"Okej. Men bara en fråga. Om jag nu är 18 år, hur ser jag då ut? Jag menar alla ni ser ju mycket äldre ut och snyggare om jag får säga så" sa Justin och gav mig ett av hans typiska Justin leenden vilket fick en rodnad att spridas på mina kinder.

"Varför går jag inte och hämtar en spegel åt dig så att du kan se det för dig själv?" frågade jag och Justin nickade instämmande. 

Jag gav honom ett litet leende innan jag gick bort till toaletten för att hämta spegeln som satt där. Dem kunde väll ändå inte ha något emot om jag lånade den för en stund. Och å andra sidan, vad dem inte vet kan ju inte döda dem, eller hur?

 

 

 

"Omg jag är ju fan snygg" sa Justin fort när jag ställde spegeln framför honom och jag skrattade åt hans reaktion.

"Jag menar vart kommer dom här käkbenen i ifrån" sa Justin och drog med fingrarna längst hans käke innan han fortsatte att inspektera var enda detalj i hans ansikte "Och dom här kindbenen. Jag förstår varför tjejer dreglar efter mig vart jag än går" sa Justin och jag skrattade högt. Han vred lite på huvudet åt mitt håll så att han kunde ge mig ett litet leende som visade att han bara skämtade innan han kollade tillbaka in i spegeln för att fortsätta att spana in sig själv.

"Så vad tycker du?" frågade jag av ren nyfikenhet då Justin inte sagt något mer än det. Justin drog försiktigt en hand igenom sitt hår innan han la bort spegeln och kollade upp på mig.

"Alltså om jag ska vara ärlig så vet jag faktiskt inte. Jag menar det är rätt stor skillnad än från det som jag kommer ihåg. Men jag måste faktiskt erkänna att håret ser väldigt bra ut" sa han och drog ännu en hand igenom sitt hår.

"Du vänjer dig ganska snart skulle jag tro" sa jag och han flippade smått med huvudet, en gammal vana skulle jag tro "Men det kommer nog ta ett tag innan du vänjer dig med att inte flippa ditt hår"

"Kanske det. Jag har ju haft den där flippen så länge som jag kan komma ihåg"

"Vilket är 12 år av vad du kan komma ihåg sen ytligare något år och sen så har du haft det där håret i ungefär ett år eller lite mer. Jag tror att det tog ett tag för dig att vänja dig då också"

"Det är klart. Det är som en reflex, ett måste att flippa med håret för att få det att ligga rätt. Det är liksom ett hel tids jobb" sa han och jag skrattade högt.

"Så du börjar tro mig nu att du är 18 år nu?"

"Aa allt börjar ju liksom falla på plats. Så antingen så talar du sanning eller så har ni hyrt in en väldigt bra och duktig person som har gjort en mask på mig"

"Då måste han ha vart väldigt duktig som har fixat tattueringar och" var allt jag hann säga innan Justin avbröt mig.

"Har jag tattueringar?"

"Ja, flera stycken faktiskt. Fyra eller fem skulle jag tro, men jag vet inte säkert"

"Vart har jag dem någonstans då, tattueringarna borde jag väll" började han men bröt sig mitt i meningen när hans blick föll ner på hans vänstra arm där hans BELIEVE tattuering var placerad. Han kollade med stora ögon på den och drog lätt med fingrarna över den några gånger innan han kollade upp på mig.

"När skaffade jag den här?"

"Nyligen tror jag, du skaffade den när ditt ny album Believe släpptes" 

"Har jag ett album som heter Believe?"

"Hm, det är ditt andra officiella album och du skrev den låten till dina fans"

"Till mina fans?"

"Ja dina Beliebers. Dem är helt galna. Dem skulle klättra berg och simma över hav bara för att få träffa dig. Seriöst, du kommer bli chockad hur mycket dem låter när de ser dig. Det är faktiskt några här utanför sjukhuset nu och väntar på att du ska komma ut så att dem kan se dig. De har stått här i några dagar nu faktiskt. En försökte till och med komma in hit men vakterna hann stoppa henne innan hon kom in i rummet" sa jag och Justin skrattade högt. Men med tanke på klangen i det trodde han inte riktigt på mig.

"Tro mig Bieber, du kommer att tro att du har blivit galen när du går ut genom dem där dörrarna"

"Jaja vi får se. Det är ett tag kvar nu så låt oss återgå till mitt utseende och min kropp istället" sa Justin och jag skratt kort.

"Okej så jag har en tattuering på armen. Vart är mina andra?"

"Den första som du gjorde har du nere vid din vänstra höft och föreställer någon slags fågel tror jag. Sen så har du en tattuering vid vänstra revbenen också. Din pappa har också en lika dan" sa jag men hann inte ens komma längre innan Justin slängde av sig täcket och sträckte sig efter kanten på hans sjukhus klänning eller vad man ska kalla det.

"Justin vad håller du på med?" frågade jag nästan förskräckt och greppade tag om hans handleder för att stoppa vad han höll på med.

"Jag ska ta av mig den här saken så att jag kan se mina tattueringar" 

"Nej det ska du inte. Du är skadad och borde ligga ner och bara ta det lugnt. Så plats Justin" 

"Åh kom igen Tiff, det är inte så att jag ska upp och springa. Jag ska bara ta av mig den här så att jag kan se mina tattueringar" sa han och jag kände hur hela jag nästan smälte när han använde hans gamla smeknamn på mig. Det kanske inte var det finaste smeknamnet men det hade satt sig hos Justin och det spelade ingen roll hur många gånger jag bad honom kalla mig något annat. Han fortsatte och tillslut vande jag mig med det. Jag tror faktiskt att han kallade mig det också då han tyckte att det var kul att retas med mig. Det låter faktiskt som Justin om jag får säga så.

"Justin dom kommer fortfarande att finnas där när du är hel igen så lägg dig bara ner och ta det lugnt istället"

"Tiff snälla sluta oroa dig. Du är min kompis, inte min mamma. Så hjälp mig ur den här istället för att bara stå där så går det fortare och smidigare"

"Justin jag är inte så säker på att det här är så smart"

"Tiffany du är den som tyckte att vi skulle sno ett båt och paddla runt på den lilla sjön vid dig, det var du som tyckte att vi bara skulle ta våra cyklar och bara cykla åt något håll tills vi hittade ett ställe vi gillade. Jag har fler saker som vi har gjort som är hundra gånger dummare än det här. Jag kan fortsätta att förklara dem för dig om du vill. På minna dig om den gången vi gick tillbaka till affären med halvätna glassar och ville lämna tillbaka dem för att vi inte gillade smaken" sa Justin och jag skrattade smått åt minerna. Jag kollade snabbt upp i hans ögon en kort sekund innan jag kollade tillbaka på mina händer som hade ett fast grepp om hans handleder och suckade smått innan jag släppte mitt grepp om dom.

"Så hur ska vi göra det här då hade du tänkt?"

"Jag vet inte. Du brukar vara den med dom smarta idéerna om du inte kommer ihåg"

"Ja men det här var ju din ide så du borde väll ändå ha haft en plan på hur du tänkte göra"

"Ja min plan var att du skulle komma på bästa sättet att göra det här på"

"Haha du är omöjlig. Vet du det?"

"Alltid" sa han och jag skakade smått på huvudet åt honom innan jag kollade ner mot hans kropp för att försöka komma på ett bra sätt att få ut honom ur den här. Jag rynkade smått på pannan och kollade ner på hans kropp.

"Kollar du in mig babe" sa Justin med ett litet skratt och jag kände hur en rodnad spreds på mina kinder. Inte för att jag vet varför då jag faktiskt inte spanade in honom.

"Nej jag försöker bara komma på ett bra sätt att göra det här på utan att skada dig"

"Eh det är väll bara att slita av det så att jag kan se mina tattueringar" sa Justin och jag nickade smått när en tanke slog mig.

"Justin är det inte bara ett snöre som håller ihop din klänning i bak?"

"För det första så är det ingen klänning, det är en jätte lång tröja. För det andra så vet jag inte. Kan du kolla?" frågade han och jag nickade smått. 

Jag ställde mig bredvid honom och hjälpte honom att sätta sig upp. Han stönade lite klagande när jag väll fått upp honom och jag gav honom en menande blick för att vissa att jag hade rätt. Justin himlade smått med ögonen mot mig och log lite smått upp mot mig. Visade tydligt att han tyckte att jag överreagerade. Jag lät mina händer glida bak till baksidan av Justins nacke och mycket riktigt hittade jag en knut där bak som höll ihop hans "långa tröja" som Justin kallade det. Jag skulle precis knyta upp knuten när en tanke slog mig. Jag skulle se Justin utan tröja, utan byxor. Det är ju inte så att jag inte sett honom förut det är bara det att jag inte har sett honom på ett tag. Vi var bara 15 år senast jag såg honom och han har mognat en hel del.

"Du vet, jag kanske borde gå bort till läkaren och hämta lite smärtlindrande till dig medan du kollar på dina tattueringar" sa jag och släppte mitt grepp om hans nacke. Jag tog ett litet steg tillbaka och skulle precis vända mig om när Justin greppade tag om mina händer.

"Tiffany jag mår bra, jag behöver inget smärtstillande just nu så kom hit och hjälp mig nu"

"Justin du borde ta dina tabletter. För du kanske mår bra nu men smärtorna kanske blir värre snart och då kommer tabletterna inte kunna hjälpa på ett tag. Så du kan ju ta dom i förebyggande syfte"

"Tiff sluta vara min mamma och hjälp mig här"

"Justin jag vet inte"

"Åh kom igen, det är ju inte direkt som att du inte har sett mig förut"

"Nej, men det var ett tag sen jag såg dig nu" mumlade jag tyst för mig själv men Justin verkade ha hört det då han nu kollade frågandes på mig.

"Vad menar du med det?"

"Inget okej Låt oss återgå tillbaka till din kropp"

"Tiffany prata med mig. Jag kommer inte ihåg något så hjälp mig. Vad menar du med det?"

"Justin det är inget, det var bara ett missförstånd mellan oss"

"Som ledde till vad?" frågade han men jag skakade bara smått på huvudet, ville inte prata om det här igen "Tiffany du vet att jag kan se på dig när det är något som besvärar dig och när du ljuger. Så ut med språket"

"Justin snälla jag vill inte prata om det just nu. Jag kan berätta någon annan gång. Okej?"

"Okej, men tro inte att jag kommer att glömma bort det här. Du ska berätta vad det är du håller hemligt för mig"

"Oh det är inte hemligt för dig. Du vet, du är bara slarvig som har glömt bort" sa jag och log lite smått ner mot honom. Han gav mig en sur blick men jag kunde se hur ett leende ville spridas på hans läppar.

Jag ställde mig bredvid honom igen och lutade mig framåt en aning så att jag nådde lite bättre innan jag knöt upp snöret.  Jag knöt lite tvekande upp den innan jag lät snörena falla och tog ett litet steg tillbaka. Justin drog ner ärmarna och jag drog snabbt efter andan när jag såg märkena som var placerade på Justins bröst. Märkena som kom ifrån plattorna som startat Justins hjärta igen. Märkena kommer alltid att vara där och de kommer alltid att påminna mig om det som hade hänt. De kommer att påminna oss alla om den hemska tiden som vi gått igenom. Justin kommer aldrig att komma bort ifrån den här men jag antar att det kommer bli lite som folk säger "What dosen't kill you makes you stronger"

"Tiffany hur är det?" frågade Justin oroligt och greppade tag om mitt ansikte och vrida upp det så att jag möte hans blick istället innan han flätade ihop sina fingrar med mina.

"Inget, jag bara glömde bort märkena på ditt bröst som du fått när dem försökte få igång ditt hjärta igen"

"Stannade mitt hjärta?"

"Ja, i flera minuter faktiskt. Läkarna fick inte igång ditt hjärta först så de var nära på att ge upp på dig men jag lyckades övertala dem att försöka några gånger till och här är du nu" sa jag och kollade ner på våra sammanlänkade fingrar.

"Tiffany jag är" började Justin men jag avbröt honom.

"Justin det är lugnt. Låt oss återgå till dina tattueringar som du ville se istället" sa jag och drog bort mina händer i från hans. 

Han gav mig en liten sorgsen blick innan han kollade ner på sin kropp igen och ett stort leende spreds på hans läppar när hans blick fastnade på hans två tattueringar som han hade på överkroppen. Han drog med fingrarna över sin tattuering nere vid höften innan hans blick gled upp mot hans mage.

"Har jag magrutor också? Jag måste ha jobbat hårt" sa Justin stolt och jag skakade smått på huvudet.

"Förmodligen. Du har ju några tjejer att vara snygg för" 

"Ja juste, alla mina fans" sa Justin och gav mig ett litet leende som visade att han fortfarande inte trodde på mig helt.

Det skulle nog ta ett tag innan allt det här började smälta in, vilket inte var konstigt då det är rätt mycket att ta in bara på en kväll. Justin karriär är ju ändå ganska häpnadsväckande och jag måste säga att det ände gick ganska fort. För vissa kan det ju ta år innan man ens är i närheten av hur stor Justin har blivit.

"Så vart är min fjärde tattuering?" frågade Justin efter att även ha inspekterat sin överkropp.

"Din vänstra vad tror jag att den sitter på"

"Har jag någon slags tema eller? Alla mina tattueringar är på vänster sida" sa Justin och jag skrattade smått.

"Jag vet inte men det låter ju rimligt när man tänker på det"

Justin nickade lite smått instämmande innan han satte sig upp och kollade ner på sin fot för att kolla på sin tattuering men fick istället ett nästan irriterat ansiktsuttryck i ansiktet. Jag kollade oförstående ner på honom innan jag följde hans blick och förstod direkt vad han menade. Hans fot var inlindad i något slags bandage vilket gjorde att han inte kunde se sin tattuering. Han suckade lite irriterat och bad mig hjälpa honom på med "tröjan" igen innan han la sig till rätta.

"Du börjar se lite trött ut Justin, ska du vila lite så kan vi fortsätta berätta lite imorgon" 

"Det skulle nog vara bra. Jag har lite svårt att hålla ögonen uppe just nu"

"Okej, då ska jag nog lämna dig ifred och låta dig sova lite i lugn och ro" sa jag och böjde mig ner och kysste hans panna snabbt innan jag vände mig om men blev än en gång stoppad av Justin som greppade tag om min hand.

 

 

"Snälla stanna. Du vet att jag sover bättre när du är med mig" bad han med ett roat leende och jag kände för säkert tusende gången bara idag hur fjärilar spreds i min mage av tanken på gamla minnen.

 

 

"Snälla, du får plats här bredvid" sa Justin och jag vände mig om i lagom tid för att se hur Justin hoppade åt sidan i sängen vilket gav utrymme bredvid honom där jag kunde ligga.

"Justin jag vet inte om det är en sådan bra ide, jag vill inte skada dig"

"Det kommer du inte. Jag lovar dig att jag kommer säga till om det gör ont eller om jag behöver något"

"Men tänk om en läkare eller sköterska kommer in? Dem kommer säkert bara att försöka slänga ut mig som skadar dig"

"Om någon utav dem kommer säger jag att jag tvingade ner dig i sängen och att du inte hade något val"

"Haha du tvinga mig? Justin du kan inte ens ta av dig din tröj/klänning eller vad det är du har på dig. Hur ska du då ha kunnat tvinga ner mig i din säng?"

"Med min mega Bieber charm. Det är ingen som kan stå emot den, det borde du veta bättre än någon annan"

"Haha aha den. Vet inte riktigt om den fungerar så bra som du hoppas dock"

"Jo då, den fungerar jätte bra. Det gör den alltid" sa han och jag skakade smått på huvudet.

Jag kollade ner på honom ett tag och tänkte igenom vad han just bett mig. Jag menar jag ville ju lägga mig ner bredvid honom, jag ville inget hellre just nu. Men det kunde jag väll inte göra, han är ju skadad fortfarande. Han har ju precis vaknat ur en koma och lär verkligen behöva sin sömn. Men innan jag hann tänka något mer greppade Justin tag i min handled och drog ner mig bredvid sig.

"Justin jag vet fortfarande inte om det här" var allt jag hann säga innan Justin placerade en hand över min mun för att tysta mig.

"Sluta oroa dig och slappna av lite" sa han och jag nickade smått. Jag visste att jag aldrig kunde vinna den här fajten med Justin så jag kunde väll lika gärna bara gå med på det. Justin log stort mot mig när han märkte att jag gav upp och han lindade en arm runt mina axlar.

"Om jag skadar dig" började jag men blev avbruten när Justin började prata istället.

"Sluta oroa dig och kom här"

Justins arm drog mig närmre honom så att jag nu låg sida vid sida med honom och mitt huvud var lutat på hans axel. Jag orkade inte bråka med honom längre. Jag visste att det här förmodligen kommer att skada honom i slut ändan men jag orkade inte. Det går inte att beskriva känslan som jag fick av att vara i hans armar igen, att kunna få vara så här nära honom. Det kanske var fel att jag gick med på det här med tanke på hur stämningen egentligen är mellan oss. Vi är inte lika bra kompisar som Justin verkar tro att vi är. Vi har inte pratat med varandra på över tre år förs än för bara ungefär två veckor sen. Han har en flickvän som han vart tillsammans med i över ett och ett halvt år nu som han älskar och hon älskar honom också. Fast Justin hade jag faktiskt kysst mig och sagt att han älskade mig också. Han sa han ångrade det han gjort och att han aldrig känt något liknande som han kände när han var runt mig. Men det var väll fortfarande taskigt av mig som tog nytta utav hans minnesförlust som halvt låssades som att vi fortfarande var kompisar.

"Förresten du berättade aldrig hur min karriär började" sa Justin sömndrucket och jag antog att han skulle somna när som helst.

"Jag kan göra det imorgon Justin" sa jag och han nickade lite smått till svar. Vi sa inget mer efter det och jag kände hur jag gled mer och mer in i sömn.

 

 

Jag vet att jag lovade ett kapitel igår men jag somnade när jag typ skulle lägga upp det. Så lägger upp det nu under min rast och hoppas att ni inte blev allt för besvikna. Bjuder i alla fall på ett längre kapitel som är ungefrä 3500 ord Jag har redan skrivit en bit på nästa kapitel så jag hoppas att få upp det imorgon så att jag kan få upp ett till i helgen då jag redan nu vet att min uppdatering kommer bli sämre igen nästa vecka då jag har en massa läxor och prov nästa vecka.

 

Vill än en gång tacka dem som kommenterade kapitel 11 och 12. Jag fick faktiskt tårar i ögonen när jag såg kommentarerna på kapitel 12. Det är så kul att se att ni gillar det jag skriver, det gör allt skrivande och stress om att lägga upp nya kapitel värt det.

 

Vill även hälsa dem nya läsarna välkommna och jag hoppas verkligen att ni stannar. Det är många som har läst mina gamla noveller och kommenterat dem vilket jag är väldigt tacksam över. Är inte helt nöjd med två av dem så är verkligen jätte glad att ni gillar det.