att han själv ska kunna bestämma om han vill fortsätta eller vad han vill göra. Men just nu blir det som att han tar en paus från karriären” 

Det var det sista jag hörde av hennes intervju innan jag stängde av tv. Jag orkade inte höra på henne mer. Om jag trodde att hon var falsk nu så var det inget i jämfört med vad jag tyckte om henne nu. Stå där uppe och säga att hon.... Oh jag kan inte ens tänka klart.

Jag var tillbaka på sjukhuset igen för att ha en film kväll tillsammans med Justin, Chaz och Ryan. Dem hade tydligen fixat filmerna (som om jag måste chansa kommer vara någon skräckis eller thriller) så jag hade erbjudit mig att fixa det andra. Vilket nu innehöll glass, godis, chips och så klart coca cola. Vilket vi alla föredrog.

Pattie hade även ringt mig innan jag åkt och frågat mig om jag inte kunde stanna hos Justin även imorgon då han annars skulle bli ensam här. Det var egentligen Selenas tid att vara här ensam med Justin och ”baby sitta” honom som Ryan kallar det. Men Selena hade åkt någonstans och kunde därför inte vara här. 

Pattie var nämligen tvungen att jobba och Jeremy skulle åka hem idag och sova så att han kunde ta med Jazzy och Jaxon imorgon. Justin hade fortfarande inte träffat dem då både Jeremy och Erin tyckte att Justin skulle börja må bättre först.Att alla hans sår skulle hinna börja läka och att hans huvudvärk skulle hinna försvinna. Det mesta i alla fall. Sen så hade Chaz och Ryan någon viktig match imorgon då det var bara jag kvar. Då dem i Justins crew åkt tillbaka till USA för att försöka reda ut allt.

Inte för att jag klagar då. Det betyder ju bara att jag får mer tid med Justin. Även fast det förmodligen kommer vara lite stelt i mellan oss efter att Justin kysste mig men vi löser nog det på ett eller annat sätt.

”Halloj i stugan” hälsade jag snabbt när jag kom in i Justin rum och dem alla tre vände sig mot mig.

”Hej sexy lady” sa Justin snabbt tillbaka och jag skrattade smått.

”Vet du vad vi ska göra på onsdag?”

”Nej Justin jag vet inte vad du ska göra på onsdag. Ska du få åka här ifrån då?”

”Haha nej jag släpps redan imorgon på kvällen” sa Justin nonchalant som att det inte vore någon stor grej att Justin äntligen skulle få lämna det här sjukhuset. 

”Imorgon? När sa dem det och varför har du inte sagt något till mig förs än nu?”

”Ta det lugnt Tiff, läkarna sa det typ precis innan du kom. Men efter som att jag släpps så har vi bestämt oss för att åka till vattenparken på onsdag”

”Vattenparken? Seriöst Justin, hur gammal är du egentligen?”

”Jag är 12 år” sa Justin som att det vore världens mest uppenbara grej någonsin.

”Justin för typ hundrade gången, du är 18 år. Plus vi har inte vart på den där vattenparken på år”

”Vad jag kommer ihåg så var det bara någon månad sen vi var där”

”Okej visst vi kan åka. Men då blir det inte någon skräck film för dig. Det är ju faktiskt 18 års gräns på det och du är ju bara 12 år” sa jag och log belåtet åt mig själv.

”Nehe, jag får kolla på vad jag vill. Jag är 18 år och får göra vad jag vill”

”Jag trodde att du nyss sa att du var 12 år” retades jag och la ner påsarna jag hade i händerna på sängen vid hans fötter.

”Men åh varför ska du alltid vara så jobbig för Tiffany. Varför kan du inte bara sluta tjafsa med mig och följa med till vattenparken.  Släppa loss lite, du skulle behöva det”

”Och att åka till en vattenpark skulle få mig att slappna av?”

”Japp” sa Justin med ett stort leende och jag skakade smått på huvudet.

”Och ni två är med på det här?” frågade jag och vände mig mot Chaz och Ryan.

”Efter lite övertalande från Justin håll så ja. Det kan ju inte skada att åka dit, eller hur?”

”Jag antar inte. Men vi har inte vart där på flera år”

”Ännu större anledning till att åka”

”Visst jag följer med då. Men bara en fråga. Har ni tänkt på alla Justins fans som kommer att springa runt där och försöka träffa honom”

”Det har vi faktiskt redan tänkt på. Så vi har ringt Scooter och han har bokat hela vattenparker för bara oss på onsdag”

”Bara oss? Ska vi vara 4 pers på en hel vattenpark?”

”Haha nej inte helt själva. Vi får ta med kompisar eller snygga tjejer som står utanför och väntar på att få träffa Justin” sa Ryan och armbågade Chaz snabbt i sidan som slog upp i ett stort leende.

”Gush ni är knäppa. Men jag är på. Som sagt, det kan ju inte skada” sa jag och slog mig ner bredvid Justin på sängen innan jag drog åt mig en glass. 

Chaz satte igång filmen som var exakt det jag räknat med. En thriller. 

Justins perspektiv

Jag vaknade av att jag hörde en massa fnitter från vad som lät som en liten tjej men var inte helt säker. Jag vred lite på mig och försökte sätta mig upp men misslyckades då det var något som låg över mig. Eller snarare. Det var någon som låg över mig.

Jag blinkade några få gånger innan jag kunde öppnade ögonen helt. Jag kollade ner på min kropp och mycket riktigt så var det någon som låg över mig. Tiffany låg med huvudet på mitt bröst som en kudde. Hennes ena hand var lindad runt min midja medan den andra var ihop flätad med min som låg vilandes på min mage. Hon låg halv vilandes över mig och ena benet ihop slingrat mellan mina. Jag kände en liten smärta i bröstet men jag tänkte inte klaga. Jag hade känt värre smärta än det här medan vi sovit tillsammans tidigare men jag hade inte sagt något till henne. För om jag sa till henne att jag hade ont skulle hon ju inte direkt ligga kvar bredvid mig. 

”Bieber. Bieber, Bieber” hörde jag en ljus flickaktig röst säga och jag drog bort min blick från Tiffany för att istället mötas utav pappas roade blick.  

”Sovit gott?” frågade han och kollade ner på Tiffany som låg i min famn.

Jag nickade bara lite smått till svar innan jag kollade ner på tjejen som stod och höll om pappas ben. Hon såg ut att vara i 4-5 års åldern och hon stod med en arm runt en pojke som såg ut att vara kanske 3 år eller något. Dem båda hade bruna ögon men pojken hade kort blont hår medan tjejen hade ljus brunt. Jag kollade ett tag på dem innan det klickade för mig. Både pappa, mamma, Tiffany, Chaz och Ryan hade pratat om ett jag hade två stycken små syskon nu. En syster som hette Jazmyn och en bror som hette Jaxon.

”Är det dem?” var allt jag fick fram men pappa verkade förstå då han nickade till svar.

Jag puttade lite på Tiffany och hon mumlade lite klagande innan hon äntligen vaknade. Hon kollade frågandes upp på mig men kollade snabbt bort mot mina syskon som stod med stora blickar på oss.

”Pappa jag trodde att Justin var tillsammans med Selena. Varför är han då med Tiffany?” frågade Jazmyn och pappa låg snabbt ner mot henne innan han kollade nästan frågandes upp på mig. Visste nog inte riktigt vad han skulle svara. Men helt ärligt, det visste inte jag heller. Det var rätt komplicerat kan man säga. Mitt äldre jag gillade tydligen både Selena och Tiffany. Men nu när jag tappat minnet så kände jag inget för Selena. Hon hade kysst mig men jag hade känt absolut ingenting. Tiffany däremot, jag ska inte ens försöka börja förklara. Låt mig bara säga så här. Det kändes bra.

”Det är komplicerat Jazzy. Som jag sa innan så har Justin tappat sitt minne så han kommer inte ihåg allt som har hänt i sitt liv”

”Okej” sa Jazzy och kollade upp på mig. Hon var så sött, jag ville bara ta upp henne och stoppa henne i fickan så att jag kunde bära med mig henne. Det samma gällde Jaxon som nu stod och försökte hoppa upp på min säng.

”Jag ger er lite egen tid” sa Tiffany och ställde sig snabbt upp. Hon greppade tag om sina saker innan hon började gå bort mot dörren ”Men vi syns i kväll Justin” sa hon och gav mig ett snabbt leende innan hon lämnade rummet.

”Så du och Tiffany alltså?” frågade pappa och satte sig ner vid mina fötter. Drog upp både Jazzy och Jaxon i sängen så att jag nu äntligen kunde krama om dem.

”Som du sa pappa. Det är komplicerat” sa jag och pappa nickade smått.

Jag satt tillsammans med Chaz och Ryan i mitt rum eller vad man ska kalla det. Jag skulle snart få lämna det här stället men mamma och pappa var tvungna att skriva på en massa papper och sånt först innan jag lämnar sjukhuset. 

Chaz avbröts mitt i meningen när dörren flög upp och ett högt skratt fyllde rummet. Jag vände blicken mot dörren och såg hur Tiffany gjorde sin väg in i rummet men den här gången var hon inte ensam. En kille kom in i rummet efter henne och la snabbt armarna runt hennes midja när dem ställt sig vid fotänden till min säng.
”Hej babe hur mår du?” frågade Tiffany med ett stort leende på läpparna och jag kollade oförstående på henne. Vem var han och varför var han här?

”Det är bra. Men vem är killen bakom dig?” frågade jag och lät otrevligare än jag hade avsett. 

”Oh det här är James. Har går i våran klass” sa Tiffany men det förklarade fortfarande inte varför han var här inne med henne på sjukhuset. Om det var för att göra mig svartsjuk kan jag ju säga att det fungerade. Tiffany var min och ingen annans.

”Och varför är han här?”

”Han var och hälsade på sin mormor som ligger här och vi stötte på varandra vid cafeterian”

”Aha, trevligt. Men du dumpar oss väll inte för honom. Jag menar vi ska ju ha en liten fest/middag för att fira att jag är ute från sjukhuset”

”Haha när du säger det så där så låter det som att du skulle ha blivit släppt från fängelset. Men nej jag kommer inte dissa er. Jag ska bara följa med James och hälsa på hans mormor sen så kommer jag tillbaka”

”Okej” sa jag och hon log stort mot oss innan hon tillsammans med James (som nu hade en arm runt min tjejs axlar) gick bort mot vilket rum det än nu var hans mormor låg i.

”Okej vem är han och varför kladdar han på Tiffany? Jag trodde ni sa att hon inte hade någon kille?” sa jag och kollade frågandes på Chaz och Ryan som bara kollade roat på mig.

”Ta det lugnt cowboy. Dem är inte tillsammans, dem är bara kompisar. Fast vi tror att han har något för henne. Men ta det lugnt, Tiffany gillar honom inte på det sättet. Hon har redan sina ögon på någon annan” sa Ryan och blinkade smått mot mig.

”Ni är helt säkra på att dem inte har något tillsammans?”

”Ja, chilla Justin. Fast du borde nog vänja dig med honom. Han har en förmåga att hela tiden vara runtomkring”

”Och det är bäst för honom att han håller tassarna borta från henne om han vet vad som är bäst för honom” sa jag och dem skrattade åt mig. Tyckte uppenbarligen att min svartsjuka var rolig. 

Okej så jag fick en fråga förut om jag int ekunde göra såna här kolash (STAVNING???) eh i alla fall så undrade hon om jag inte kunde använda såna iställer sen lägga in giffar och kanske någon bild i kapitlera. Tänkte att jag kunde testa den en gång och se vad ni tycker. TYcker ni så här eller som jag har gjort dem tidigare kapitlerna?

Kommentera det och passa gänra på att kommentera vad ni tcyker om själva kapitlet också. Justin får nu lämna sjukhuset och blev lite avundsjuk där i slutet och det kommer han bli lite fler gåner kan jag ju säga för att Jamse kommer att vara med i några till kapitel. Hehe i alla fall så hoppas jag att ni gillar kapitlet och glöm inte bort att kommentera. Älskar verkligen era kommentarer <3

Tidigare

"Hej Selena. Hur går det där borta?"

"Inget bra mamma. Hon tjejen Tiffany har sina klor djupare i honom än jag trodde. Hans minnesförlust har sabbat helt och hållet. Men jag är redo för intervjun nu om du kan fixa det till imorgon"

"Ja då det kommer nog inte bli något problem. Men jag ringer dig om det händer något och om detaljer"

"Okej. Tack mamma, älskar dig"

"Älskar dig också gumman. Men se till att du fixar det här nu, vi behöver det här. Du behöver det här"

"Jag vet mamma. Vi hörs senare" sa jag och avslutade samtalet. Jag älskade mamma, det gjord jag verkligen. Hon förstod mig när det kom till det här. Eller först hade hon blivit jätte sur och besviken när jag berättade vad jag egentligen gjorde med Justin men tillslut så insåg hon att det var vad som var bäst för mig. Så hon gick med på det och nu hjälper hon mig även med det.

Justins perspektiv (lördagen 22 jui 2012)

Att jag börjat tröttna på alla dessa vita långa korridorer eller dom vita alldeles för ljusa sjukhusrummen var en underdrift. Jag ville inget annat än att komma härifrån. Men läkarna sa att jag blev tvungen att stanna kvar här några dagar kvar i alla fall och jag höll på att bli galen. Jag fick inte göra något. Jag fick bara ligga i den här obekväma sängen och fick endast ställa mig upp när jag antingen behövde gå på toaletten eller skulle duscha (vilket jag bara gjort en gång och det var rena rama himmelriket om jag får säga så). Jag förstod faktiskt inte varför alla var och hälsade på mig så mycket. Eller visst så förstod jag men dem kunde ju liksom göra roligare grejer än att sitta med mig här på sjukhuset. Inte för att jag klagade då jag annars skulle bli ensam här och ha tråkigt. Men dem kunde väll turas om lite att vara med mig. Ibland kan dem ju liksom var fem eller sex personer här inne. Vilket blir väldigt jobbigt när någon ska berätta något då alla vi lägga till något eller ändra på något litet som enligt dem gick till annorlunda.

Så jag fick tillslut alltid skicka ut folk så att det bara var en kvar som berättade. För det mesta blev det Tiffany som stannade. Ni kanske tycker att det är konstigt då jag borde vilja ha min mamma, pappa eller flickvän med mig. Ja jag trodde nu på att Selena var min flickvän då hon visat en massa bilder och videor på oss. Men jag kommer fortfarande inte ihåg henne och känner inget för henne.

Men i alla fall. Anledningen till att jag vill att Tiffany ska stanna är för att jag för det första vet att alltid kan lita på att hon säger sanningen. Hon skulle aldrig ljuga för mig och så var det lätt för mig att se fall hon höll något borta från mig då jag kunde läsa henne som en öppen bok. Men sen ville jag även att hon skulle stanna och berätta då hon var bäst på det av alla. Selena försökte bara pressa mig om att komma ihåg henne och mina känslor för henne. Min mamma blir bara hysteriskt om något händer och får ofta tårar i ögonen när jag sitter och pratar med henne. Pappa sitter bara och säger att det är okej om jag inte kommer ihåg. Att dem kommer att älska mig lika mycket ändå.

Vilket jag inte tvivlade på men jag ville ändå komma ihåg. Det är 6 år jag går miste om annars. Det är 6 år av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka i sådana fall.

Sen så hade vi ju Tiffany. Hon var bra på och berättade om allt som hänt mig men aldrig för på. Hon märkte på mig när hon gick för fort fram eller om jag inte kunde ta in mer för stunden. För tro mig mitt liv är rätt svårt att ta in på några dagar och vi hade inte kommit så särskilt långt. Jag hade precis börjat tro på att jag faktiskt var känd, att jag hade fans och all den där skiten. Men jag kom inte ihåg något annat. Jag kan väll egentligen inte säga att jag kommer ihåg det heller utan jag bara nu ser det framför mig för att dem sagt det. Jag skulle ju inte komma ihåg det annars om dem inte sagt något.

Just nu satt jag i tillsammans med Tiffany, Chaz och Ryan som pratade om något roligt som jag hade gjort mot min maneger. Jag hade tydligen tagit upp honom på scenen och tryck upp en tårta i hans ansikte. Ännu ett minne som jag fått berättat för mig och nu kan se framför mig men som jag inte kommit ihåg om ni förstår vad jag menar. Alltså det har blivit intryck in i mitt huvud men det är inte så att det är ett minne som jag kommit ihåg. 

”Oh hans min efter alltså, oslagbar” skrattade Ryan högt och vände mobilen mot mig med en bild på Scooter som tydligen var min maneger. Jag skakade smått på huvudet och kollade runt lite i rummet innan jag kollade tillbaka mot dem där dem satt. Jag tror inte att jag orkar med några mer händelser och grejer om mitt liv just nu. Jag var hungrig, uttråkad och jag ville prata med Tiffany. Jag ville att hon skulle berätta för mig vad det var som hände mellan oss. varje gång jag frågade henne om det lyckades någon komma in i rummet eller så ringde hennes mobil. Men inte den här gången. Jag skulle få prata med henne och inget skulle komma i vägen. Frågan var bara hur jag skulle få ut Chaz och Ryan på ett smidigt sätt utan att göra det uppenbart att jag ville vara ensam med Tiffany. 

”Åh jag vill ha pizza. Ryan kan vi inte gå och köpa pizza?” frågade Chaz klagande och jag log smått.

”Nej Chaz jag orkar inte gå just nu. Plus vi sitter ju här med Justin nu” sa Ryan och jag skakade smått på huvudet. Dem måste gå och köpa pizza, jag behöver bli ensam tillsammans med Tiffany.

”Kom igen Ryan. Jag är hungrig och jag är trött på den här äckliga sjukhus maten”

”Men gå själv då Chaz, jag orkar inte”

”Snälla Ryan. Kan inte du gå med Chaz och köpa pizza så kan ni köpa med er pizza tillbaka till mig. Jag är också jätte trött på den mat som jag får här och vill gärna ha något annat.” sa jag och log förhoppningsfullt mot dem.

”Okej då. Men det skulle vara för din skull Bieber” sa Ryan och jag låg stort mot honom.

”Vill du ha din vanliga pizza eller?” frågade Chaz och han tillsammans med Ryan började röra sig bort mot dörren för att lämna rummet.

”Om min vanliga fortfarande är Hawaii så jag. Min vanliga”

”Ja du Bieber, vissa saker förändras inte med tiden och ditt val av pizza är en av dem” sa och log lite smått roat mot mig och jag himlade smått med ögonen åt honom.

”Jaja gå nu så att jag kan få min pizza snart” sa jag och viftade med händerna mot dörren i en gest att dem skulle skynda sig. Alltså jag ville att dem skulle försvinna snabbt men dem kunde gärna vara borta ett litet tag så att jag kunde prata med Tiffany.

”Vi syns snart då. Ta hand om Bieber nu Tiffany” sa Ryan och gav henne ett retsam leende som jag inte riktigt förstod innan han lämnade rummet tillsammans med Chaz.

Tiffany grumlade tyst bredvid mig och jag vände mig mot henne.

”Så nu. Talk” sa jag och Tiffany kollade upp på mig frågandes.

”Berätta nu vad det är som hände mellan oss”

”Justin jag har ju sagt att jag inte vill prata om det. Inte just nu i alla fall”

”Tiffany snälla. Jag håller på att bli galen här. Jag sitter och försöker komma på någon möjlig anledning till att vi skulle sluta vara vänner men jag kommer inte på något. Inget låter rimligt. Så snälla kan du inte berätta för mig vad det var som hände mellan oss”  bad jag och kollade hoppfullt på Tiffany som suckade smått.

”Visst. Men det är ditt fel om det blir dålig stämning här inne” sa hon och  jag skrattade smått. 

”Jag tror nog att vi kommer att klara oss”

”Det tror jag säkert. Men okej. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja berätta det här”

”Bara ta det från början och ju mer detaljer desto bättre” sa jag och hon nickade smått.

”Eh okej så efter att du vart känd ett tag så hade du fått en stor hitt som hette Baby som jag pratade med dig om förut. Eh du skulle åka för att spela in en video vilket betydde att du behövde åka tillbaka till USA. Så vi gick bort till våran plats för att säga hejdå till varandra. Jag erkände då att jag gillade dig som mer än vänner. Först så kollade du bara på mig som att jag hade två huvuden eller något. Sen så skrattade du typ och jag försökte att lämna dig i tron om att du tyckte att jag var dum i huvudet och inte tyckte samma sak. Men du drog ner mig i din famn och kysste mig. Du sa att du gillade mig också. Som mer än vänner alltså” sa hon och jag kollade chockat på henne. Hon hade alltså känt samma sak som jag och vi hade blivit tillsammans. Men varför slutade vi vara vänner för det? Hade vi ett dåligt bråk eller något och vi kunde inte återgå till att vara vänner efter ett sådant bråk?

”Så vi två har vart tillsammans?” frågade jag provande och Tiffany kollade ni upp från sina händer och upp på mig.

”Inte riktigt. Du flög iväg till USA samma dag så vi pratade aldrig riktigt om vad det betydde”

”Okej, så vad hände mellan oss?!

”När du hade vart borta i tre veckor eller något så fick mamma hem sin vanliga skvaller tidning som hon prenumerera på och jag såg att det var en bild på sig så jag öppnade upp tidningen och ville läsa artikeln i tron om att det var något din låt eller något roligt du gjort. Men jag hade fel och fick istället se en bild av dig tillsammans med tjejen från din video kyssandes”

”Kysste jag en tjej i min video?” frågade jag chockat och hon skakade smått på huvudet.

”Nej ni kysstes inte i din video. Det här var utanför eran video” sa hon och kunde nästan höra smärtan i hennes röst. 

”Så låt mig se. Jag kysste dig och sa att jag älskade dig för att sen bara åka iväg och blev tillsammans med en annan tjej i USA?” frågade jag chockat och kollade med stora ögon på henne. jag kunde inte riktigt få in i min skalle att jag kunnat såra henne. Hade kädisskappet förändrat mig så mycket att jag till och med började vända ryggen åt mina vänner och familj?

”Det var det jag trodde att du gjorde så jag var ju inte särskilt glad på dig när du kom tillbaka hit i Stratford och försökte kyssa mig det första du försökte göra när du kom tillbaka som att ingenting hade hänt. Jag slängde igen dörren i ditt ansikte och sen efter det blev det aldrig det samma mellan oss. Vi tappade kontakten och såg inte varandra förs än för tre veckor sen när du kom för att träffa Chaz och Ryan”

”God jag var en riktig douchebag” sa jag och hon skrattade  kort innan hon fortsatte prata igen.

”Egentligen så var du väll inte det” sa hon och jag kollade nu oförstående på henne.

”Hur kan jag inte ha vart det? Jag var ju otrogen mot dig eller vad man ska kalla det”

”Vi var ju tekniskt sätt inte ihop plus så var du aldrig ihop med hon Jasmine tjejen. Enligt dig när jag pratade med dig den dagen som olyckan hände sa du att allt var en PR grej. Att ni bara skulle låtsas vara tillsammans då det skulle ge dig mer uppmärksamhet och där av hjälpa dig att bli större. Jag hade dock bara önskat att du berättat det för mig innan så att jag inte hade behövt flippa ut” sa hon med ett litet skratt och jag kollade fortfarande chockat på henne.

”Berättade jag aldrig för dig att det var en PR grej?”

”Nej. Du sa att du var rädd att det skulle komma ut om du sa det till någons så du höll det för dig själv”

”Sen när berättar jag inte allt för dig? Jag har berättat saker för dig som kunde göra mer skada än att min karriär går under”

”Kanske det men du var väll förmodligen bara rädda att du skulle ha jobbat så hårt i onödan bara för att för att bli av med det med en liten sak som att du hade en låtsas relation tillsammans med en av tjejerna från din video” sa hon och jag skakade smått på huvudet. Varför satt hon just nu och försvarade mig? Jag var den som hade sårat henne genom att inte berättat sanningen för henne så varför försvarar hon mig? Hon borde fortfarande vara sur över att jag inte berättade som det var för henne. Vi berättar ju trots allt allt för varandra. Vare sig vad det handlar om. När jag var ledsen eller glad så var hon alltid den första personen jag pratade med när jag hade stora nyheter. Eller stryk det, det behövde inte ens vara något viktigt för att jag skulle vilja prata med henne. Vi pratade om allt, det spelade inte någon roll vad det var. Det kunde lika gärna vara en sten som vi pratade om som att vi pratade om något viktigt som. Okej nu kommer jag inte på något viktigt då men ni förstår nog vad jag pratade om.

”Bara en fråga. Du kanske inte vet det här men jag undrar bara en sak. Hade jag inte lika gärna kunnat vissa upp dig som min flickvän?”

”Det skulle väll ha gått men jag antar att din maneger antydde på att det skulle ge mer press om du blev tillsammans med den tjejen som du spelade in din video med”

”Varför det? Du är ju också en tjej” sa jag och hon skrattade kort.

”Hahah jag men jag tror inte att det är det som räknas. Det skapar nog mer drama om du dejtar en tjej som du spelat in en video med än om det hade vart jag. Hade det vart jag hade det inte blivit lika stort då du känt mig sen innan. Plus ingen skulle vilja läsa om mig. Jag skulle bara vara den bitchen som snodde dig från dina fans” sa hon med ett litet skratt och jag skakade smått på huvudet.

”Jag skulle läsa om dig” sa jag och skickade iväg ett litet flörtigt leende mot henne och hon himlade snabbt med ögonen. Men jag kunde dock se en lätt rodnad som spreds på hennes kinder. Ja log smått för mig själv då jag älskade att jag fortfarande hade den här effekten på henne trotts att det gått så många år.

”Jaja men du är ju knäpp Bieber”

”Japp, knäpp och stolt. Men nu tillbaka till set viktiga. Vem var tjejen som jag hade en fejk relation tillsammans med?” 

”Hennes namn är Jasmine Villegas”

”Okej det där säger mig inget. Vissa mig en bild” sa jag och viftade med handen mot henne som en gest att hon skulle skynda sig. Hon skrattade smått åt mig innan hon drog upp sin mobil ut fickan. Hon knappade lite snabbt på den innan hon räckte den mot mig. 

Jag tog emot mobilen och kollade ner på bilden. På bilden var det en tjej i våran ålder ungefär. Eller våran ålder och ålder vet jag inte om jag kan säga. Då jag är 12 år i psyket men enligt alla andra så är jag 18. I alla fall såg hon ut att var 17 år eller något. 

Okej i alla fall. Hon hade långt mörkt hår ner till höfterna, ett leende på läpparna och bruna mörka vackra ögon. Hon var vacker, det måste jag erkänna. Men hon var ingenting jämfört med Tiffany. Hon kommer alltid att vara vackrast i mina ögon. Inte bara för hennes utseende men även pågrund av hennes personlighet och allt annat som kommer med henne. Hon är bara. Om jag skulle beskriva henne med ett ord så skulle jag nog säga att hon var perfekt. 

”Visst hon är vacker men jag skulle fortfarande välja dig” sa jag och räckte tillbaka mobilen till henne. Hennes kinder fick återigen en röd nyans och hon kollade snabbt ner på sina händer. Jag log belåtet och skakade smått på huvudet. Tjejer är så uppenbara ibland. Ge en tjej en komplimang och du är bra liksom.

”Okej men om vi bortser från allt det där. Löste vi det. Alltså har vi blivit kompisar igen. Du och mitt 18 åriga jag alltså” sa jag och hon skrattade smått.

”Eh jag antar att vi löste det på ett sätt” sa hon och kliade sig smått i nacken. Hon fick en liten rynka i panna och jag kollade oförstående på henne.

”Vad menar du att vi typ löste problemet?”

”Alltså vi pratade ut allt. Eller jag tror att man kan säga att vi gjorde det. Sen bad du om förlåtelse och vi typ. Eh vi typ.....”

”Vi gjorde vad?”

”Eh vi kysstes” sa hon och drog snabbt bort blicken från mig. Hon kollade ner på sina händer och pillade smått nervöst på mobilen som hon hade in knät. 

Jag kollade med stora ögon på henne och spelade upp det hon sagt om och om igen för att försöka få in det i min hjärna. Vi hade alltså kyssts för bara någon vecka sen. Vilket betydde på att jag hade samma känslor för henne fortfarande och ännu viktigare. Hon hade samma känslor för mig.

”Okej så varför är det inte helt löst då? Alltså om vi båda känner så för varandra kan vi väll liksom försöka lösa det?”

”Det är lättare sagt än gjort. VI behöver bara bortse från det faktum att du har Selena som flickvän och vart tillsammans med henne i över ett år”

”Så när jag kysste dig var jag otrogen mot Selena?”

”Ja jag antar det. Alltså ni hade inte pratat med varandra på länge då ni bråkat om något. Sen så ringde hon dig den kvällen och du skulle prata med henne”

”Okej, så vad hände mellan oss efter det då? Mellan oss om man säger så”

”Det vet jag inte riktigt. Du skulle åka hem och försöka lista ut vad du kände för oss båda. Du skulle välja mellan oss eller vad man ska säga”

”Vad valde jag?” frågade jag nyfiket och Tiffany kollade nu upp på mig igen.

”Jag vet inte. Du ringde mig sen efter någon timme eller vad det var. Jag hörde inte riktigt vad du sa då du grät. men du sa något med Selena och sen så försökte du övertala mig om att möta dig på våran äng då du ville prata med mig” sa hon lite nedstämt nu och jag kunde känna hur hela stämningen förändrades.

”Vem tror du att jag valde?” 

”Jag vet inte. jag har försökt att inte tänka på det. Jag vill inte dra någon slutsats och sen bli krossad i slutet” erkände hon och jag greppade tag om hennes hand som låg vid min på sängen.

”Jag är säker på att jag valde dig” sa jag och hon skakade smått på huvudet.

”Jag är inte lika säker på det. Om du hade kommit ihåg allt så hade du kommit ihåg alla gulliga stunder och sådant som du haft med henne”

”Men du och jag har ju också haft våra stunder. Räknas inte dom då?”

”Jo det är klart men det var ju när vi var typ. Yngre” sa hon och kollade upp på mig.

”Och, jag är typ 12 år nu. Eller det är i alla fall hur gammal jag tror att jag är och jag vet att jag är galen i dig”

”Men jag är 18 och mycket har hänt sen vi var 12. Så du kan inte komma och” var allt hon sa innan jag greppade tag om hennes ansikte samtidigt som jag böjde mig ner. Jag tröck mina läppar mot hennes och hon stelnade smått till framför mig. Efter ett tag kände jag hur hon slappnade av framför mig och hon satte upp händerna på mina. Jag visste inte fall hon skulle putta undan mig eller inte men innan hon hann göra något slogs dörren upp och Ryan kom in i rummet med Chaz tätt efter sig. 

”Pizza budet är här” sa Chaz nästan stolt och hade nog förväntat sig ett skratt från våran sida. Men vi sa inget, vi satt bara och kollade ner i våra knän. Chaz kollade oförstående på oss då han förmodligen också kände spänningen som nu stigit i rummet. 

”Vad hände här inne då?” frågade Chaz och räckte mig pizzan. Jag log tacksamt mot hon om men sa ingenting den här gången heller. Utan det var Tiffany som var den nästan som bröt tystnaden.

”Jag borde nog gå nu. Mamma vill ha hjälp hemma med en sak så jag lämnar er killar ensamma ett litet tag” sa hon och packade snabbt ihop sina saker innan hon ställde sig upp.

”Men du kommer väll fortfarande komma tillbaka tills filmen börjar i kväll va? Vi ska ju ha filmkväll” sa Ryan och jag kollade nu upp på henne. Hennes blick möte min och kollade nästan frågande på mig. Jag log lite smått mot henne och hoppades att hon skulle förstå meddelandet.

”Jadå jag kommer tillbaka. Jag behöver bara åka hem en liten sväng och fixa lite grejer” sa hon och gav oss alla ett litet leende innan hon lämnade rummet.

”Okej det där var konstigt. Vad hände medan vi var borta?” frågade Chaz och satte sig på min säng vid mina fötter.

”Inget. Vi pratade bara om det som hände mellan oss”

”Okej så vad hände mellan er då?”

”Allt jag kan säga är att jag var en stor idiot som gjorde vad jag gjorde” sa jag och dem kollade frågandes på mig. Jag skakade bara smått på huvudet innan jag började äta av min pizza och kollade upp på tv som snart skulle vissa Selenas intervju som hon skulle ha med någon lokal reporter eller vad man nu ska kalla honom.

Äntligen uppe och ännu ett långt kapitel. Var egentligen meningen att jag skulle ha med Selenas intervju i det här men det skulle ha blivit allt för långt då så får ta det i nästa kapitel istället. I alla fall så fick Justin nu reda på vad som hände mellan dem och kysste henne. Vilket jag i alla fall är lite glad över, vet inte med er men i alla fall. Kommentera vad ni tycker, både dåligt och bra. Vill ha båda. Då jag kan förbättra mig utav era kommentar och synpunkter.

Okej tänkte bara säga en sista sak och det är att ni som inte redan förljer bloggen på instagram gör det nu. Bloggens instagram heter @justtwitter och där uppdaterar jag om när nästa kapitel ska komma och lite annat.

Tidigare kapitel:

Vi har inte pratat med varandra på över tre år förs än för bara ungefär två veckor sen. Han har en flickvän som han vart tillsammans med i över ett och ett halvt år nu som han älskar och hon älskar honom också. Fast Justin hade jag faktiskt kysst mig och sagt att han älskade mig också. Han sa han ångrade det han gjort och att han aldrig känt något liknande som han kände när han var runt mig. Men det var väll fortfarande taskigt av mig som tog nytta utav hans minnesförlust som halvt låssades som att vi fortfarande var kompisar.

Selenas perspektiv(onsdagen 19 juni 2012)

Jag gick tillsammans med Chaz och Ryan bort mot Justins rum för att kolla till hur det går för Tiffany med Justin. Egentligen hade jag gärna velat vara den som stannade kvar med honom och pratat med honom. Inte bara för att jag då skulle kunna berätta allt ifrån mitt perspektiv och kanske få bort Justins tankar och hans lilla crush på henne. Men även för att jag då kanske skulle kunna se till att han inte kommer ihåg vad som hände mellan oss senast vi pratade. Han lär ju inte direkt vilja ha kvar mig här om han kommer ihåg sanning om vårar samtal. Om han kommer ihåg vad jag sa efter att han erkänt att han kysst Tiffany.

Åh Tiffany,  jag vill bara ta henne och släng ut henne någonstans. Jag förstod inte ens vad hon gjorde här. Hon hade inte pratat med Justin på tre år och helt plötsligt är hon helt all over him. Tror hon att hon kommer kunna få tillbaka Justin från mig eller. Hell no, inte under min vakt. Justin är min och bara min. En liten hjärnskakning ska inte sätta stopp för det. För om Justin föll för mig en gång borde det inte vara så svårt att få honom att falla för mig igen. Eller hur?

"Selena hur är det med dig?" frågade Chaz och viftade med en hand framför mitt ansikte.

"Det är inget. Jag är bara lite trött, har inte fått så mycket sömn på senaste tiden" sa jag och gav honom ett påklistrat leende.

"Hur kan du vara trött? Du är den som sovit mest av oss alla"

"Jag vet inte okej. Jag har väll inte haft den sköna sömnen som jag brukar har. Jag går runt och oroar mig för Justin hela tiden"

"Haha om du menar flörta med läkare som att oroa sig för Justin så tror jag på dig" sa Chaz och gav mig ett lika falskt leende som jag gett till honom tillbaka. Jag kollade chockat på honom innan jag fortsatte efter dem i korridoren som Justins rum låg i. 

Chaz har alltid haft något emot mig, enda sedan jag och Justin började att dejta. Han har alltid misstänkt mig för att utnyttja Justin som en PR grej. Att jag bara utnyttjade honom för att bli känd. Men hans hat mot mig har blivit mindre och mindre med tiden. Kanske för att jag och Justin vart ihop länge nu och han börjar tro att jag faktiskt gillar honom. Ha vilken idiot, Chaz borde ha hållit kvar vid sin tanke. För han verkade vara den enda som såg mig för vem jag egentligen var.

"Selena ska du med in eller ska du stå kvar här ute och kolla dött på dörren?" frågade Ryan lite roat och jag vände mig med ett ryck mot honom. Hade inte riktigt märkt att vi redan kommit fram till Justins rum.

"Förlåt jag kommer. Jag fastnade bara lite i mina egna tankar" sa jag och Ryan nickade smått innan han gick in i Justins rum efter Chaz som redan gått in. Jag gick in i rummet men stannade snabbt när jag gick rakt in i Ryans ryggtavla. Han hade stannat precis innanför dörren och Chaz lika så. Jag kollade oförstående på dem som båda hade stora flin på läpparna innan jag lät min blick glida över till Justin och kände hur ilskan spreds inom mig när min blick fastnade på hans säng.

I hans säng låg inte bara han utan även söta rara lilla falska Tiffany också. Han låg med en arm runt hennes midja och hon log halv vilande över honom med ett ben ihop slingrat med hans. Dem båda hade ögonen stängda och verkade andas relativt lugnt så jag drog slutsatsen att dem båda låg och sov.

"Haha det var på tiden att dem två är tillbaka tillsammans igen" sa Chaz glatt och gick längre in i rummet var av Ryan följde hans exemplar. Jag stod bara och kollade irriterat på Chaz ett tag innan jag också gick in i rummet och ställde mig vid fotgaveln till Justins säng. Chaz och Ryan på varsin sida av sängen.

"Den enda anledningen till att dem är vänner igen är för att Justin har tappat minnet och inte kommer ihåg vad som hände mellan dem. Vilket hon utnyttjar till hennes fördel"

"Wow wow Selena. Tiffany skulle aldrig utnyttja Justin för något. Även fast dem inte pratat med varande så mycket på senaste tiden och inte träffats betyder det inte att dem inte bryr sig om varandra" sa Chaz och kollade upp på mig istället "Plus dem pratade med varandra dagen som han var med i kraschen och dem löste problemet. Dem är kompisar igen och det var ju faktiskt hon som han ringde när han var ledsen över något som hade hänt innan. Justin kommer inte ihåg vad det är så klart men Tiffany sa att han hade pratat med dig innan och att det var något med dig att göra som fick honom att gråta den kvällen"

"Ja vi hade ett litet bråk som blev lite hektiskt" ljög jag snabbt ihåg och gav dem ett varsitt litet leende innan jag kollade ner på Tiffany som just nu låg i Justins famn.

Tiffany hade pratat med Justin efter vårar samtal och om man tänker på vad jag har hört om deras relation så berättar dem allt för varandra. Finns det då en chans att han berättade för henne vad som sades mellan oss. Och i sådana fall är det därför hon inte verkar lita på mig och inte gillar mig. Eller har det bara med att Justin är ihop med mig och hon är avundsjuk. Ja det måste vara det. Jag menar hon skulle väll säga något till någon om hon visste hela sanningen mellan mitt och Justins bråk. Eller bråk och bråk vet jag inte om jag skulle kalla det.

Justin stönade lite i sömnen och vred lite på sig innan hans ögon fladdrade till lite. Han stönade ännu en gång och vred lite på sig innan han verkade hitta ett bra sätt att ligga på. Han verkade nu få koll på sin blick och hans ögon pendlade smått mellan mig, Ryan och Chaz.

”Hej, vad gör ni här?” frågade han och Chaz rynkade lite smått på pannan.

”Vi är här för att kolla till dig ditt pucko. Se till så att Tiffany inte har satt in en massa skit i ditt huvud och hittar på en massa falska rykten om oss” sa Ryan med ett litet leende på läpparna vilket Justin snabbat besvarade.

”Haha nej då. Vi pratade inte så mycket igår faktiskt. Hon hämtade en spegel åt mig så att jag kunde se hur jag såg ut och visade mig mina tattueringar som ännu ett bevis på att jag faktiskt är 18 år. Sen så hann vi inte så mycket längre då jag var väldigt trött och behövde sova lite”

”Ja vi kan märka det. Ni ser ut att ha haft det mysigt i alla fall” sa Chaz roat och kollade ner på Tiffany som låg i hennes famn.

”Oh sorry bro, jag glömde bort att ni två verkar ha något ihop” sa Justin ursäktande och vi alla kollade oförstående på honom innan både Chaz och Ryan bröt ut i skratt.

”Jag och Tiffany tillsammans? Vart har du fått det ifrån? Vi är bara kompisar”

”Men ni kom in hit tillsammans. Du hade din arm runt henne och era händer var ihop flätade. Plus i kände varandra inte så länge jag kan komma ihåg.”

”Justin vi är bara bra kompisar.Vi blev kompisar efter att du blev känd och åkte iväg till USA. Tiffany behövde då en kompis och efter som du var känd så kunde vi inte lite på varandra. Så vi började va med varandra då vi visste att vi inte bara blev utnyttjade för att vi var kompisar med dig.    Sen så fortsatte vi bara vara med varandra efter det och nu har vi blivit nära kompisar. Men du måste förstå att jag ser henne mer som en syster än något annat om jag ska vara ärlig”

”Men kan du då förklara för mig varför jag hörde min mamma beordra Tiffany att åka hem tillsammans med dig och mysa” sa Justin och vi kollade chockat på honom ”Jag kunde höra allt ni sa då men jag kunde inte öppna ögonen eller prata” förklarade han snabbt och vi nickade smått förstående.

”Justin jag skulle aldrig bli tillsammans med Tiffany hur mycket jag än gillade henne eller om du sa att det var okej. Man blir bara inte tillsammans med sin kompis ex eller stora crush. Du vet att jag aldrig skulle göra det emot dig. Ni har ett förflutet och det är något som ni aldrig kommer kunna komma bort från”

”Det var skönt att höra. Jag trodde nästan att jag skulle få banka in lite vett i din skalle och be dig att hålla dig borta från henne. Hon är min och ingen annans” sa Justin och drog Tiffany närmre sig. 

Jag kände hur avundsjukan spreds inom mig när jag hörde dom orden lämna Justins läppar. Även fast det inte var äkta så brukade han alltid kalla mig hans och det är alltid något en tjej vill höra från en kille. Det får en att känna sig special på många olika sätt.

”Förresten är det verkligen så smart att Tiffany ligger så där på dig nu när du precis vaknat upp från en koma och en hemsk bilolycka?” frågade jag och log smått ner mot honom. Han vände sin blick mot mig och skakade smått på huvudet.

”Jag är glad att du bryr dig Selena men”

”Det är klart att jag bryr mig om dig Justin. Du är min pojkvän och jag älskar dig” avbröt jag honom snabbt och klistrade på ett litet leende.

”Haha okej. Men det är inget problem, det gör inte ont. Plus det var jag som bad henne att lägga sig här. Alla som känner mig vet att jag sover bättre när jag har Tiffany bredvid mig. Hon har liksom blivit min skyddsängel på något sätt. Okej kanske inte då men ända sedan vi såg den där skräck filmen tillsammans så har vi båda kommit fram till att vi sover bättre tillsammans”

”Justin du är 18 år nu och det är säker 7 eller 6 år sen ni såg på den där filmen. Tycker du inte att du borde komma över filmen nu?”

”Selena det är bara ett litet problem med det om du inte kommer ihåg. Jag kommer inte ihåg dem senaste åren som ni sagt att jag glömt bort så just nu är jag 12 år igen och tills jag kommer ihåg annat så är det så här” sa han nästan irriterat och jag kollade chockat på honom.

”Om jag inte tror fel så verkar du lite avundsjuk på Selena” sa Chaz lite roat och kollade på mig.

”Jag är inte avundsjuk på henne. För att om Justin hade kommit ihåg vad som hade hänt dom senaste åren skulle han komma ihåg att han inte längre är kompis med Tiffany. Att dem bråkar och inte pratar med varandra. Det är jag som är tillsammans med han och inte hon” sa jag och dem alla tre kollade chockat på mig

”Vet ni vad. Jag är fortfarande lite hungrig så jag går bort och äter något” sa jag och plockade ihop mina saker som jag lagt på fotändan till Justins säng ”Så Justin jag kommer tillbaka senare så kan vi prata lite ensamma istället så kanske jag kan få dig att komma ihåg mig och vad som var mellan oss”  sa jag och gav dem alla ett varsitt påklistrat leende innan jag gick ut ur rummet.

Justins perspektiv

”Jag är inte avundsjuk på henne. För att om Justin hade kommit ihåg vad som hade hänt dom senaste åren skulle han komma ihåg att han inte längre är kompis med Tiffany. Att dem bråkar och inte pratar med varandra. Det är jag som är tillsammans med han och inte hon” Selenas meningar spelades om och om i mitt huvud. Jag kunde inte få ihop det. Vad då jag är inte kompis med Tiffany längre? Hon är min bästa kompis och inget kan komma i mellan oss. Det har vi ju redan bevisat. Jag menar vad har kunnat hänt som fick en sådan dålig effekt att vi faktiskt tappade kontakten och slutade prata med varandra. Vi har vart kompisar enda sedan vi föddes och jag kan inte tänka mig ett liv utan Tiffany.

”Justin hur är det?” frågade Ryan och kollade lite oroligt på mig ”Har du ont någonstans, behöver du någon tablett?”

”Nej jag mår bra Ryan men jag kan bara inte få in vad Selena just sa. Jag menar jag och Tiffany tappade väll inte kontakten helt plötsligt? Snälla säg att hon bara skämtade”

”Jag är leden Justin men hon pratar sanning. Ni bråkade om något och ni tappade kontakten när vi var 15 år så ni har inte vart kompisar på 3 år” sa Chaz och jag kollade förvirrat på honom.

”Nej du skämtar. Jag menar varför skulle hon vara här då om vi inte längre är kompisar?”

”För att ni enligt henne pratade ut allt och löste problemet när ni väll faktiskt pratade med varandra. Det var dagen som du krockade. Hon sa att ni först bråkade och sen så lyckades ni lösa det eller något åt det hållet”

”Okej men vad var det vi bråkade om? Det måste ha vart något ganska allvarligt om det fick oss att bryta kontakten” 

”Vi vet inte Justin. Ni berättade aldrig för oss. Eller hon berättade aldrig för någon. Du visste inte vad du hade gjort för att såra henne heller. Antingen det eller så ville du inte bara komma ihåg det” sa Chaz och jag skakade smått på huvudet. Det kunde inte stämma. Jag skulle aldrig göra något för att skada Tiffany. Aldrig.

”Men sa hon aldrig något till er efter att vi löste det?”

”Jag är ledsen mannen. Men du får nog prata med henne själv om det”

”Jag tror att hon pratade om det igår som snabbast men när jag frågade henne att förklara det sa hon bara att hon inte ville prata om det och ta det senare istället”

”Det kanske fortfarande bara är lite känsligt ämne för henne fortfarande. Ni hade precis rätt ut allt så hon kanske inte känner för ännu ett känslomässigt samtal med dig efter allt som precis har hänt” sa Ryan och jag nickade instämmande.

Vi satt där tysta ett tag men tystnaden bröts inom kort av Tiffany som stönade smått. Jag kollade snabbt ner på henne och hon blinkade snabbt några gånger innan hon öppnade ögonen helt. Hon kollade lite frågades runt omkring sig innan hon verkade uppfatta vart hon var någonstans och tillslut så hamnade hennes blick på mig. Hon log smått mot mig innan en lätt knackning hördes på dörren vilket fick oss alla att vrida huvudena ditåt. Mamma kom tillsammans med en kille jag aldrig sätt förut in i rummet och jag kollade lite frågandes på honom. Dem båda log stort mot varandra och han gick med en arm runt hennes axlar. Kunde mamma ha skaffat en kille under dom åren som jag glömt bort. Jag mena pappa har ju en ny tjej så varför skulle inte mamma kunna ha det.

”Hej Justin hur mår du?” frågade mamma när hon kom upp bredvid sängen och kollade lite misstroget på mig och Tiffany som fortfarande låg tätt tillsammans innan hon möte min blick.

”Det är bra med mig. Medicinen verkar hjälpa bra i alla fall då jag inte har så ont. Men nu till den viktigare frågan. Vem är din nya pojkvän?” frågade jag och alla skrattade lite roat åt mig.

”Justin, Ryan är absolut inte min pojkvän. För det första så är han alldeles för barnslig och ung för mig. Sen så är han alldeles för lik dig. Han är faktiskt en av dina bästa kompisar i ditt crew”

”Mitt crew?”

”Ja ditt crew. Som jobbar och hjälper dig med din karriär och allt som kommer med den. Jag till exempel är din swagger coach och kompis. Sen så har du Alfredo som är din kompis/kamera man, Kenny som också är din kompis med även bodyguard. Sen så har vi” började killen som tydligen hette Ryan men Tiffany avbröt honom snabbt.

”Ryan du kanske ska ta det lite lugnt med alla namnen. Han kommer inte ens ihåg något under dom senaste fem åren så jag tror inte att han kommer att börja komma ihåg allt genom att du bara rabblar upp en massa olika namn till personer han känner. Jag menar han kommer inte ens ihåg att han är kompis med Usher. Så ditt rabblande kommer nog bara göra honom ännu mer förvirrad”

”Haha du har nog rätt. Det är en hel del namn att lära sig”

”Okej men mamma om han inte är din pojkvän. Finns det då en annan?”

”Nej gubben det finns det inte. Jag har inte börjat träffa någon annan efter din pappa” sa hon och jag nickade smått på huvudet. Det skulle nog ta en hel del tid innan jag kunde ta in allt. För av det som jag har hört under de två dagarna jag nu vart vaken så har det hänt väldigt mycket i mitt liv sen jag var tolv.

Selenas perspektiv (fredagen 21 juni 2012)

"Hur kan du inte komma ihåg. Du hyrde hela stempel ceneter åt oss så att vi skulle kunna se på Tatanic tillsammans utan att behöva blir störda av alla dina fans" sa jag och Justin skrattade roat igen. Jag hade nu äntligen fått lite ensam tid med honom och jag har försökt allt för att få honom att minnas mig. Men inget. Det spelar ingen roll vad jag säger eller visar för honom. Jag har visat bilder, berättat om alla våra resor och allt annat som är värt att komma ihåg från våran relation. Men som sagt, ingenting. Det här var hopplöst, han kommer inte minnas något. Försäg så har det ju bara gått två dagar sen han vaknade så det har ju inte gått så länge men det är frustrerande. Han borde ju börja komma ihåg något. Det behöver inte bara något stort. Bara något litet. Som en av hans låtar, en person från hans crew eller något. Läkarna sa att det är vanligt, att det kunde ta ett litet tag innan minnet kommer tillbaka men jag blev bara frustrerad. Jag ville bara att han skulle komma tillbaka till oss. Fast skippa de dåliga minerna som vi haft under alla våra bråk. Speciellt det senaste.

"Och igen med mina fans hit och dit. Jag är inte känd Selena, jag är inte du"

"Nej det är du inte, du är större än mig. Du har tusentals fans som avgudar dig och skulle göra allt för dig. Dem älskar dig, precis som jag gör" sa jag frustrerat men föll fortfarande ett litet leende på läpparna. Jag var ju glad att Justin hade vaknat men jag var ju lite mindre glad över att han inte kommer ihåg mig. Att han bara tror att allt det här typ är en dröm eller något.

Jag skulle precis börja prata igen men blev avbruten när dörren intill rummet öppnades och två höga skratt fyllde rummet. Jag vände irriterat blicken mot dörren och kollade irriterat på Chaz och den där Tiffany som precis kommit in i rummet. Jag hatade henne, hon var alltid i vägen då Justin trodde att han var 12 år igen och hade än en gång sin lilla krush  på henne. Vilket hon mer än gärna verkade ta nytta av. Hon gullar runt med honom, sitter och skrattar åt hans skämt som inte ens är roliga. Det är ingen som skrattar åt dem utan hon. Falska bitch. 

"Åh förlåt, vi visste inte att du skulle vara här Selena. Pattie sa att det inte var någon som skulle vara här uppe hos Justin nu och undrade om vi kunde hålla honom sällskap. Vi kan gå och komma tillbaka senare om du vill ha lite egen tid med Justin" sa Tiffany och log smått mot mig. Åh cut the bull shit bitch, vi båda vet att du är ute efter min man så kom inte och försök vara trevlig mot mig.

"Nej snälla stanna" sa Justin innan jag hann säga något och jag suckade smått för mig själv.

"Det är lugnt, jag behöver ändå ringa ett samtal så ni kan komma in. Jag kommer tillbaka senare Justin" sa jag och log smått mot honom. Han log lite halvhjärtat upp mot mig innan han vände sig glatt mot Tiffany.

"Hej beautiful" sa han och sträckte ut armarna mot henne. Hon fnittrade lite smått och jag såg hur en rodnad spreds på hennes kinder.

"Hello sexy" sa hon och gick fram till honom för att ge honom en kram som Justin snabbt besvarade. 

"Hur mår du?" frågade Tiffany och släppte sitt grep om Justins nacke. Hon tog ett steg tillbaka och tänkte precis sätta sig ner i stolen bredvid sängen när Justin drog tag i hennes arm vilket fick henne att ramla ner i sängen bredvid honom.

"Det är okej. min kropp gör rätt ont. Men det blev lite bättre nu när du är här" sa Justin och la en arm runt hennes axlar samtidigt som han placerade en kyss på hennes kind. Hon skrattade smått och hoppade närmre honom innan hon lutade sitt huvud mot hans bröst.

"Tiffany du kanske inte borde ligga så nära honom och lägga så mycket vikt på honom medan han fortfarande är skadad och inte helt läkt än" sa jag och dem alla vände sig mot mig.

"Haha det är ingen fara Selena. Vi har legat så här tidigare när läkaren är inne och dem sa att det inte är någon fara så länge jag inte får ont utav det. Vilket jag inte får så det är inget problem" sa Justin och log smått mot mig innan han vände sig mot Chaz som stod framför dem vid fotänden av sängen. Oh jag vet att ni legat så här och du vet att jag vet det också.

Dem började glatt att prata med varandra om något som hänt med någon kompis som dem alla kände och jag gav dem en sista blick innan greppade tag om min väska och gick ut. Irriterat mumlade jag tyst för mig själv och kramade om min mobil hårt i handen. Jag ville inget mer än att gå in i den där rummet igen och smälla till Tiffany. Hon hade förstört mitt liv. Hon har utnyttjat Justins minnesförlust emot honom och låssas som att ingen ting har hänt i mellan dem. Jag vet att dem bråkade om något men jag vet inte vad. Han ville aldrig prata om det. Men det måste ha varit något som hon gjort och ville att han skulle förlåta efter som hon är här nu. För eftersom Justin inte kommer ihåg något kommer han inte ihåg vad det är hon har gjort mot honom. Jag låste upp min mobil och slog snabbt in min mammas numer. Tre signaler gick innan hon svarade och hennes röst fyllde linjen.

"Hej Selena. Hur går det där borta?"

"Inget bra mamma. Hon tjejen Tiffany har sina klor djupare i honom än jag trodde. Hans minnesförlust har sabbat helt och hållet. Men jag är redo för intervjun nu om du kan fixa det till imorgon"

"Ja då det kommer nog inte bli något problem. Men jag ringer dig om det händer något och om detaljer"

"Okej. Tack mamma, älskar dig"

"Älskar dig också gumman. Men se till att du fixar det här nu, vi behöver det här. Du behöver det här"

"Jag vet mamma. Vi hörs senare" sa jag och avslutade samtalet. Jag älskade mamma, det gjord jag verkligen. Hon förstod mig när det kom till det här. Eller först hade hon blivit jätte sur och besviken när jag berättade vad jag egentligen gjorde med Justin men tillslut så insåg hon att det var vad som var bäst för mig. Så hon gick med på det och nu hjälper hon mig även med det.

GdnsaHFVDDSdhj!!!!! Vi vann hockey VM. Vi fucking vann!!!!! Okej jag ber om ursäkt för att jag svär men jag är bara så himla glad. Har suttit fastklistrad framför tv de senaste dagarna för att kunna kolla på hockeyn och hejat på oss då ni måste förstå min glädje. Det är även därför jag inte har uppdaterat förs än nu. Jag har vart fast klistrad framför tv plus har haft en massa läxor att göra. 

Okej i alla fall så det här blev mega långt 4037 ord så jag hoppas att ni gillar det. Är inte helt nöjd med det här och hade nog gärna velat ändra en del i det men ni förtjänar verkligen ett kapitlet så jag hoppas att ni inte blir allt för besvikna på det här kapitlet.

Men vad tror ni att det är Selena pratar om? Hon verkar lite skum eller vad tycker ni? Kommentera mycket nu på det här kapitlet och skriv vad ni tycker. Både om det här kapitet men även också hela novellen. Är kul att veta vad ni tycker och jag blir verkligen jätte glad jag ser hur många det är som kommneterar så snälla fortsätt med det. Det betyder jätte mycket ❤

Previos:

Efter det hade jag svimmat och ni måste ju förstå lyckan och lättnaden jag kände när dem berättade att Justin hade vaknat upp igen. Alltså han låg fortarande nersövd men hans hjärta hade börjat slå igen. Hans hjärta hade tydligen börjat slå igen precis efter att jag svimma.

Så efter det har jag inte vågat lämnat hans sida för länge. Rädd för att jag skulle komma tillbaka och mötas av samma hemska syn igen. Jag tror inte att jag skulle klara av det. Att tro att jag förlorat Justin ger mig en känsla som räcker livet ut. Det är en känsla som jag inte skulle önska någon.

Justin perspektiv

Att min kropp gjorde ont var en underdrift. Jag kände hur smärtan spred sig och blev värre och värre ju mer jag vaknade upp. Det kändes som att jag blivit ner sparkad av någon och sen överkörd av ett tåg eller något. Hela min kropp skrek utav smärta och det värsta var att jag inte kunde göra något åt det. Jag försökte röra min arm men ångrade mig snabbt när jag kände hur smärtan blev om möjligt värre. Men den värsta smärtan var nog den som kom från mina revben och mitt huvud. Vad har jag ens gjort för att få så här ont. Har jag åkt skateboard igen och rasat? Eller har jag spelat hockey igen och fått en rejäl smäll? Varför kan jag inte komma ihåg vad det är som har hänt? och framför allt, varför kan jag inte öppna ögonen? Dem var så tunga och det spelade ingen roll hur mycket jag än försökte, dem ville bara inte öppnas. Det känns som att jag är vaken men fortfarande sover på samma gång om ni förstår vad jag menar. Jag kunde inte se, men jag kunde höra allt som sades i rummet. Åtminstone så tror jag att rösterna kommer från personerna som var i samma rum som mig. Men jag kunde inte vara säker. Jag kunde ju lika gärna drömma allt, där av kunde jag inte öppna ögonen. Ja något sådant måste det ju vara.

"När tror ni att han kommer att vakna?" frågade någon och jag tror att det var min mamma. Det lät som hennes röst i alla fall.

"Jag kan tyvärr inte svara på det Miss Bieber. Allt beror på hur Justin åter upphämtar sig. Han har vart med om en ordentlig olycka och det kan ta dagar innan han vaknar upp men det kan lika gärna bara ta någon timmar innan han vaknar. Det är bara att vänta och se"sa en annan och jag kände inte igen rösten men med tanke på hur hon pratade så verkade hon vara en läkare eller sjuksköterska.

Vänta lite här. Sjuksköterska, olycka. Låg jag på sjukhus? Och i så fall varför låg jag här? Vad är det för olycka jag har vart med om? Varför kommer jag inte ihåg något?

frågorna bara flög runt i mitt huvud och jag kunde inte få något svar på någon utav dom. Jag fortsatte att försöka lista ut vad det var som hänt mig men avbröts mitt i en tanke när någon började prata igen. Den här gången behövde jag dock inte tänka två gånger innan jag visste vem det var. Jag kände till den här rösten bättre än min egen nästa och jag skulle alltid känna igen den. 

"Pattie är du säker på att du är okej om jag åker? Jag kan stanna om du vill" sa Tiffany och min mamma skrattade kort.

"Nej du gumman du ska åka hem nu tillsammans med Chaz. Duscha, äta, sova, bara mys eller något. Du behöver komma bort från det här sjukhuset lite. Du har varit här mest utav alla och du behöver en liten paus innan du börjar bli galen" sa mamma och jag rynkade smått på pannan. Inte bokstavligen då, då jag inte kunde röra på kroppen. Men om jag hade kunnat göra det hade mina ögonbryn vart uppe vid mitt hårfäste vid det här laget. Varför skulle Tiffany åka hem tillsammans med Chaz. Dem känner ju knappt varandra så varför säger mamma åt henne att åka hem och mysa med honom. Jag förstår inte.

"Jag har lyckats hålla mig normal än så länge"

"Ja men det är säkert bara en tidsfråga innan du faktiskt börjar bli galen"

"Men Justin kan ju vakna snart och jag ville ju vara här när han vaknar"

"Jag förstår det Tiffany. Men du måste åka hem och jag lovar dig att jag ringer dig om han börjar vakna. Jag lovar dig, du kommer vara den första jag ringer när han börjar vakna. Så säg hej då till Justin om du vill och åk hem innan jag ber säkerhets vakterna kasta ut dig"

"Okej, okej jag går. Du behöver inte överdriva kvinna" sa Tiffany och mamma skrattade kort.

Det blev tyst efter det och jag hörde hur dörren intill rummet öppnades och stängdes. Jag trodde först att det var Tiffany som hade lämnat rummet då mamma sagt åt henne att åka hem och blev där av lite chockad när det var Tiffanys röst som fyllde rummet igen.

"Det är bäst för dig att du vaknar snart Bieber men gärna inte medan jag är borta tack. Jag har väntat på dig i en och en halv vecka nu och jag funderar faktiskt på att be läkarna hålla dig ner sövd medan jag är borta så att jag inte missar dig när du väll faktiskt vaknar. Du kan köra på din lilla 'fint folk kommer alltid lite sent' grej eller något" sa hon och jag skrattade kort, inte för att hon kunde höra mig då.

"Okej nu ska jag lägga av. Jag står och pratar med en sovande person som förmodligen inte hör ett ord jag säger" sa hon sorgset och pausade ett tag innan hon fortsatte igen. Nu med sin hand om min "Men om du hör mig Justin snälla ge mig något. Kläm min hand, rör ett finger, höj på ögonbrynet som du alltid brukar göra. Vad som helst, bara ge mig ett tecken på att du är där. Att jag inte är galen som står och pratar med mig själv" sa hon med ett litet skratt innan hon verkade bli seriös igen.

Jag försökte göra det hon bad mig om, jag försökte allt. Jag försökte klämma åt hennes hand, röra ett finger, lyfta på ögonbrynet. Till och med röra på tårna för att hon skulle förstå att jag faktiskt var här. Visa att hon inte var galen. Eller åtminstone mer galen än hon redan är.

"Det var det jag trodde" sa hon och släppte min hand "Vakna snart Justin. Vi behöver dig. Vaken alltså" sa hon med ännu ett litet skratt och jag önskade inget mer just nu än att få skratta med henne.

"I alla fall. Vi syns snart Justin" sa hon och pressade en lätt kyss mot min pannan innan hon fortsatte " Jag älskar dig" var det sista hon sa innan hon vände på klacken och började gå mot dörren.

Jag försökte röra på min hand igen och när jag väll lyckades så var det försent. Hon var redan ut ur rummet.

"Jag älskar dig också Tiffany"

Tiffanys perspektiv

Chaz och Ryan hade nu äntligen efter 9 dagar på sjukhuset  lyckats övertyga mig om att jag skulle lämna sjukhuset för någon timme. Dem körde hem mig och dem hade nästan tvingat in mig i duschen. Missförstå mig inte, det var skönt att ta en ordentlig dusch men det var ju inte så som att jag hade gått alla dem där dagarna på sjukhuset utan att duscha. Så det kändes lite onödigt att åka hela vägen hem bara för att duscha när jag lika gärna kunde göra det där. Fast det kanske inte var dem som hade bestämt det, det var förmodligen någon av sjuksköterskorna som hade bett Chaz och Ryan att ta med mig hem för att dem börjat tröttna på mig. Dem hade nog alla börjat tröttna på mig, fast egentligen hade dem inte någon riktig anledning att inte gilla mig. Jag är ju inte i vägen och jag ber dem aldrig om något. Jag sover i den lilla fåtöljen som står inne i Justins rum. Mat, dricka och allt sådant där fixar jag ju själv och jag håller mig ju undan när dem gör sitt arbete. Jag sitter i mitt hörn medan de håller på med alla undersökning på Justin och om du frågar mig så hjälper jag dem faktiskt mer än jag skällper dem.

Så just nu stod jag i badrummet hemma och torkade mig efter en lång och väldigt skön dusch. Det var faktiskt skönt att komma hem och slappna av lite om jag måste erkänna. Jag har vart så stressad på senaste tiden så att jag till och med nästan fick en panik attack när Justin vred på sig då jag trodde att han hade små ryckningar eller något. Läkarna sa att jag inte behövde oroa mig då Justin mådde bra enligt dem men det känns fortfarande som jag behöver oroa mig över Justin. Vi alla vet ju vad som hände med Justin senaste gången dem sa att det var bra med honom. Så fram tills Justin vaknar och säger att han mår bra själv så tänker jag oroa mig.

”Tiffany är du klar snart, maten är klar om fem minuter eller något” ropade Chaz från botten våningen och jag gav mig själv en sista blick i spegeln innan jag hängde upp mina handdukar och gick ut ur badrummet.

”Ja jag är klar nu så jag kommer” sa jag och gick ner för trappan för att sen hitta Chaz och Ryan i köket där jag hade lämnat dem innan jag gick för att duscha.

”Så vad blir det gör lunch?” frågade jag och kollade på Chaz som stod vid spisen.

”Det blir pannkakor för det var det enda jag kunde göra med det ni hade hemma”

”Eller det enda som du var sugen på av det du kunde ha gjort”

”Haha kanske” sa han och gav mig ett stort leende innan han vände sig tillbaka mot maten igen.

”Förresten Pattie ringde nyss. Justin har börjat röra på sig igen så läkarna tror att han kan vakna nästan när som helst” sa Ryan och ryckte lite på axlarna lite som att det inte var någon stor grej innan han kollade ner på sin mobil igen. 

”Så varför är vi kvar här, om han vaknar snart borde vi väll vara där. Jag vet inte med er men jag vill faktiskt vara där när Justin vaknar. Jag har inte spenderat över en vecka där och väntat på att han ska vakna för att sen missa när han vaknar för att ni tvingar mig hem för att äta och duscha när jag kunde ha gjort det där”

"Ta det lugnt Tiffany. Vi kommer hinna dit innan han vaknar. Läkaren sa att det förmodligen tar några timmar till innan han vaknar. Så vi hinner äta lite innan vi sticker. Så sätt ner din lilla rumpa på stolen nu så att vi kan börja äta. Ju snabbar vi börjar äta ju snabbar blir vi ju klara och kan åka tillbaka till sjukhuset. Det är ju det du vill eller hur?" sa Chaz och jag gav honom en irriterad blick innan jag satte mig ner på ena stolen som stod vid bordet. 

Chaz log belåtet mot mig innan han vände sig om och fixade med den sista pannkakan innan han la upp den på en tallrik och ställde den på bordet.  Jag hade tänkt slänga någon kommentar om hur irriterande han var men kom snabbt av mig när jag kände lukten av pannkakor och såg tallriken full med pannkakor framför mig. Snabbt hög jag tag i den översta pannkakan och börja lägga på vad jag ville ha på den. 

Jag ville ju egentligen vara på sjukhuset med Justin men när jag ändå var här hemma kunde jag ju passa på att njuta lite av god hemma gjord mat. För Chaz är kanske dålig på mycket saker men att laga mat är inte en av dem sakerna. Han är jätte bra på att laga mat och det beror förmodligen på att han är ett sådant matvrak att han hela tiden måste göra mer mat för att hålla sig mätt.

Jag skrattade smått åt tanken och Chaz kollade frågandes på mig. Jag skakade bara smått på huvudet åt honom för att visa att det inte var något och han skakade smått på huvudet innan han kollade ner på sin mat igen och började äta.

Justins perspektiv

Jag öppnade ögonen men stängde dom snabbt igen när ljuset i rummet bländade mig. Jag öppnade ögonen igen, mer försiktigt den här gången så att mina ögon hann vänja sig vid det ljusa rummet. När jag väll vande mig med det ljusa rummet började jag lite försiktigt kolla runt i rummet. Försiktigt med att inte röra huvudet för fort och mycket då det dunkade som jag vet inte vad av smärtan som jag hade.

När jag kollade runt i rummet kunde jag utgöra några få personer som jag kände igen. Först och främst så var det två läkare eller sköterskor här inne. Som jag dock inte kände då men ändå. Sen så såg jag min pappa, mamma, mormor och morfar. Men dock ingen Tiffany, Chaz eller Ryan. Jag fortsatte att kolla runt i rummet och kände hur hela jag stelnade till innan jag skrek högt och satte mig upp med ett ryck. Framför mig stod inga mindre än Usher, Chris Brown och Selena Gomes som dock såg mycket äldre ut än hon gjorde i sin serie.

Alla vände sig nu snabbt mot mig och alla med chockade ansiktsuttryck. Dem kollade med stora ögon på mig och jag kände hur jag nu ångrade mitt lilla ryck då min kropp nu gjorde ännu ondare. 

"Justin vad är det?" frågade mamma panikslaget och i nästa sekund stod hon vid sidan av min säng med handen på min.

"Han, hon, dem" var allt jag fick fram och jag fortsatte att kolla bort mot Usher och dem där dem stod. I mitt sjukrum och kollade glatt på mig.

"Justin vad är det? har du ont någonstans?" det var nu läkaren som frågade mig och även hon var upp vid min sida nu.

"Är jag döende?" frågade jag och vände nu blicken mot mamma som kollade chockat på mig.

"Justin vad pratar du om. Du har vart med om en olycka men du mår bra nu. Läkarna lyckades rädda dig i rättan tid"

"Okej men kan du då förklara för mig vad dem gör här?" frågade jag och pekade bort mot Usher, Chris och Selena som även de nu kollade chockat på mig.

"Dem är här för att dem vill träffa dig. Precis som resten av oss. De vill finnas här för dig och stödja dig. Varför skulle dem inte vara här för Justin?"

"Kanske för att dem är kända och borde ha något bättre för sig än att sitta här med mig eller kanske för att jag inte känner dem. Alltså missförstå mig inte, det är en ära att träffa er. Men jag förstår bara inte varför ni är här"

"Haha nu var du rolig Justin. Jag är glad att du har din humor kvar i alla fall" sa Selena och log smått mot mig. Vilket bara lede till att jag kollade ännu mer oförstående på dem. 

Jag menar varför är dem här? Varför är dem här hos mig och påstår att dem är mina kompisar och känner mig? Och varför ser alla så mycket äldre ut än dem borde? Selena tillexempel såg inte ut som ett barn längre utan mer som en vuxen person, runt 18-19 år kanske. Mamma och pappa såg man också skillnad på. Till och med, okej vi säger bara så här. Alla ser äldre ut än dem borde och när jag börjar tänka efter nu så börjar allt likna en dröm.

Ja jag måste drömma, det är den enda förklaringen på allt det här. Jag menar det kan ju förklara varför Usher, Chris Brown och Selena står i mitt rum och varför alla här inne ser minst 5 år äldre än dem borde göra.

"Haha nu fattar jag. Jag drömmar. Om jag nyper mig själv tillräckligt hårt kommer jag att vakna upp och alla ni kommer att vara borta och tillbaka till eran egna ålder" sa jag med ett litet skratt men de andra bara kollade konstigt på mig.

"Justin vad tusan pratar du om? Du drömmer inte och vad menar du med att du inte känner oss. Du har känt mig i över fyra år nu och både Chris och Selena känner du bra också. Speciellt Selena, hon är ju din flickvän" sa Usher och jag skrattade högt.

"Haha nu var du rolig Usher. Känt dig i fyra år och jag har vart tillsammans med Selena Gomez. Bästa skämtet i år, du fick mig nästan"

"Justin sluta larva dig, det är inte kul längre. Så sluta" började pappa men blev avbruten av ena sjuksköterskan.

"Jag tror faktiskt inte att han skämtar. Han fick en rejäl smäll i bilkraschen och en följd utav det kan vara en lätt minnesförlust"

"En lätt minnesförlust" brast nu Selena irriterat ut och alla kollade chockat på henne innan hon fortsatte "Han kommer inte ihåg vilka vi är. Han kommer inte ihåg att jag är hans flickvän. Hur kan det vara en liten minnesförlust enligt dig. Jag skulle kalla den rätt stor"

"Jag säger att den är liten för att han verkar komma ihåg allt annat och lär förmodligen komma ihåg alla er andra snart också. Sådana här minnesförluster brukar bara för det mesta hålla några dagar eller någon vecka max. Det är förmodligen inget permanent"

"Men under tiden då, finns det något som vi kan göra för att få honom att minnas lättare. Att få minerna att komma tillbaka alltså?" frågade mamma och sjuksköterskan nickade smått på huvudet.

"Ni kan prata lite med honom, berätta om tillfällen som ni spenderat tillsammans. Men ta det sakta och pressa honom absolut inte. Det kan bara göra allt värre"

"Jag förstår" sa mamma och kollade oroligt ner på mig.

"Mamma jag mår bra. Jag kommer vara tillbaka i skolan snart ska du se. Jag kommer inte att missa så mycket så att jag kommer allt för lång bakom alla andra. Du kan ju ta med skolböcker hit så kan jag plugga här på sjukhuset"

"Skola? Varför skulle du komma tillbaka till skolan och varför ska jag ta med dig dina skolböcker. Du har inga skolböcker, du går inte ens i skolan"

"Haha mamma det är inte ens roligt. Jag vet att du aldrig skulle låta mig skippa skolan för någonting. Alla 12 åringar måste ju gå i skolan"

"Vänta hur gammal sa du att du var?" frågade pappa och kollade bekymrat ner på mig.

"12, hur gammal skulle jag annars vara då?"

Så ännu än lång väntan och jag är ledsen. Men har jätte mycket i skolan just, har liksom fyra prov nästa vecka så vi får se hur det går.

I alla fall. Vad tycker ni om kapitlet? Vad tror ni hände där i slutet? Och vad tror ni kommer hända här näst?

Kommentera mycket på det här kapitlet och ni kan få nästa kapitel redan i helgen. Har redan börjat skriva på det och har 1426 ord skrivna så det borde inte vara något problem. Men om jag ska lägga upp det så får ni kommentera mycket på det här kapitlet. Hände mycket i det här kaptilet sp ni borde ha en del att kommentera om ;)

Prevoius

Efter två timmar eller så kom läkaren tillbaka ut och gick bort till där dem satt och väntade på att få ett svar. Deras blickar vändes snabbt upp mot läkaren som nu stod framför dem och väntade hoppfullt på vad han skulle säga. Dem hade suttit på det här sjukhuset i över två timmar nu och alla hade börjat tänka på det värsta. Dem vill inte erkänna det för varandra då dem inte ville skrämma den andra mer än de redan var. Men alla hade tänk tanken och det skrämde dem.

Tänk om Justin inte skulle klara sig, tänk om något händer under operationen som läkarna inte kan fixa. Tänk om Justin faktiskt skulle dö.

”Hur är det med honom?” frågade Pattie panikslaget när läkaren inte sa något och kollade storögt upp på honom. Allt hon ville höra just nu var att hennes son mådde bra och det var något dem alla ville. Dem ville ha goda nyheter, nyheter om att Justin mådde bra och skulle klara sig.

”Han är stabil för tillfället. Han har som sagt förlorat mycket blod och hat fått några ordentliga smällar. Var av han har fått tre brutna revben, bruten hand, stukade fot. Han slog i huvudet ordentligt vilket kan göra stora skador. Vi kan inte veta hur det påverkar honom och vi lär förmodligen inte kunna göra det förs än han vaknar så att vi kan göra små test på honom.

”När får vi se honom?” frågade Ryan och Läkaren vände sig mot honom.

”Ni kan komma upp och se honom snart. Men han kommer dock inte att vakna på några dagar då vi vill hålla honom sövd. Den smärtan som hans kropp går igenom just nu önskar jag ingen och jag tror att han skulle välja bort det också om vi frågade honom” sa han och alla nickade lite till svar. Viste inte vad dem skulle säga eller göra. Dem alla ville ju självklart att dem skulle väcka Justin nu så att dem kunde prata med honom men dem alla höll tyst för dem viste att det var bättre för Justin på det här sättet. Justin mådde ju bra så dem skulle ju ändå få möte honom snart.

Tiffanys perspektiv

Jeremy hade kommit tillsammans med Justin morföräldrar en liten stund efter att vi pratat med läkaren om hur det var med Justin och dem tre tillsammans med Pattie var nu inne hos Justin. Jag ville också komma inte dit men man fick max vara fyra stycken där inne samtidigt så jag fick vänta här ute med Chaz och Ryan. Dem vill minsta lika mycket som mig komma in och kolla till Justin men vi alla hade tyckt att det var mer än rätt att Pattie, Jeremy, Bruce och Diana gick in först. Dem är ju trots allt hans familj och dem som står honom närmst.

Men jag ville gå in och se honom. Se med mina egna ögon att han faktiskt mådde bra, kunna känna hans puls eller vad som helst för att få bevis om att han faktiskt hade klarat sig. Jag hade fått se en liten glimt av honom när dem öppnade dörren för gå in och det var inte vackert. Jag han inte se så mycket men det jag såg var Justin med gips runt handen, foten i högt läge, slangar över allt för att ge honom den näringen han behöver, ett stort bandage som gick runt Justins huvud och sen en massa sår i ansiktet. Jag hade nästan mått illa av synen och om Ryan inte hade haft ett fast grepp om min midja hade jag nog ramlat till marken. Mina ben blev knäsvage och inte på det bra sättet. Mina händer skakade, nej stryk det. Hela jag skakar och jag har precis fått stopp på tårarna som konstant ville rinna ner för mina kinder. Förmodligen så hade jag fått slut på tårar så mycket som jag gråtit under den här kvällen.

Hantaget in till Justins rum drogs ner och inom kort öppnades dörren in till rummet. Pattie tillsammans med dem andra kom ut ur rummet med en läkare tätt bakom sig. Pattie hängde på Jeremy som hjälpte henne att gå rakt med en arm runt hennes midja och den andra ihop flätad med hennes lediga hand som hon inte hade i ett fast grepp om Jeremys arm. Om man inte visste bättre hade man kunnat tro att dem var ett par. Diana gick hand i hand med Bruce och dem alla fyra hade tårar i ögonen. Läkaren sa något kort till dem och klappade Jeremy kort på axeln innan han vände sig mot oss.

”Ni kan komma in nu om ni vill” sa han och vinkade smått åt oss innan han gick tillbaka in i rummet som Justin just nu låg i.

Jag kollade snabbt mot Chaz och Ryan som log smått mot innan jag gick in i rummet med dem efter. Men jag han bara ta två eller tre steg innan jag kände hur mina ben ville vika sig under mig. Jag hade fått syn på Justin och det var ingen vacker syn. Han var helt täckt av bandage och sår efter vad jag antar kommer från allt glassplitter som kom under kraschen. Han hade även några stora blåmärken över hela kroppen, eller i alla fall över dem kroppsdelarna som jag kunde se. Vilket var hans armar (som hade nollar i stuckna i sig) lite av hans vader och sen hans ansikte som även där hade slangar. Eller slangar och slangar hade han ju inte men ni vet en sådan där slang som man sätter i näsan på folk som ligger på sjukhus. Vet inte vad dem är till för egentligen men jag tror ni förstår vad jag pratar om.

Jag kände en betryggande arm runt min midja och sneglade snabbt upp för att se att det var Chaz som nu höll om mig. Jag log lite tacksamt upp mot honom och han nickade smått innan han förde oss båda bort till sängen där Justin låg på.

”Omg” hörde jag Ryan mumla tyst för sig själv när han kom upp bredvid oss där vi nu stod vi Justins säng.

Jag skakade smått på huvudet och satte min skakade hand över min mun för att försöka hålla inne snyftandet som nu kom ifrån mig. Jag hade först inte förstått varför Pattie och dem grät när dem kom ut ur rummet efter att ha sett att Justin faktiskt var i liv och skulle bli bra, men nu förstod jag. Tårar började rinna ner för mina kinder och Chaz fick hålla i mig hårt för att jag inte skulle falla hårt till marken.

Det var nu sex dagar sen olyckan skedde och jag hade inte lämnat Justins sida dem senaste fyra dagarna utan dem gångerna som jag behövde fixa mat eller gå på toa. Jag vågade inte lämna honom längre än den tid det tog att göra dem sakerna för senaste gången jag åkte hem för att byta kläder kom jag tillbaka till bokstavligt talat kaos och höll på att få en hjärtattack eller något liknande.

(4 dagar tidigare)

*Jag gick tillsammans med Chaz bort till hissen och skrattade högt åt skämtet han just sagt. Jag kommer inte ihåg var det var men vi båda skrattade mycket ändå. Jag visste att det kanske var fel att skratta på ett sjukhus där det var personer som dog och fick dåliga nyheter hela tiden men jag kunde inte låta bli att vara på bra humör. Vi hade fått besked innan jag åkte hem för att byta kläder att Justin började må bättre och att dem snart kanske skulle kunna väcka honom. Eller i alla fall se till så att han inte är nersövd längre. Och jag menar sjukhus är ett ställe för lycka också. Liv blir räddade varje sekund och folk blir friskförklarade. Så sjukhus var inte bara dåligt. Det är bara det att man ofta kopplar sjukhus till dåliga saker. Vilket jag fult kan förstå.

När vi kom upp till våningen som Justin låg på slutade våra skratt dock fort när vi såg hur läkare och skötare sprang bort åt det hållet Justin rum låg. Jag kände genast en klump bildas i min mage när alla möjliga tankar började strömma igenom min hjärna. Vi gick med osäkra steg bort mot Justins rum och mitt hjärta bokstavligt talat stannade när jag såg att det var i Justins rum som dem sprang in och ut ur. Chaz kollade osäkert bort mot rummet och jag skakade snabbt på huvudet innan jag greppade tag om hans hand. Jag började styra våra steg bort mot Justins rum och ångrade mig snabbt när min blick föll in mot Justins rum. Det stod läkare runt honom med sådana där plattor som dem använde sig av när någons hjärta slutade slå.

Vänta, Justins hjärta har slutat slå. Va? Varför händer det här honom? Han mådde ju bra för bara någon timme sen när jag lämnade honom. Läkaren sa ju att han var i ett bra stadie och nu ligger han på den där sängen med ett hjärta som inte slår. Det är inte vad jag kallar att må bra. Om han mådde bra skulle han inte behöva bli återupplivad med hjälp av en massa maskiner. Han skulle bli bort kopplad ifrån dem. Han skulle vakna upp ur hans lilla koma och han skulle komma tillbaka till oss. Han skulle komma tillbaka till oss och allting skulle återgå till det normala.

”Höj upp till 300” hörde jag en av läkaren ropa och någon vred på någon knapp innan en tredje gnuggade ihop dem små plattorna som dem skulle sätta mot Justins bröst för att försöka väcka honom.

”Undan” sa läkaren som höll i plattorna och alla backade lite smått innan han satte ner plattorna mot Justins bröst vilket fick Justin kropp att rycka till innan hans kropp föll livlös ner på sängen igen. Dem försökte några gånger till och jag kände hur tårarna började stig i mina ögon och hela jag började skaka. Det läkarna gjorde gav inget resultat och jag kunde se på dem att alla började ge upp hoppet på att han skulle vakna.

”Ska vi höja lite mer” frågade ena skötaren och vände blicken mot läkarna som stod och samtalade smått om hur dem skulle göra.

”Nej. Stäng av den, han vaknar inte. Dok” sa den ena men han inte avsluta sin mening innan jag stormade in i rummet. Chaz försökte stoppa mig men jag slet mig ur hans grep.

”Nej ni kan inte ge upp. Ni måste fortsätta. Det är någons son som ligger där, skulle ni ha gett upp så lätt om det var ert eget barn. Hu? Förmodligen inte, så snälla försök några gånger till. Snälla jag ber er. Han är min kompis och jag kan inte släppa taget om honom, inte nu. Jag har precis fått tillbaka honom och jag tänker inte släppa taget om honom nu. Så snälla sätt igång era maskiner igen och gör er grej. Snälla” bad jag och dem alla kollade storögt på mig. Hade förmodligen inte tänkt på att jag och Chaz stått i dörren under hela tiden.

”Jag är ledsen vem du än är men det är ingenting jag kan göra. Vi har redan gjort allt vi kan och försökt ett antal gånger utan framgång”

”Så testa ett antal gånger till så kanske ni får resultat. Ni kan inte bara ge upp på honom. Snälla försök några gånger till, snälla jag ber er. Jag kan inte förlora honom, inte igen” sa jag nu med tårar rinnande likt floder längst mina kinder och jag vände mig mot Justin mörbultade kropp. Jag greppade snabbt tag i hans ena hand i mina båda och pressade mina läppar mot hans handflata. Jag kramade om hans hand så hårt som att jag hoppades på att det skulle väcka honom, som att båda våra liv berodde på det. Som att om jag pressade tillräckligt hårt skulle han vakna igen och komma tillbaka till oss.

”Snälla Justin kom tillbaka, snälla lämna mig inte så här. Lämna inte din familj så här. Dom älskar dig. Jag älskar dig och jag vet inte vad jag ska göra om jag förlorar dig nu. Jag har precis fått tillbaka dig och jag tänker inte släppa dig så enkelt den här gången. Jag tänker inte låta dig glida mellan mina fingrar igen så snälla kom tillbaka. Kom tillbaka till mig. Jag behöver dig. Vi alla behöver dig” tårarna rann nu ner för mina kinder som aldrig för och ett högt snyft lämnade mig innan jag fortsatte ”Kommer du ihåg när vi satt hemma hos dig förut och kollade på alla dem där läkarserierna och du alltid skämtade om att om du skulle hamna i det här stadiet så skulle du komma tillbaka till mig för att bara ge upp så där var för mesar. Du sa att du aldrig skulle kunna såra mig så mycket genom att lämna mig på det här sättet. Du lovade mig att inte lämna mig Justin. Du lovade mig” jag kysste hans hand igen innan jag vände mig mot läkarna som stod med blicken fäst på mig. Jag kunde se hur några av skötarna hade tårar i ögonen och kollade bedjande på dem.

”Snälla ni måste hjälpa mig att få tillbaka honom. Bara några gånger till. Jag kan inte släppa honom nu, vi har gått igenom allt för mycket och jag kan inte ge upp på honom. Så snälla hjälp mig” bad jag och till min lycka så nickade en läkaren lite kort innan han gick tillbaka till andra sidan av Justins säng igen för att försöka någon gång till.

Dem började fixa med maskinen ingen och jag kände hur en arm lindades runt min midja från bakifrån och jag behövde inte kolla bak för att veta vem det var. Chaz var den enda här som jag kände och han pressade mig hårt mot hans bröst.

”Han måste vakna igen, han måste, han bara måste komma tillbaka” mumlade jag hysteriskt och Chaz drog mig tätare intill sig. Han sa inget till mig, han bara höll om mig och vi båda kollade bort mot där Justin låg.

”Undan” ropade läkare än en gång och alla backade smått. Han satte plattorna mot Justins bröst igen innan han själv bakade undan och vi alla stod och kollade hoppfult på mätaren som mätte Justins hjärtslag men ingenting hände. Dem testade en gång och en gång till och nu började jag känna hur mitt hopp började försvinna. Justin skulle inte vakna igen och jag skulle aldrig få vara med Justin igen. Jag förlorade min absolut bästa kompis och jag hann aldrig säga hur jag verkligen kände för honom igen. Jag kommer aldrig få reda på vem det var han tänkte välja mellan mig och Selena. Inte för att det spelar så stor roll just nu men jag kunde inte få bort tanken. Den var där, tillsammans med alla dem andra hundra hemska tankarna flög runt i min hjärna*

Efter det hade jag svimmat och ni måste ju förstå lyckan och lättnaden jag kände när dem berättade att Justin hade vaknat upp igen. Alltså han låg fortarande nersövd men hans hjärta hade börjat slå igen. Hans hjärta hade tydligen börjat slå igen precis efter att jag svimma.

Så efter det har jag inte vågat lämnat hans sida för länge. Rädd för att jag skulle komma tillbaka och mötas av samma hemska syn igen. Jag tror inte att jag skulle klara av det. Att tro att jag förlorat Justin ger mig en känsla som räcker livet ut. Det är en känsla som jag inte skulle önska någon.

Lång väntan på det här kapitlet också och jag ber om ursäkt. Jag ska verkligen försöka föbättre mig. Men jag har en massa i skolan just nu, min fot gör så att allting tar dubbla tiden, jag har precis fått hem en valp som jag måste ta hand om och vill spendera tid med. Sen så tog det här kapitlet forever att skriva. Jag visste inte vad jag skulle skriva och jag tror att jag ändrade det här kapitlet säkert tre gånger innan jag skrev det här.

Är dock inte helt nöjd med det här kapitlet men jag hoppas att ni gillar det. Kommentera för mer och om ni inte redan har följt bloggen på instagram gör det nu. Bloggens instagram sida hetear @justtwitter och där uppdaterar jag oftare om när nästa kapitel kommer och så vidare.