Hej alla kära läsare, kan snabbt bara säga att kapitel 7 kommer upp senare idag. Kapitlet är nästan klart så ska bara fixa det sista innna det kommer upp.

Men innan det så undrar jag fall det är någon som har sitt platser till den 24. Jag har tre stycken stå platser men vill byta till tre stycken sitt platser. Bröt foten igår och kommer inte kunna gå på konserten om jag inte lyckas byta. Så om ni har biljetter och vill byta kan ni kontakta mig på min mail [email protected] eller på kik  Emelietornbrand.

 

”Åh stackarns mig. Det är ju inte bara det jag har bett dig att göra hela tiden” sa jag och slängde ut med armarna innan jag började gå upp för trappan för att komma till mitt rum men blev stoppad när jag kom halvvägs.

”Vet du vad. Middagen kommer att bli av imorgon och du kommer att vara där. Och det kommer vara du som städar och lagar maten till middagen. Det är ju inte mer än rätt efter ditt dåliga beteende idag”

”Visst jag kan laga maten men ni måste vara förbereda på att maten är förgiftad eller något så att jag slipper ditt irriterande arsle och kan få lite lugn och ro för en gångs skull” sa jag och gav henne ett litet flin innan jag vände om och gick in i mitt rum innan hon ena hade chansen att protesera.

 

---

---

 

 

Med musiken dunkande högt i högtalarna gick jag runt med damsugaren i hela huset och sjöng med i musiken för full hals. Att jag hade grannar som bodde bredvid oss på andra sidan tomten fanns inte i mina tankar.

”We are young” sjöng jag högt och stängde av musiken när min mobil istället började pipa för att signalera att jag skulle ta ut brownisarna som mamma bett mig att göra till middagen. Jag tryckte snabbt av alarmet vilket fick musiken att börja spela igen innan jag vände mig mot ugnen. Jag tog ut formen och ställde den på bänken bredvid innan jag stängde av ugnen. När jag var klar med det gick jag ut till hallen för att dammsuga det sista.

 

Klar med allt det som mamma bad mig att göra stoppade jag in alla städgrejer i förrådet innan jag gick upp till badrummet för att ta en lång dusch innan Justin och Pattie kommer över för att äta middag. Väll inne i badrummet stripade jag mig snabbt av kläderna och hoppade in i duschen. Jag drog igång duschen till en lagom värme och lät vattnet rinna över min kropp med en lugnande effekt som fick hela min kropp att slappna av. Med alla tankar som flög runt i mitt huvud var det två ’ämnen’ eller var man ska säga som tog upp största delen av mina tankar. Nummer 1, middagen ikväll. Jag vill bara att den ska gå bra och få det överstökat. Nummer 2, fighten igår som ledde till den 30 punkter långa att göra listan som jag blev tvungen att göra klart innan mamma kommer hem om en timme eller något.

Jag hade redan gjort allt som stod på listan, kanske inte lika noga som jag borde ha gjort så mamma lär väll hitta ett och annat att klaga på.  Men kan hon verkligen klandra mig för att vara lite slarvig. Jag hade 30 saker att göra innan dem skulle komma över och jag vill gärna hinna dusch och fixa mig i ordning lite innan dem kommer hit. Man blir ju inte direkt fräsch av att städa ett helt hus ensam.

 

Jag stängde av vattnet drog ut det värsta vattnet ur håret innan jag satte upp det i en slarvig bulle. Handduken virrade jag runt kroppen och gick ut ur duschen. Jag skulle precis dra åt mig mina kläder som låg på golvet och gå ut ur rummet men blev istället fastfrusen igen framför spegeln med blicken fäst på mitt ansikte. Mitt öga gjorde ont och det gjorde även min näsa. Men det värsta med det hela var nog blåtiran som prydde mitt vänstra öga. Den var hemsk, mörk lilla, blå och lite gul grön på vissa ställen. Det såg ut som att jag vart med i ett slags mål eller något.  Oh jippi, nu kommer jag ju verkligen att få det där sommar jobbet som jag ska ha intervju om, om tre dagar. Blåtiran lär ju inte hinna försvinna och jag lär ju inte kunna sminka över det på något snyggt sätt då den var så stor.

Jag drog tillslut bort blicken från spegeln och gick istället bort till mitt rum för att dra på mig lite kläder. Jag drog på mig ett par underkläder innan jag släppte ner handduken på golvet och gick bort till min garderob för att välja ut något som jag kunde ha på mig.

Efter att ha kollat igenom min garderob ett antal gången bestämde jag mig tillslut för ett par midjehöga jeansshorts som jag matchade ihop med en sött spetstopp som  jag stoppade in innanför shortsen. Jag drog även på mig ett par låga strumpor då jag hatade att gå barfota. Okej kanske inte hatade men jag föredrog att ha strumpor.

Jag gick tillbaka till badrummet igen för att fixa det sista innan jag är klar. Ansiktet orkar jag inte göra så mycket åt då det ändå inte skulle se så bra ut med mitt blå öga. Men lite maskara kunde ju inte skada, eller hur?

Med det avklarat släppte jag ut mitt hår ur bullen som, som alltid föll lätt lockigt efter att jag blött det. Och så lat som jag var torkade jag det bara snabbt innan jag slarvigt borstade igenom det och lät det falla fritt över mina axlar och rygg.

 

Jag skulle precis gå tillbaka till mitt rum och sätta mig framför datorn när någon ringde på dörren och jag rynkade smått på pannan. Vem kunde det vara? Pattie och Justin skulle väll inte komma förs än om ett tag i alla fall. Jag skuttade lite smått ner till bottenvåningen och öppnade dörren snabbt utan att kolla vem det var först vilket jag snabbt ångrade när jag såg vilka det var som stod utanför.

Pattie stod med en blombukett i ena handen och en vin flaska i den andra. Justin stod med blicken fäst i marken och händerna i fickorna med tummarna stickandes utanför. Jag lät min blick glida över hans kropp och såg att han hade på sig ett par svarta jeans, ett par röda supras och en enkelt vitt t-shirt på överkroppen. Hans hår var uppåt spikat som det alltid är nu för tiden och jag måste erkänna att han ser mycket bättre ut i det håret än hans gamla ’Bieber flipp’ som han hade när vi fortfarande var med varandra.

”Eh jag vet att vi är lite tidiga men det gick lite snabbate i affären än vad jag hade tänkt mig. Jag hoppasatt det inte är något problem”

”Nejdå. Jag blev precis klar med allt och mamma lär komma hem vilken sekund som helst nu. Men kom in ni så länge” sa jag och klistrade på ett litet leende på läpparna. Visst jag var glad att träffa Pattie, hon var som en andra mamma till mig. Men jag har inte träffat henne på länge och jag vet inte riktigt vad jag ska säga utan att göra stämningen väldigt pinsam.

”Tack så mycket” sa hon och gav mig ett stort leende innan hon gick in i hallen där hon började ta av dig sina skor.

”Jag måste bara säga Tiffany. Du blir bara vackrare och vackrare för varje gång jag ser dig. Till och med vackrare än Justin beskrev dig. Även med den där blåtiran du har i ansiktet” sa Pattie och blinkade med ena ögat mot mig. Jag såg hur en rodnad spreds på Justins kinder men han var inte den enda. Mina kinder brände och jag kollade ner i marken för att försöka dölja den.

”Åh det är inget att rodna för hjärtat, jag tror till och med att du börjar bli vackrare än din mor” sa Pattie och som på beställning kom mamma in igenom dörren.

”Jag hörde det där Pattie” sa mamma och pekade med ett finger år hennes håll.

”Det var meningen din gamla käring” sa Pattie skämtsamt och mamma slog upp i ett stort leende. Hon gav henne en snabb kram innan hon vände sig mot Justin och satte händerna på hans axlar vilket fick honom att kolla upp på henne.

”Och du, jäklar vad du har växt. Senast jag såg dig hade du fortfarande det längre håret och jag var längre än dig. Vad hände?”

”Jag vet inte. Mycket kan hända under tre år antar jag” sa han med ett litet leende och mamma skrattade smått innan hon släppte sitt grep om honom.

”Det kan det verkligen. Men om ni ursäktar mig så skulle jag vilja byta kläder lite snabbt. Men Tiffany du kan ju gå ut i köket och fixa förrätten så länge” sa mamma och jag gav henne ett litet leende innan jag vände mig om för att gå ut till köket. Rätt tacksam att jag skulle slippa stå kvar här.

”Oh Justin kan hjälpa dig med det” sa Pattie och jag frös snabbt till.

”Åh nej det behövs inte. Du och Justin kan sätta er i vardagsrummet medan jag fixar maten” sa jag och vände mig mot dem med ett litet leende. Hoppades på att dem skulle ta det lilla betet.

”Haha nej du gummar. Justin har inte gjort något annat än att slappa idag. Så han ska minsann hjälpa till med någonting. Jag bryr mig inte om vad han gör så länge han gör någon nytta” skrattade Pattie fram och puttade Justin i min riktning. Han snubblade till en aning men han precis stanna innan han krockade in i mig och tog ett litet steg tillbaka.

”Alltså det behövs verkligen inte. Jag jobbar faktiskt bättre själv”

”Åh kom igen var inte så fånig Tiffany, han kommer inte att bränna ner köket om det är det du tror. Han är faktiskt ganska bra på att laga mat”

”Det är inte köket jag är orolig för att han ska sabba” muttrade jag tyst för att ingen skulle höra men märkte snabbt att jag inte gjorde något bra jobb då Pattie kollade chockat upp på mig.

”Om jag inte visste bättre skulle jag nog tro att du har något emot Justin. Har du något problem med att jobba med Justin Tiffany?” frågade Pattie och kollade oförstående på mig.

”Är det så tydligt. Oj förlåt, jag menade inte att såra någon. Jag är bara rädd att Justin ska glömma bort något eller ersätta något med något bättre” sa jag och klistrade på ett falsk leende på läpparna och struntade i Justins blickar som brände mot min hud på kinden.

”Jag slår vad att om att Justin kan ge dig den hjälpen du behöver” sa mamma och gav mig en irriterad blick innan hon vände på klacken och gick upp till sitt rum med Pattie hak i häll.

Jag suckade irriterat efter dem och stampade foten i marken innan jag vände om och gick ut i köket. Jag hörde hur Justin kom efter mig in i köket men ignorerade honom och vände ryggen mot honom när jag började jobba på salladen som vi skulle ha till förrätt.

”Så vad? Du ska bara ignorera mig nu, låtsas som att jag inte finns?” frågade Justin och jag kunde se framför mig hur en liten rynka bildades på hans panna som det alltid gör när han är irriterad.

”Precis. Du kanske inte är så dum som du verkar trots allt” sa jag och vände mig mot honom för att skicka ett snabbt flin leende mot honom innan jag vände mig mot maten igen.

”Vad är ditt problem?” frågade han och tog något steg närmre mig.

”Jag tror att det är ganska uppenbart att det är du som är mitt problem” sa jag irriterat och vände mig mot honom.

”Och vad ska du göra? Hugga mig med kniven eller?” frågade Justin och jag kollade frågandes på honom innan jag kom på att jag fortfarande hade kniven i min högra hand.

”Om det kommer till det så kanske” sa jag och la ifrån mig kniven innan jag krossade mina armar över mitt bröst. Jag lutade mig mot bänken bakom mig och borrade in min blick i hans.

”Varför kan vi inte bara vara trevliga och få den här middagen överstökad och sen om du vill kan du fortsätta att hata mig om du vill” sa Justin efter ett tag och jag suckade kort innan jag nickade smått.

”Visst, men jag sätter på musik”

”Okej för mig. Men vad vill du att jag ska göra?” Eller vad kan jag hjälpa till med?”

”Du kan duka borden” förselog jag och Justin nickade smått.

”Det kan jag göra. Står allt som det brukar eller har ni flyttat om allt?”

”Allt ska vara på samma plats, annars är det väll bara att leta eller hur? Eller är det för jobbigt för lilla dig?” sa jag och innan han hann svara gick jag bort till radion som stod borta vid fönstret. Jag satt igång musiken och bytte till en bra kanal innan jag gick tillbaka till köksbänken för att haka grönsakerna.

Justin började efter ett tag att rota igenom våra lådor och hyllor för att hitta allting som vi behövde. Jag hörde hur han små sjöng med i låten precis som jag och jag kunde inte låta bli att le smått. Det här påminde mig så mycket om när vi var mindre. Vi ville alltid hjälpa till när våra föräldrar jobbade i köket och vi brukade alltid sätta igång radion för att sjunga med i låtarna som spelades. Ibland så brukade vi även ha små ’konserter’ eller vad man ska säga på kvällarna med ett eller två numer som vi har tränat in under tiden som dom satt och pratade efter maten.

 

”Så Tiffany sjunger du fortfarande?” frågade Pattie efter att vi ätit under tystnad ett tag och Justin kollade nästan nyfiket upp på mig nu.

”Bara ibland, inget seriöst eller något. Jag satsar väldigt mycket i skolan just nu. Så det blir mest att jag sjunger i duschen” skämtade jag och Pattie skrattade högt.

”Haha det där var roligt. Du vet väll att din mamma alltid hade sina egna små konserter i duschen. Hon sjöng alltid, det gick liksom inte att få tyst på henne. En massa ballader och hipp hopp blev det”

”Oh jag vet det, det har hon faktiskt fortfarande idag. Det kan till och med hända att hon har små rock konserter nu också”

”Man kanske får be Scooter att signa henne då. Kanske kan vara förband till Justin på några av hans konserter”

”Jag tror nog att det är större chans att en apa blir signad än mamma”

”Hej jag sitter här och jag har faktiskt känslor” sa mamma och flängde ut med armarna. Pattie skrattade bara roat åt henne innan hon vände sig mot mig igen.

”Du har förmodligen rätt om din mamma. Men du då?”

”Vad är det med mig?” frågade jag och tog en bit av min kyckling.

”Få ett kontrakt. Vi kan föreslå dig för några personer om du vill”

”För det gick ju så bra förra gången ni föreslog mig för era kontakter”

”Nej det gjorde det inte men du är äldre nu. Du skulle kunna få killar att dregla efter dig, tjejer att vara avundsjuka på dig och om du fortfarande har lika bra röst som du hade förut skulle du kunna ha producenter stående i kö för att få signa dig”

”Haha jag tror inte det. Men skulle vi kunna prata om något annat?”

”Oh kom igen var inte så blyg. Du skulle kunna följa med Justin på hans turné som för artist och du skulle bli känd på nolltid” sa Pattie och nu äntligen hoppade min mamma in och byte ämne. Hon förstod att jag inte vill prata om det då de är ett känsligt ämne för mig.

 

Justins perspektiv

”Så Justin vad håller du på med nu då? Jag vet ju att du håller på med ditt album just nu och håller på att planera inför din turné. Men kan du berätta lite om det. Jag vet faktiskt inget om hur allt går till inom musikbranschen ” skrattade Helen fram och jag log smått mot henne. Jag kollade lite snabbt på Tiffany som vred sig lite obekvämt innan jag vände mig mot Helen igen.

”Alltså just nu är det mest skriva, planera, spela in låtar och försöka komma på koreografier till alla olika låtar. Sen så är det väldigt mycket planering och väljande om till vilka länder man ska han konserter i och när man ska ha dem”

”Låter som väldig mycket och jobbigt jobb. Blir du aldrig trött?”

”Jo det blir jag ju så klart. Det blir väldigt många sena kvällar och tidiga morgnar”

”Blir det aldrig jobbigt då? Med alla kändisskap och allt det där?”

”Jo det blir väldigt jobbigt och stressig ibland med alla fans och paparazzi som aldrig lämnar en ifred” sa jag och såg hur Tiffany himlade med ögonen och mumlade något tyst för sig själv, men jag orkade inte lägga någon vikt på det.

”Hur står du åt med allt då?” frågade Helen och jag vände mig mot henne.

”Alltså jag står ju inte alltid ut med det. Det är dagar som jag bara vill spola tillbaka tiden och hoppa över mitt val om att bli känd, som jag önskar att jag tackat nej. Paparazzons och fans kan vara väldigt jobbiga ibland. Jag älskar verkligen min karriär och allt som kommer med det. Utan all press då” sa jag vilket fick Helen och mamma att skratta innan jag fortsatte ”Men ibland känns det bara som att jag förlorade en stor del av min barndom på grund av att fått jobba och slita så mycket som jag gjort”

”Åh stackarns lilla Justin Bieber. Som lever sitt dröm liv med tjejer gråtande efter  sig. Med alla pengar man kan drömma om. Kunna träffa stora kända personer. Kunna ha förmågan att ge bort pengar till folk som behöver det. De måste vara jobbigt att ha personer som avgudar dig och skulle göra allt för dig. Ja det är så himla synd om Justin” sa Tiffany irriterat och vände sig mot mig innan hon fortsatte ”Om du hade velat ha en barndom som du säger att du missat hade du bara kunnat tagit några ledig dagar då och då. Det är inte som tvingade dig till det här, du valde det här själv” sa hon och vi alla kollade chockat på henne.

”Tiffany uppför dig. Gå ut i köket och hämta efterrättera och försök att lugna ner dig lite” sa Helen men Tiffany skakade snabbt på huvudet.

”Nej jag tänker inte lugna ner mig. Justin vet hur mycket jag vill ha det livet som han har. Det var bådas dröm som små och Justin hade turen att bli hittade av Scooter. Bli känd och lämna mig kvar här. Sen så har han magen att och klaga över det livet han har. Det livet jag velat ha sen jag var ett litet barn” sa Tiffany och reste sig nu upp ”Jag är ledsen mamma men jag kan inte stanna kvar här just nu. Jag kan ta disken när dem har gått men jag går upp till mitt rum nu. Jag är ledsen för det här Pattie. Det var verkligen trevligt att träffa dig igen” sa hon och gav mamma ett litet leende innan hon började gå upp till sitt rum. Vi alla kollade chockat efter henne men drogs tillbaka till verkligheten när Helen harklade sig.

”Ni måste ursäkta mig också men jag måste gå upp och kolla hur det är med henne”

”Låt mig göra det. Jag måste ändå prata med henne så sitt kvar du” sa jag och hon log smått mot mig.

 

Jag gick lite osäkert upp för trappan och bort mot Tiffanys rum som låg längst bort i korridoren då jag inte visste hur det här samtalet skulle sluta. När jag närmade mig hennes rum hörde jag hur hon började spela på sin gitarr. För en liten stund satt hon bara och spelade innan hon började sjunga. Jag skulle precis knacka på men avbröt mig själv när jag hörde vad texten handlade om.

Jag kände hur hela jag sjönk ihop och jag stängde snabbt ögonen för att inte låta tårarna rinna ner. Jag hörde smärtan i hennes röst och kunde inte låta bli att få skuldkänslor. Jag drog en hand över mitt ansikte och torkade bort en tår som lyckats rinna ner för min kind. Jag stod och lyssnade klart på låten och suckade smått. Hur kunde allt ha blivit så fel och förstört.

 

---

---

 

 

Kom återigen upplagt sent men det här blev ett långt kapitel så jag hoppas att det ger upp för väntan.

Men nu måste ni kommentera mycket vad ni tycker om det här kapitlet och vad ni tror ska hända när dom pratar med varandra för att få nästa kapitel. Jag jobbar jätte hårt med alla kapitel och blir lite besviken när jag kommer in och se hur många det är som har kommenterat. Jag ser ju hur många det är som läser.

Men till er som faktiskt tar er tiden att kommentera stor kärlek och snälla fortsätt som ni har gjort. Ni vet inte hur glad jag blir när jag kommer in på datorn och läser era fina kommentarer ❤

 

 

”Haha det var snällt av dig men när det kommer till mamma och bjuda hem folk antar jag att vissa saker inte förändras. Hon vill fortfarande göra allting perfekt och helst om hon kan, helt själv”

”Det kommer jag ihåg. Din mamma är en riktig perfektionist”

”Åh så det kan du komma ihåg” sa jag och smällde till mig själv mentalt. Orden hade bara lämnat mina läppar innan jag hann tänka och Justin stelnade till framför mig.

”Åh bra sätt att sabba stämingen Tiffany” fräste jag smått till mig själv och gav Justin ett kort leende innan jag vände på klacken. Jag lämnade snabbt mina saker och slängde skräpet innan jag med snabba steg gick ut ur matsalen med Justins blickar brännande i nacken.

 

 

---

---

 

 

Jag gick med snabba steg ut på skolgården och satte mig ner på ena bänken som stod någon meter bort från skolan utgång. Jag lutade mina armbågar mot mina lår och vilade mitt huvud i mina händer. Kanske det är ett stort misstag att Justin och Pattie ska komma över på middag trots allt. Jag menar det är ju inte så att jag kan låtsas som att ingenting har hänt i mellan oss. Det är ju inte direkt som att vi kommer kunna sitta och prata med varandra som vi en gång i tiden kunde. Det kommer förmodligen bara bli en väldigt pinsam tystnad mellan oss två och det kommer bli väldigt awkward.

Jag är faktiskt förvånad att vi kunde prata så normalt med varandra som vi gjorde för någon minut sen, eller i alla fall fram tills jag blev tvungen att komma med min dumma kommentar. Jag hade ju faktiskt kommit på mig själv att le mot honom medan vi pratade.

Kanske mamma hade rätt. Kanske en sådan bra vänskap som vi hade inte bara går att slänga bort så där. Även fast det blev som det blev. För även om Justin sårade mig djupt tog det varenda cell i min kropp att övertyga mig att inte ringa honom. Jag ville ha honom nära mig igen men tanken om att han skulle såra mig igen var starkare.

Jag kunde inte gå igenom det igen, speciellt inte med Justin. Det skulle få mig att totalt bryta ihop mentalt.

 

Kanske jag bara borde be mamma ställa in hela middagen, låtsas var sjuk eller något så att dem inte kan komma hit vare sig mamma vill det eller inte. Grejen är väll bara att mamma skulle fixa det till någon annan gång istället. Den här middagen betyder jätte mycket för henne och att sabba den skulle göra mig till ”The bad guy” eller hur.

Kan det vara så illa då? Jag menar jag skulle väll kunna stå ut med Justin för en kväll för min mammas skull. Jag skulle ju kunna överlåta allt pratande till dem och endast prata när jag blir tilltalad. Det kan väll inte vara så svårt. Det är ju som att sitta på vilken lektion som helst. Bara sitta och lyssna. Verka intresserad och svara på frågor som läraren ställer. Eller i det här fallet mamma och Pattie.

Lätt som en plätt eller vad säger ni? Kanske inte då. Det är ju inte så att jag har känslor för lärarna när jag ignorerar dem som jag kommer ha för Justin när ignorera honom på våra familjers ”reunion middag”

 

Justins perspektiv

”Åh så det kan du komma ihåg” orden flög runt i mitt huvud konstant och det spelade ingen roll hur mycket jag försökte för jag kunde fortfarande inte få bort det där dåliga samvetet som jag får när jag tänker på vad hon sa.

Det var alltså inte bara att vi hade glidit isär som många tror utan det är något som jag har gjort som har fått oss att splittras. Och den tanken fick mig nästan att må illa. Hur kan jag ha gjort något så dåligt att jag förlorade Tiffany utan att jag ens vet vad jag har gjort mot henne. Vad har jag kunnat göra för att såra henne så djupt att hon till och med slängde ut mig trots allt vi har gått igenom.

”Justin” ropade Chaz för säkert hundrade gången och viftade med händerna framför mitt ansikte för att försöka få min uppmärksamhet.

”Justin vad är det med dig. Du har vart konstig enda sedan vi åt lunch”

”Det är inget jag lovar. Jag är bara trött, det är allt”

”Justin det här är inte inget bara. Justin jag har träffat dig när du är trött och du brukar inte vara så här. Det här konstiga beteende kom efter att du pratade med Tiffany. Vad pratade ni ens om?” frågade Chaz och jag vred lite obekvämt på mig.

”Vi pratade bara om i morgon. Jag frågade fall det är något som vi behöver ta med oss när vi kommer över”

”Och? Det förklarar inte varför du är så konstig Justin. Vad mer hände?”

”Jag vet inte. Vi pratade med varandra som att ingenting hade hänt mellan oss till jag sa att jag kom ihåg att hennes mamma var någon slags av perfektionist och då förändrades hennes beteende direkt.  Hon sa om jag ska citera ’Åh så det kan du komma ihåg’ innan hon försvann ut ur matsalen. Jag får bara en känsla när hon säger så att hela vårt uppbrott är mitt fel. Att det var jag som gjorde något för att såra henne och det värsta med det här är att jag inte kan komma på något som jag har gjort som kan få henne så sur på mig”

”Justin du kan inte veta helt säker fall det var du som orsakade det. Den kan lika gärna vara honom som har gjort något eller så är det bara så att ni har växt ifrån varandra”

”Nej jag tror inte det. Allt går liksom ihop nu. Jag åkte iväg några veckor och sen när jag kommer tillbaka är hon sur på mig. Jag måste ha sagt något eller gjort något medan jag var borta. Fråga är bara vad”

”Justin jag vet faktiskt inte. Allt jag vet är att både Ryan och jag önskar att ni två kan lösa det här. Vi är trötta på att hamna i mitten hela tiden”

”Tror du inte att jag är trött på det eller. Jag vill ha tillbaka min bästa kompis. Jag saknar henne mer än något annat och jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka henne. Så fort jag får en ledig stund eller någon frågor om min barndom börjar jag automatisk att tänka på henne. Hon är halva min barndom för fan”

”Så prata med henne, fråga henne vad det var som hände mellan er och försök att lösa problemet. Säg samma sak som du just sa till mig till henne. Be om förlåtelse om det var något du gjorde och säg att du vill ha tillbaka henne”

”Det är inte så lätt Chaz. Uppenbarligen så har det ju hänt något mellan oss och vi har inte pratat med varandra på evigheter så det lär inte bli så lätt att få tillbaka henne. Speciellt inte över en middag tillsammans med våra mammor”

”Så se till att få henne ensam och prata med henne. Det kanske inte löser sig nu direkt men det är i alla fall en början” sa Chaz och jag nickade lite svagt. Ville inte att det här samtalet skulle fortsätta något mer.

”Okej nu när det är avklarat låt oss prata om lite roligare grejer. Som att vår skolavslutning är om bara trå veckor nu eller att vi nu kan spela det nya spelet som pappa åkte iväg och fixade igår. Vad tycker du? Jag själv skulle nog föredra spelet men du får bestämma” sa Chaz och jag skrattade.

”Haha jag tror att vi både vet att jag inte vill prata om skolan”

”Bra då är det bestämt. Vi ska spela” sa Chaz och jag skrattade roat åt honom men han ignorerade mig bara och hoppade snabbt upp ur soffan för att sätta igång spelet.

”Vart är Ryan förresten?” frågade jag när jag kom på mig själv med att inte ha en aning om vart han var.

”Åh han är kvar i skolan. Han hamnade i bråk med en kille från vår motståndarlag. Dom har vart osams ett tag nu och jag skulle tro att det var något som Henrik sa för att få Ryan så sur. Skulle inte förvåna mig om det hade något med fotboll eller Ryans familj att göra. Det roliga är att Tiffany åkte dit också. Hon gjorde inte ens något. Hon försökte bara sära på dem två men Henrik råkade smälla till henne så att hon fick näsblod och lär förmodligen få en rejäl blåtira. Rektorn kom sen och såg henne med blod i ansiktet och drog slutsatsen att hon vart delaktig. Så hon måste hjälpa till att städa toaletter fram till klockan fem då hennes mamma måste komma och hämta henne”

”Hennes mamma kommer att döda henne när hon får reda på det”

”Skämtar du eller. Hon kommer säkert att få utegångsförbud under hela sommarlovet. Bli av med mobilen, tv och datorn. Hon kommer att bli en fånge i sitt eget rum” skrattade Chaz fram och jag skakade smått på huvudet.

”Kan hon inte bara berätta som det är då för lärarna och hennes mamma”

”Tror du inte att hon försökte. Men dem lyssnade inte på henne och det lär inte hennes mamma heller göra. Hon kommer att ta lärarnas ord före hennes”

”Stackaren. Hon kan inte ha det lätt alltså” sa jag och skrattade smått tillsammans med Chaz innan han räckte mig en spelkonsol.

”Nej det kan hon vekligen inte. Men blir rätt tacksam över sina egna föräldrar när man börjar jämföra med hennes” sa Chaz och jag nickade instämande.

 

Tiffanys perspektiv

”Åh jag borde inte ens vara här. Jag försökte bara att stoppa er två” brast jag ut när rektorn lämnat rummet för att gå iväg och hämta mer papper till mig då det papper jag hade nu redan var fyllt med blod och hjälpte inte särskilt mycket med att stoppa blodet som rann ner från min näsa.

”Åh sluta klaga Tiffany” spottade Henrik fram som att mitt namn var någon förbannelse eller ”Det var ingen som bad dig att spela hjälten och sära på oss” fortsatte han och jag borrade in min blick i hans.

”Och ingen bad att vara skolans största idiot heller men du valde det ändå. Så jag antar att vi båda är saker som folk inte önskar av oss” as jag och Ryan skrattade bredvid mig.

”Håll käften Butler eller vill du att jag ska fixa en blåtira på ditt vänstra öga också som kan matcha dit högra” fräste Henrik fram och Ryan stelnade till bredvid mig.

”Det är tur för dig att du inte har en näsa till som jag kan knäcka” kontrade Ryan snabbt med och jag skakade irriterat på huvudet. Jag borde inte ens vara är.

”Åh kan ni inte bara hålla käften båda två. Det hjälper oss inte direkt att komma hem något snabbare” nästan skrek jag då jag inget hellre vill just nu var att åka hem. Få skäll av mina föräldrar och sen gå och lägga mig.

Det var egentligen meningen att vi skulle städa toaletterna som man brukar göra när man har kvarsittning. Men efter som att skolsystern kollat till oss och sagt att vi inte är i rätt skick för att städa slapp vi det.

”Du är bara sur för att du inte kan åka hem och låsa in dig i ditt rum så att du kan sitta gråtandes över dina minnen med Bieber innan han dumpade dig” sa Henrik med ett litet skratt och jag kände hur hela jag fylldes av hat.

Det lilla lugn jag hade bara för någon sekund sen var nu borta och om rektorn inte hade kommit in i rummet hade jag nog slängt mig över honom och försökt slå in lite vätt i hans skalle. Jag var bara så trött på honom. Han ska alltid vara upp i allas privatliv hela tiden och alltid sprida rykten om allt och alla. Och så fort det kom till mig skulle han alltid dra några skämt om att jag inte är kompis med Justin länge. Det var som att han inte kunde komma på något annat skämt när det kommer till mig och tro mig när jag säger att det börjar bli väldigt jobbigt och tjatigt. Det blir löjligt, kom på något nytt istället för att dra samma skämt hela tiden.

”Era föräldrar är här nu så ni är fria att gå” sa rektorn bara kort innan han gick iväg till gud vet vart. Inte för att jag brydde mig heller, jag ville bara komma hem. Jag ställde mig upp med huvudet lurande bakåt en aning och bytte ut det blodiga pappret jag hade till det nya som rektorn lämnat på bordet till mig innan han gått. Jag gick tillsammans med Ryan (som haltade en aning) ut till skolgården där våra föräldrar stod.

”Oh Ryan är du okej? Hjärtat hur mår du?” frågade Ryans mamma förfärat när hon fick syn på honom medan min mamma bara gav mig en besviken blick innan hon vände på klacken och började gå bort mot vår bil.

”Vi syns på måndag Ryan” sa och hörde hur han mumlade ett snabbt hejdå innan jag började följa efter mamma som nu var framme vid bilen.

Jag hade förväntat mig att hon skulle skrika på mig när jag satt mig i bilen men det enda hon sa till mig på hela vägen hem var att jag skulle vara noga med att det inte kom något blod i bilen. åÅ jag antar att hon skulle spara det tills vi kom hem och det inte var en massa personer runtomkring oss. Vilket var exakt vad hon gjorde då direkt efter att jag stängt igen dörren bröt helvetet ut.

”Så ska du själv berätta vad som hände och säga vad du gjorde fel eller ska jag göra det åt dig. För det gör jag mer än gärna”

”Mamma jag gjorde inte ens något. Jag försökte bara att stoppa dem och få dem sluta slåss när Henrik råkade slå till mig istället för Ryan. Eller jag tror åtminstone att det var ett misstag från hans sida. Man vet aldrig med honom”

”Tiffany sluta skylla ifrån dig på alla andra hela tiden. Varför kan du aldrig stå upp för det du gjort? Varför kan du aldrig växa upp för?”

”Mamma varför tror du inte mig när jag säger att jag inte var inblandad? Och vad fan menar du med att jag inte har växt upp? Jag har fått tagit hand om mig själv sen jag var säkert 10 år om inte mindre. Du och pappa är antingen på jobbet eller ute med kompisar. Min store bror sitter bara inne i sitt rum hela tiden och det är jag som får ta hand om honom. Så spara hela ’växa’ upp talet till honom istället”

”Oh vänd inte det här mot oss nu unga dam. Det är inte din storebror som kommer hem med en blödande näsa och en stor blåtira från skolan”

”Men jag gjorde ju inget” brast jag ilsket fram och slängde ut med min fria arm.

”Det är det aldrig. Men vet du vad, den här gången kommer du inte undan. Eftersom din pappa redan stuckit iväg med din bror kan jag inte bestämma ditt straff men fram till dess så har du utegångsförbud och middagen imorgon bli inställd”

”Åh stackarns mig. Det är ju inte bara det jag har bett dig att göra hela tiden” sa jag och slängde ut med armarna innan jag började gå upp för trappan för att komma till mitt rum men blev stoppad när jag kom halvvägs.

”Vet du vad. Middagen kommer att bli av imorgon och du kommer att vara där. Och det kommer vara du som städar och lagar maten till middagen. Det är ju inte mer än rätt efter ditt dåliga beteende idag”

”Visst jag kan laga maten men ni måste vara förbereda på att maten är förgiftad eller något så att jag slipper ditt irriterande arsle och kan få lite lugn och ro för en gångs skull” sa jag och gav henne ett litet flin innan jag vände om och gick in i mitt rum innan hon ena hade chansen att protesera.

 

---

---

 

Så nu är det uppe och för er som har missat det så har jag fixat en offiicial instagram sida till den här bloggen där jag kommer uppdatera om när nästa kapitel kommer och sånt. Så jag kommer inte att göra några andra inlägg här en kapitel. 

 

Och för er som inte har instagram på mobiel kan enkalt bara kolla på vad jag uppdaterar igenom internet istället. Ni går bara in på http://instagram.com/justtwitter så kan ni se vad jag uppdaterar. Funkar på både mobil och datorn ;D

Okej jag har flera gånger fått frågan nu om jag inte kan skaffa ett instagram konto som dom flesta noveller skrivare skaffar nu. Så nu har jag skaffat ett. Där kommer jag att uppdatera lite mer om när nästa kapitel kommer och kanske någon sneak-peak ibland också. Kommer någon bild också som ska användas till nästa kapitel så att ni kan gissa på vad som ska hända ;)  I samband med detta kommer jag även sluta göra inlägg här på bloggen utan kommer då uppdatera er via instagram.

I alla fall så kan nu följa den här bloggen då instagram @justtwitter 

Det var även någon som ville ha min Kik så där kan ni skicka till mig på EmelieTornbrand

 

Kan lite snabbt säga nu också som sista inlägg att kapitlet kommer upp i kväll så hoppas att ni står ut lite till så kommer det senare ;D

”Ja kanske om vi fortfarande var kompisar och faktiskt pratade med varandra”

”Så varför gör ni inte det då?”

”Du vet varför”

”Nej det gör jag inte. För varken du eller Justin vill berätta för oss varför ni helt plötsligt inte pratade med varandra. Ni var oskiljaktiga förut, bästa kompisar”

”Det var länge sen, vi växte ifrån varandra bara”

”Tiffany” började han men jag avbröt honom snabbt.

”Nej pappa, jag vill inte prata om det. Jag har läxor att göra så säg till mig när det är mat” sa jag och gav pappa ett snabbt leende innan jag greppade tag om min väska och gick upp på mitt rum.

 

---

---

 

 

Justins perspektiv

Jag hade stannat hos Chaz och spelat spel i ungefär 3 timmar innan mamma hade ringt och sagt att det var dags för mig att komma hem och äta. Chaz hade erbjudit sig att skjutsa mig hem men jag hade sagt att jag gärna gick då jag hade hundra olika tankar som snurrade runt i mitt huvud som jag ville reda ut. Dem flesta tankarna handlar om Tiffany om vi vill veta det.

Jag visste inte vad det var jag kände när jag träffade henne. Samtidigt som jag hade skinit upp av glädje fylldes jag även av sorg. Kanske för det faktum att jag inte träffat henne på länge. Att jag nu faktiskt såg hur mycket hon hade förändrats sen jag såg henne sist. Att jag inte förs än nu faktiskt insåg att jag hade förlorat min bästa vän.

Det värsta med allt det här var att jag inte visste vad det var som hände mellan oss. Det tog liksom helt plötsligt slut bara. Jag var borta en månad eller något och när jag kom tillbaka sen så vill hon inte prata med mig. Hon hade typ bara slängt igen dörren i ansiktet på mig och hon förklarade inte ens vad det var som hänt. Och sen dess har vi inte pratat med varandra. Även fast hela min kropp skrek efter att henne och att jag skulle ta kontakt med henne så gick det inte. Det spelade liksom ingen roll vad det var jag sa till henne. Hon vill inte prata med mig eller förklara vad det var jag gjort för fel.

 

Jag suckade högt när jag kom fram till mormor och morfars hus och jag fortfarande inte fått någon styr på mina tankar ur den tiden det tog att komma hem ifrån Chaz. Det har nästan bara blivit värre än det var innan. Jag ville mer än någonsin få reda på vad det var som splittrade oss för, för mig är det fortfarande väldigt oklart.

”Justin är det du?” ropade mormor från köket innan jag såg hennes ansikte titta in i hallen från köket som låg direkt till vänster om hallen, mitt emot vardagsrummet som låg till höger om hallen.

”Ja det är jag mormor. Förlåt att det tog så lång tid för mig att komma hem. Jag behövde lite friskluft så jag gick hem ifrån Chaz”

”Det är lugnt hjärtat, maten blev klar för bara någon minut sen ändå”

”Oh vad bra. Jag ska bara ta av mig skorna sen så kommer jag”

”Gör det” sa hon och gav mig ett snabbt leende innan hon gick tillbaka till köket där jag antog att mamma och morfar redan satt och väntade på att jag skulle komma.

”Hur var det med Chaz och Ryan då?” frågade mamma när jag satt mig ner vid matbordet och började lägga upp mat på min tallrik.

”Det var bra med dem båda. Dem båda är rätt skol trötta dock”

”Jag kan förstå det. Ingen utav dem är särskilt skol intresserade heller”

”Haha nej inte direkt. Jag träffade Tiffany idag förresten”

”Åh hur var det med henne då?”

”Eh jag vet inte om jag ska vara ärlig. Jag pratade aldrig med henne faktiskt”

”Du får göra det på lördag då. Då kan du få henne för dig själv”

”På lördag?” frågade jag och hon vände upp blicken mot mig.

”Ja vi ska åka dit och äta middag med henne och hennes mamma medan killarna är borta. Har jag glömt att berätta det för dig?” frågade mamma och jag nickade till svar.

”Åh förlåt gubben jag trodde att jag hade berättat det för dig”

”Det är lugnt mamma. Bättre sent än aldrig eller hur?”

”Haha jag antar det. Men hur såg hon ut då? Jag har inte sett henne på evigheter”

”Hon såg väll bra ut” sa jag och ett litet leende spelades nu på mammas läppar.

”Jag antar att du tycker att hon ser lite bättre bara bra med tanke på att du rodnar just nu” sa mamma och jag slog snabbt ner blicken för att dölja rodnaden som var på mina kinder, som jag hade hoppats att dem skulle missa.

”Hon är väldigt gullig och söt Pattie. Hon har växt upp en hel del” sa mormor och jag log tacksamt mot henne.

”Det tror jag säkert, hon har alltid vart en söt tjej. Jag antar att jag får se för mig själv på lördag”

”Träffar ni henne ofta?” frågade jag sen och vände mig mot morfar som inte sagt något under hela middagen.

”Nej, lite då och då bara. Vi brukar träffa henne nere på mataffären ibland när hon hjälper sina föräldrar att handla. Men hon är alltid lika vänlig och pratglad när man träffar henne. Hon brukar hjälpa oss att handla om vi inte orkar eller inte når matvarorna. Hon är inte jätte lång men hon är längre än oss” sa morfar med ett litet skratt som både mamma och mormor tog del av med skratt från deras håll också.

”Ja vi är ju rätt kända för att vara en rätt kort familj. Justin du ska vara glad att din pappa är lång. Annars hade du förmodligen slutat som en liten pygmépuff som resten av oss”

 

Tiffanys perspektiv

Jag rycktes ur mitt lilla slumrande koma när skolklockan ringde ut för att signalera att det var dags för lunch. Jag gnuggade mig själv i ögonen för att sen snabbt packa ihop mina skolböcker och slänga ner dem i min väska. Med väskan hängandes över axeln började tillsammans med resten av skolans elever började jag röra mig bort mot skolans matsal som jag har för mig skulle servera någon pasta salad idag. Jag ställde mig i kön och började rota igenom min väska efter pengar som jag kunde betala lunchen med. För en sak som ni borde veta, i min skola så måste man betala för att få lunch eller ta med egen mat hemifrån. Det är samma sak med böcker, pennor och skrivblock.

Det kan nog till och med vara ena av dem största anledningen till att min skola är så uppdelad. Skillnaden mellan dem som har mycket och lite pengar är väldigt stor. Det är bara att kolla på allas kläder, skolmaterial och maten. Medan dem eleverna med mer pengar tar någon läska eller bakelse till mat varje lunch, så tar dem med mindre pengar något om dem har råd med det någon gång då och då.

Om jag skulle placera ut mig på den där listan skulle jag nog sätta mig någonstans i mitten, kanske lite mer åt det hållet med mycket pengar. Jag har väll råd med allt det där om jag vill men jag känner att det finns viktigare saker som jag vill lägga mina pengar på.

 

Jag drogs ur mina tankar när någon ropade mitt namn från någonstans och jag vände mig om för att se Maddie komma springandes emot mig. Jag log smått mot henne och hörde hur folk mumlade hur man inte får tränga sig i kön när Maddie gled in i kön bredvid mig. Som att någon av dem inte brukar tränga sig om dem har chansen.

”Hej” sa hon glatt och kramade snabbt om mig innan hon krockade ihop sin arm med min.

”Någon är på gott humör. Någon speciell anledning?”

”Ja har du inte hört? Justin Bieber är i staden. Så nu är det äntligen min chans att få träffa honom. Jag har försökt flera gånger tidigare men aldrig lyckats. Det sägs även att han ska stanna här ett någon vecka så nu jävlar ska jag få min bild och autograf av honom” sa hon uppspelt och jag log smått mot henne även fast jag suckade inombords. Den enda riktiga nackdelen med Maddie är att hon är en stor belieber. Hon brukar lyckas hålla tyst om honom i vanliga fall men jag antar att jag inte riktig kan skylla henne nu när hennes stora idol är i samma stad som henne.

”Jo jag har hört, Jag träffade honom igår när han kom för att överraska Chaz och Ryan efter skolan” sa jag Maddie kollade storögt på mig.

”Du träffade honom igår? Tog du någon autograf från honom då?”

”Nej det gjorde jag inte. Jag känner inte riktigt att jag behöver ha hans autograf” sa jag och drog ur min arm från hennes för att börja lägga på mat på min bricka. Jag räckte mina pengar till mattanten och vände mig om mot den stora matsalen som säkert hade hundra olika bord eller något. Jag såg några lediga platser borta vid Chaz och Ryans bord och började snabbt styra mina steg bort dit med Maddie tätt efter mig.

”Men det slog dig aldrig att du kunde be om en autograf till mig?”

”Nej den tanken slog mig faktiskt aldrig. Tanken att bryta den väldigt pinsamma tystnaden som låg över oss genom att om att fråga Justin slog mig inte. För att be om en autograf från en person som jag känt hela mitt liv ger mig en känsla att tystnaden skulle ha blivit ännu värre”

”Jaja men om du träffar honom igen måste du fråga om hans autograf åt mig”

”Haha vi får se” sa jag och slog mig ner bredvid Chaz och mitt emot en tom plats där det stod en bricka men ingen satt där. Jag kollade oförstående på platsen då det inte brukar vara någon mer som äter lunch med oss än dem som satt här nu men jag orkade inte lägga någon vikt på det.

”Nej inte ’vi får se’ Du måste lova mig att du fixar det om du träffar honom igen. Du måste”

”Vad pratar ni om?” frågade Chaz nyfiket och Maddie vände sig mot honom.

”Tiffany vägrar hjälpa mig att få Justins autograf och jag vill ha den”

”Varför frågar du honom inte själv bara? Han bits inte vet du”

”Jag vet, men jag lyckas aldrig stötta på honom så att jag kan fråga. Jag lyckas alltid komma försent till dem ställen han vart på så när jag kommer dit är han redan borta. Men du kan ju fixa en autograf åt mig eller skicka ett sms vart ni ska någonstans så att jag kan fixa det själv” sa Maddie nu hoppfult och Chaz skrattade lite roat åt henne.

”Eller så frågar du honom bara om hans autograf när han kommer tillbaka” sa Chaz och som på kommande kom Justin ingåendes i matsalen med en keps lågt placerat på hans panna och ett par mörka glasögon som skymde hans ögon. Han gick med huvudet lågt för att inte dra till sin någon uppmärksamhet då han förmodligen bara ville ha en vanlig lunch med sina kompisar utan en massa fans klängande på honom. Han verkade inte ha märkt varken mig eller Maddie förs än han ställde sig på sin plats, som var den mitt emot mig och stelande snabbt till när hans blick landade på mig. Jag försökte le lite smått upp mot honom men misslyckades totalt och blev istället sittandes, stirrande på honom.

”På henne bara Bieber” ropade någon och jag drog snabbt bort blicken från Justin för att istället kolla ner på maten som jag petade runt i, i brist på något annat att göra.

 

(Det här är då Maddie)

”Omb du är, du är här. Jag kan inte förstå att jag äntligen får träffa dig” mumlade Maddie hysteriskt och Justin satte sig ner på sin stol med en suck.

”Snälla kan jag få en bild och autograf av dig?” frågade hon och Justin kollade lite skeptiskt på henne ”Bild och autograf och jag lovar att inte störa dig något mer” la Maddie till när hon såg hans blick och han nickade smått till svar. Hon pep till lite lyckligt och började rota igenom sin väska efter ett block och en penna.

 

När hon hade fått vad hon vill ha var hon allt för glad dör att hålla det för sig själv och sprang iväg för att ringa henne mamma. Vilket hon alltid gör om det har hänt något, grejen nu bara var det faktum att hennes mamma också är en stor belieber.

”Hon fick bråttom, vart ska hon någonstans?” frågade Justin och jag kunde nästan höra paniken i hans röst.

”Du kan ta det lugnt. Hon ska bara ringa sin mamma och berätta för henne att hon träffat dig. Hon ska inte berätta för alla att du är här om det är det du oroar dig för” sa jag och Justin kollade chockat på mig. Förmodligen då det är det första jag sagt till honom på väldigt länge. När han inte svarade kollade jag upp på honom såg jag att hans blick låg på mig.

”Haha Maddie behöver verkligen komma över sin ’mammafas’ Det lockar inte direkt killar om man säger så” skrattade John fram och jag vände mig snabbt mot honom när jag äntligen fick för mig att dra bort blick ifrån Justin.

”För ditt tv spels beroende är ju en riktig tjejmagnet” fräste jag åt honom då jag var rätt trött på honom. Han har liksom en förmåga att se ner på allt och alla hela tiden. Justin började skratta roat framför mig tillsammans med resten av killaran som satt runt bordet.

 

”Jag ska nog gå och titta till Maddie så att hon inte har svimmat någonstans” sa jag efter ett tags tystnad och gav dem alla ett snabbt leende innan jag ställde mig upp.

”Vänta” hörde jag någon säga bakom mig när jag vänt om och kände hur en hand slöts runt min handled för att stoppa mig från att kunna gå. Jag vände mig om igen och förväntade mig att det skulle ha vart Chaz eller Ryan och blev där av väldigt förvånad när jag såg att det var Justin.

”Innan jag glömmer. Mamma undrar om det är något som vi kan ta med lördag till middagen?” sa Justin och jag kunde inte låta bli att le smått ner mot honom.

”När har ni någonsin behövt ta med er något när ni skulle komma till oss Bieber?”

”Jag vet att vi inte brukade men vi tänkte bara att eftersom omständigheterna är mycket bättre ni och att det kanske var något som ni behövde”

”Haha det var snällt av dig men när det kommer till mamma och bjuda hem folk antar jag att vissa saker inte förändras. Hon vill fortfarande göra allting perfekt och helst om hon kan, helt själv”

”Det kommer jag ihåg. Din mamma är en riktig perfektionist”

”Åh så det kan du komma ihåg” sa jag och smällde till mig själv mentalt. Orden hade bara lämnat mina läppar innan jag hann tänka och Justin stelnade till framför mig.

”Åh bra sätt att sabba stämingen Tiffany” fräste jag smått till mig själv och gav Justin ett kort leende innan jag vände på klacken. Jag lämnade snabbt mina saker och slängde skräpet innan jag med snabba steg gick ut ur matsalen med Justins blickar brännande i nacken.

 

 

---

---

 

 

Så kapitel 2 är nu uppe och jag ska försöka få upp kapitel 3 imorgon men vi får se. Jag har ett svenksa NP tal, på torsdag som jag ska fixa med och träning på kvällen sen, Men det borde gå.

 

Hoppas att ni gillar kapitilet och glöm inte bort att kommentera mina små älsklingar!!!

 

 

 

 

 

”Jag vet, jag har bara haft det lite jobbigt på sistone. Senast jag träffade Selena bråkade vi och nu vägrar hon att svara när jag ringer henne så vi har inte lyckats reda ut allt det här ännu. Just nu känns det även som att hon inte vill lösa allt det, som att hon vill ha mig ut ur hennes liv” sa jag dystert och morfar nickade lite smått innan han fortsatte prata, men visst att jag inte vill prata något mer om det. Så han undvek det och jag log lite tacksamt mot honom.

”Det löser sig ska du se. Gå upp och sov en stund så att du kan gå till Chaz och Ryan efter när dom har slutat skolan. Jag har för mig att dom slutar fyra på torsdagar”

”Åh vad bra, då hinner jag få ungefär tre timmars sömn innan jag ska möte dom”

”Gör det, du kan låta väskorna vara också så kan vi fixa det ikväll sen så att du får din sömn nu”

”Okej tack morfar” sa jag och gav honom en kram till innan jag gick upp till mitt rum och min alldeles för lilla säng som jag knappt fick plats i längre.

 

---

---

 

Justins perspektiv

Jag kände hur mobilen vibrerade bredvid mig och slog snabbt upp ögonen innan jag stängde av det så irriterande alarmet. Jag la tillbaka mobilen på nattygsbordet innan jag sträckte på mig vilket dock inte gick så särskilt bra då jag var för lång för den här sängen och jag slog i sängsnesgavel.

Jag ställde mig upp och drog av mig kläderna som bestod av ett par mjukis byxor och en vanlig t-shirt för att istället dra på mig ett par jeans som jag hängde långt ner på mina höfter tillsammans med en stor t-shirt som gick ner över min rumpa. Håret fixade jag lite snabbt innan jag gick ner till köket för att äta något innan jag skulle gå för att möta Chaz och Ryan.

När jag öppnade kylen såg jag att den låg en liten lapp över en av pizza kartongerna som det stod att dem var ute på en promenad men att det bara var att ta för mig av pizzorna som stod placerade på en hög i kylskåpet. Efter en snabb titt på vilka pizzor det fanns bestämde jag mig för att ta en Hawaii pizza som jag stoppade in i ugnen för att värma den lite innan jag kunde äta den.

Medan jag stod och väntade på att pizzan ska bli varm drog jag upp min mobil för att se att klockan var 15:03 vilket betydde att jag skulle överraska Chaz och Ryan om en timme ungefär.

 

Det var inte förs jag var halvvägs till skolan som en tanke slog mig helt plötsligt. Tänk om jag träffar Tiffany. Vad skulle jag göra då? Hon går ju i samma skola som dem så det är ju en rätt stor möjlighet att jag träffar henne. Så vad ska jag göra om det händer? Hälsa på henne? Börja prata med henne? Eller helt enkelt bara totalt ignorera henne?”

Okej stryk det sista som jag sa. Det skulle ju vara jävligt patetiskt om jag bara ignorerade henne efter som jag har känt henne sen jag typ föddes. Jag kan ju åtminstone säga hej till henne och se vad hon gör efter det.

Jag började närma mig skolan och klockan var nu 15:55 så dom hade fortfarande 5 minuters lektion innan dom skulle sluta och sen skulle det ta ytligare några minuter för dom att komma ut hit. Jag spanade ut över parkeringen i jakt efter Chaz eller Ryans bil och hittade Chaz bil borta vid slutet av parkeringen. Förmodligen då han vart sen till skolan som vanligt och det var bland dem sista platserna på den här parkeringen. Jag hoppade upp och satt mig på motorhuven med ryggen lutad på rutan på Chaz bil efter att ha gjort min väg över hit.

 

Efter ett tag efter att jag kollat igenom både twitter och instagram två eller tre gånger hörde jag hur tre röster närmade sig mig. Två av dem alldeles för välbekant för mina öron och den tredje kände jag igen men kunde inte koppla från vart. Jag slog upp blicken och mötes istället av Ryan och Chaz som kom gåendes mot mig med en tjej bredvid sig som jag först inte kände igen. Men efter att ha kollat lite mer ordentligt såg jag att det var Tiffany som gick bredvid dem. Hon ser exakt ut som hon gjorde senast jag såg henne. Lite äldre och om möjligt snyggare bara men annars kunde man direkt se att det var hon.

Jag märkte hur en märklig känsla spreds inom mig och fann mig snart att le som ett fån med blicken fäst på henne. Jag kände hur min blick gled ner över hennes kropp och om det vore möjligt hade min haka vart nere i marken just nu. På kroppen hade hon en grön t-shirt med ett litet knytte i mitten som hon matchade tillsammans med en mörk blå/svart midjekjol som räckte henne till ungefär halva låret. På fötterna hade hon satt på sig ett par gladiatortofflor och hennes hår föll som vanligt lätt lockigt ner för hennes bröst och rygg. Hennes hår var dock lite längre än senast jag såg henne men det var ju inget konstigt eftersom jag inte sett henne på väldigt länge.

Jag sökte hennes blick för att få se hennes vackra blå ögon som jag visste att hon hade men ingen av dem tre verkade ha märkt att jag var här då som hade blicken fäst på varande och skrattade åt något som Ryan hade sagt.

”Vad var det som var så roligt?” frågade jag när dem kom fram till bilen fortfarande skrattandes. Deras blickar flög chokat upp på mig men byttes snabbt ut mot leenden. I alla fall på Ryan och Chaz ansikten. Tiffany kollade fortfarande chokat på mig men möte äntligen min blick.

Hennes ögon var till och med vackrare än jag kommer ihåg, hela hon var det. Att man kunde förändras så mycket men fortfarande var sig så lik var hon ett levande bevis på. Hon var så vacker nu, till och med vackrare än alla dem där modellerna som jag träffade under Victoria Secret när jag sjöng där tidigare i år.

”Hej Justin, jag trodde inte att du skulle komma hem för än i kväll” sa Chaz och drog ner mig från bilen så att han sen kunde dra in mig i en hård kram innan han släppte mig för att jag skulle kunna hälsa på Ryan också.

”Det var planerat så från början men jag hann med ett tidigare plan så jag ville överraska er” sa jag som svar på Chaz fråga men min blick lämnade aldrig Tiffanys.

”Åh alltså jag klagar inte. Det är skönt att du är hemma Bieber, vi har saknat dig”

”Jag har saknat er också. Ska bli skönt med två veckors ledigt” sa jag och lyckades nu slita bort blicken från Tiffany som nu stod med blicken i marken för att kolla på Chaz och Ryan istället som stod framför mig.

”Så klart att det ska bli skönt. Det kan ju vara jobbigt att vara omringadav en massa snygga tjejer hela tiden” sa Ryan och boxade till mig lätt på armen.

”Väldigt. Men det ska bli skönt att bara sitta hemma och lata sig. Äta en massa skräpmat och spela en massa olika spel” sa jag och dom skrattade roat åt mig.

”Så vad väntar vi på. Varför åker vi inte bara hem till mig och kör en massa spel. Kanske köpa lite pizza på vägen. Tiffany vill du hänga med?” frågade Chaz och vi alla vände oss mot henne.

”Eh nej, jag har en massa läxor att göra. En annan gång kanske” sa hon och gav Chaz ett snabbt leende innan hon började gå bort från oss men blev stoppas av Chaz som greppade tag om hennes handled.

”Låt oss åtminstone köra dig hem”

”Alltså Chaz det behövs inte. Jag kan lika gärna gå hem, det tar inte så lång tid”

”Det tar fan över en halvtimme att gå hem till dig och det är om man går väldigt fort. Så sluta dumma dig och hoppa in i bilen” sa han och gav henne en menande blick när han såg att hon skulle motargumentera.

”Visst men inga omvägar, ni får köpa pizza efter att ni lämnat av mig”

”Visst som du vill” sa Chaz med ett leende och släppte greppet om Tiffanys arm för att sen hoppa in bakom ratten på sin bil.

”Jag sitter fram” paxade Ryan innan han sprang runt bilen och hoppade in i passagerarsättet.

Jag såg hur Tiffany kollade lite osäkert på mig innan hon lite smidigt slank in i sättet bakom Ryan. Jag följde hennes examplar och hoppade in i sättet bakom där Chaz satt.

När vi åkt ett tag och jag kommit på mig själv av stirra på Tiffany flera gånger bröt Chaz äntligen den obehagliga tystnaden som låg över oss och som man nästan kunde ta på så tjock som den var.

”Så Justin hur är det med Selena då? Senast jag pratade med dig var ni osams och hade inte pratat med varandra” sa Chaz och jag suckade. Av alla dem frågor som han kunde ställa ställde han den frågan som kunde göra stämningen här inne i bilen om möjligt stelare.

”Jag vet faktiskt inte, vi har fortfarande inte pratat med varandra” svarade jag ändå och kollade ner i mitt knä för att slippa deras blickar.

”Jag är ledsen mannen. Jag vet hur mycket du älskade henne” sa Ryan och Tiffany vred sig lite obekvämt i sättet bredvid mig med blicken fäst på sina händer. Men jag kunde se hur hon då och då försiktigt sneglade upp på mig.

”Men hur är det med er då? Någon tur med kärleken för någon av?” frågade jag och Chaz skrattade roat.

”Haha det kan man inte direkt säga. Jag har ingen, jag orkar inte ens bry mig om det just nu. Sporten tar fan upp hela mitt liv just nu. Ryan vill ha en tjej men det är ingen som är intresserad av honom vad vi vet. Och sen så har vi ju killmagneten som sitter där bakom som har alla killar dräglandes efter henne enda sedan hon kom tillbaka från förra sommarlovet” skrattade Chaz fram och Tiffany blängde surt på honom vilket fick Chaz att snabbt tystna och vi satt under tystnad resten av vägen hem till Tiffany.

 

”Hejdå och tack för skjutsen. Vi syns i morgon” sa Tiffany och gav killarna ett snabbt leende innan hon hoppas ut ur bilen. Jag följde henne med blicken upp till huset där jag spenderat säkert halva min barndom.

”Jag tror att någon har fallit för lilla Tiffany igen” skrattade Ryan fram och jag rycktes ur min lilla koma som jag hade råkat hamna i.

”Nej alltså, jag har vara inte träffat henne på jätte länge bara. Hon har förändrats en hel del sen jag såg henne sist”

”Ja det har hon. Och vi dömer dig inte om du gillar henne, hon ser bra ut”

”Det gör hon” erkände jag och kände hur jag mer och mer gled in i mina egna tankar som just nu handlade för det mesta om Tiffany.

Jag trodde att jag hade kommit över henne. Men att träffa henne idag rubbade den tanken totalt. Jag har inte kommit över henne än och kommer förmodligen aldrig att göra det. Hon är min första kärlek och kommer alltid att vara det.

 

Tiffanys perspektiv

Jag slängde hårt igen dörren och lutade mig emot den för att sen glida ner till golvet. Jag drog snabbt ner dragkedjan på mina skor innan jag kastade in dem i skolhyllan.

Justin hade bara vart tvungen att komma till våra skola. Jag hade bara vart tvungen att möta honom och Chaz hade självklart behövt övertyga mig om att jag skulle ta skjuts av dem. Jag borde bara ha gått hem även fast det går hundra gånger snabbate att åka bil.

Det hade vart ett stort misstag att sätta mig i bilen med Justin. Precis som att det var et stort misstag att lyssna på hans musik hela tiden och ha kvar alla gamla bilder på oss hängandes på väggen.

Jag kanske var den där patetiska tjejen trots allt. Jag menar, även fast det har gått över tre år har jag fortfarande inte kommit över honom. Det hade bevisats idag när jag träffade honom. Jag kunde inte få mig själv att sluta titta på honom,

Han har förändrats så mycket, man ser ju fortfarande att det är han men han har växt upp så jävla mycket. Visst så har jag ju sett bilder på honom i tidningar och sånt men jag antar att min hjärna inte vill ta in det bara. Det känns väll antagligen bara konstigt att träffa honom tre år senare efter att ha känt honom hela mitt liv.

 

Jag hörde hur nycklar klirrade utanför dörren men hann inte reagera och flytta på mig innan dörren flög upp med mig framför den så att jag flög in i väggen bakom.

”Jävla skit” stönade jag fram och lyckades klämma mig ut i mellan dörren och väggen. Jag slog min ena hand om min högra fot som tog den värsta smällen och kollade upp på pappa som kollade chockat ner på mig där jag satt.

”Tiffany vad gör du där nere, bakom dörren speciellt. Försöker du skrämma mig igen gumman?” undrade pappa roat och jag suckade.

”Nej jag kom precis hem ifrån skolan och hade precis tagit av mig mina skor när du kom och slängde upp dörren som jag vet inte vad?” sa jag och hoppade över att berätta om den delen där jag suttit vid dörren i säkert tio minuter och bara tänkt.

”Haha okej. Men hoppas att du lärde dig din läxa om att man inte ska sitta bakom en dörr när man vet att resten av familjen kommer snart”.

”Jag tänkte inte på det okej. Men kan du inte hjälpa mig upp någon gång idag?” sa jag och räckte upp en arm mot honom. Med ett litet skratt drog han smidigt upp mig på fötter innan han började knyta av sig sina skor.

”Hur var din dag förresten?” frågade pappa och började gå ut till köket med mig i släpp tåg.

”Det var väll bra antar jag. Skola är skola liksom” sa jag och han skrattade.

”Jag träffade Justin idag förresten” la jag till och pappa vände sig nu mer engagerat mot mig.

”Jaså, hur var det med honom då? Tycker att det är skönt att vara hemma antar jag”

”ja det gör han nog. Och han mår väll bra, jag pratade aldrig med honom”

”Varför inte?”

”För att jag inte pratat med honom på över tre år”

”Men då borde i ju ha jätte mycket att prata om eller hur?”

”Ja kanske om vi fortfarande var kompisar och faktiskt pratade med varandra”

”Så varför gör ni inte det då?”

”Du vet varför”

”Nej det gör jag inte. För varken du eller Justin vill berätta för oss varför ni helt plötsligt inte pratade med varandra. Ni var oskiljaktiga förut, bästa kompisar”

”Det var länge sen, vi växte ifrån varandra bara”

”Tiffany” började han men jag avbröt honom snabbt.

”Nej pappa, jag vill inte prata om det. Jag har läxor att göra så säg till mig när det är mat” sa jag och gav pappa ett snabbt leende innan jag greppade tag om min väska och gick upp på mitt rum.

 

---

---

 

Så första kapitel till Memories Can Come And Go är nu äntligen uppe och jag hoppas att ni gillar det. Dom träffades nu för första gånge eller för första gången på tre år.

Tänkte bara säga också så att det inte blir några förvirningar. Jag vet att VS var på hösten men jag flytade den till våren i den här novellen för att det ska passa in i historien.

 

I alla fall hoppas att ni gillar det och kommentera mycket för mer :D

 

Här är du handlingen till novellen som Moa håller på att skriva på hennes blogg --- http://justinnovells.webblogg.se/

har själv inte läst novellen men tycker att den verkar rätt intressant så jag skulle tipsa er att om ni har ltid över att gå in ditt och läsa lite.

 

Kan passa på att skriva lite snabbt också att kapitel kommer upp senare i kväll så håll ut babes, det kommer snart :) <3

 

 

 

 

Kommentera gärna vad ni tycker om den nya designen. Har lagt ner mycket tid på den och hoppas att verkligen att ni ska gilla den.

 

 

”Allt möjligt, du har bokstavligt talat tagit över mina tankar och drömmar totalt”

”Och det är en dålig sak?”

”Fuck no, jag har inget emot att ha dig i mina tankar. Det kan vara lite distraherande ibland men jag klagar inte. När jag inte har dig vid mig är det allt jag har” sa han och jag kollade lite sorgset ner mot honom. Jag kände mig som världens sämsta flickvän när han sa det där. Jag menar han ger mig en massa oliks resor och presenter hit och dit men jag ger honom aldrig något tillbaka. Grejen är ju det att jag vill ge honom något men jag vet inte vad. Vad ger man en person som har allt redan.

Det är som han säger. När vi är ifrån varandra så har han bara minerna, medan jag har olika smycken och kläder som tillhör honom som jag kan klänga mig fast vid. Men han har inget.

 

---

---

 

 

10 år senare, ingens perspektiv

(Melinda tjockt, Justin kursivt, Ellen vanligt, Paris inom ( ) och Michael inom * *)

"Så det här är första intervjun ni har alla fyra tillsammans eller hur?”

"Ja, vi har vart tre och tre på intervjuerna men aldrig alla fyra samtidigt. Det är alltid någon som inte kan eller är sjuk" sa Justin med ett litet skratt.

"Det blir lätt så när man är en familj med två barn och två jobbande föräldrar. Men jag måste bara fråga för jag har hört rykten om det. Melinda jobbar du för Justin nu va?"

"Haha ja, eller jag tar hand om ekonomin och hjälper Scooter med all planering inför konserter, turné, intervjuer och annat lite smått och gott" sa Melinda och alla skrattade smått

"Är inte det jobbigt? Jag menar hur hände det egentligen?"

 

(Melindas minne, ett år tidigare *Jobb*)

"Justin kommer det här att ta långtid. Jag måste tillbaka till datorn och leta jobb så att jag har något när jag kommer tillbaka. Jag fick sparken från mitt förra jobb om du inte kommer ihåg det"

"Jo jag kommer ihåg det, men snälla lyssna bara på vad vi har att säga"

"Vi?" frågade jag och kollade frågande på Justin.

"Ja jag och Scooter satte oss ner och pratade om en massa grejer. Dig bland annat"

"Vad är det med mig?"

"Scooter och jag pratade förra veckan och vi kom på ett litet förslag till oss båda” sa Justin och log stort ner mot mig. Jag suckade bara och lät honom styra mig bort till slutet av parkeringen där en buss stod som jag inte sätt tidigare. Jag kollade oförstående upp på Justin som bara flinade ner mot mig. Jag hörde fotsteg bakom oss och vände mig om för att se att det var Scooter som kom gåendes mot oss med en mapp i handen och ett stort leende placerat på hans läppar.

”Hej Melinda” hälsade han när han kom upp till oss och jag hälsade med ett enkelt hej tillbaka

"Du har inte berättat något än eller?" frågan var denna gång riktad mot Justin som skakade smått på huvudet.

"Okej då börjar jag från början då" sa Scooter och vände sig mot mig igen "Okej vi vet att du har fått sparken från ditt jobb, vi vet också att det är jobbigt för dig att ta hand om barnen själv och att ni alla tycker det är jobbigt att vara ifrån varandra så mycket som ni är"

"Åh tack Scooter för att du trycker upp det i ansiktet på mig" sa jag sarkastiskt och korsade armarna irriterat över bröstet. Inte ett dugg intresserade av att stå och små prata med dom när jag egentligen borde sitta vid datorn och söka jobb. Kanske jag var lite hård mot dom men dom måste ju förstå att jag inte är på jätte bra humör efter att förlorat ett jobb. Det var ju min enda chans att kunna hjälpa till att betala hyra, kläder till barnen och mat. Jag ville inte vara en av alla dom där hemmafruarna som bara får pengar från sin man.

"Jag säger det inte för att vara taskig mot dig Melinda, vi säger det här för att vi har ett förslag till dig"

"Visst vad är det" sa jag och Justin log belåtet bredvid mig.

”Okej så vi kollade runt lite bland dom olika anställda vi har här och det visar sig tydligen att vi inte har någon ekonomi chef för turnén och Justins budget. Och eftersom det är mycket pengar vi pratar om vågar vi inte anställa vem som helst”

”Det är förståligt” sa jag och nickade lite för mig själv.

”Så då tänkte vi så här. Det behöver inte vara något permanent eller något, kanske bara tills du hittar något annat jobb. Vi undrar alltså om du vill vara med och jobba som en i Justins crew. Det skulle då leda till att ni får mer tid tillsammans och du kan vara med och betala olika avgifter”

”Genom att få betalt av Justin” sa jag och Scooter skrattade smått.

”Ja typ. Men tänk på det, du skulle få mer tid med Justin. Du behöver inte flyga hit hela tiden för att träffa honom och om du tycker att han beter sig illa kan du bara frysa hans konton” sa Scooter och blinkade smått mot mig vilket fick mig att skratta kort.

”Hm det kanske skulle vara bra, se till att du inte skulle kunna äta så mycket skräpmat” sa jag skämtsamt och vände mig mot Justin för att klappa honom smått på magen.

”Jag är i bättre form än jag någonsin vart, tack så mycket som frågar” sa Justin och försökte spela sur men jag kunde se leendet som ville sprida sig på hans läppar.

”Scooter det här låter verkligen jätte bra men det finns små problem med det” sa jag och vände mig mot honom igen ”Vart skulle våra barn ta vägen då? Jag kan inte bara lämna Michael och Paris ensamma hemma”

”Vi har redan tänkt på det” sa Scooter stolt och jag kollade nu frågandes på honom.

”VI tänkte så här, vi kollade igenom budgeten som vi har och såg att vi i år kommer att ha jätte mycket pengar över. Så då tänkte vi så här. Vi kommer att köpa in en till buss som då bara kommer att vara till er och barnen. Dom kan följa med vart dom vill. Men medan ni båda jobbar har vi en barnvakt som följer med oss och tar hand om barnen medan ni inte kan. Sen om ni skulle vilja gå ut någon kväll så har alla i crewet sagt att dom skulle kunna sitta barnvakt någon kväll så att ni kan få en ledig kväll tillsammans” sa Scooter och jag kände hur tårarna spreds i mina ögon.

Jag vet inte varför men det kändes bara som att några vikter har lyfts från mina axlar. Tanken att kunna få jobba så här nära Justin och kunna se honom varje dag är något som jag alltid har önskat mig. För jag vet hur jobbigt det är för oss båda att vara ifrån varandra och speciellt för våra barn som inte kan ha sin pappa runt sig vid en massa saker. Den här iden skulle lösa alla våra problem och jag kan inte vänta till att berätta det för Michael och Paris att vi ska följa med Justin på hans kommande turné.

 

”Alltså jag tycker inte att det är så jobbigt men Justin tycker nog att det är lite värre. Jag har ju koll på hans ekonomi och kan se varje lite köp han gör så han måste vara lite snicki när han ska köpa saker till mig” sa Melinda och publiken skrattade roat.

”Men hur är han som chef då?”

”Han är väll bra antar jag, han bestämmer inte så mycket över mig. Det är faktiskt jag som bestämmer över honom mest, det är ju jag som fixar hans bokningar, konserter, intervjuer. Det är jag som bestämmer vad han ska göra helt enkelt. Med lite önskemål från han då”

”Det kan jag förstå. Jag tänkte bara. Ni har ju en väldigt intressant historia tillsammans och det har hänt väldigt mycket mellan er under dom här 10 åren ni har vart tillsammans. Jag menar ni har redan två barn som är 9 och 7 år, ni är gifta sen ett tag tillbaka. Jag menar det är många par som inte har något av det där vid 10 år tillsammans. Så varför kan ni inte berätta lite vad som har hänt sen ni blev tillsammans. Vi vet ju att du Melinda blev gravid väldigt fort efter att ni blev tillsammans, du flyttade till hans morföräldrar efter att dina föräldrar sparkade ut dig och Justin friade till det på alla hjärtansdag. Det är typ det man vet helt klart, sen är det väldigt suddig. Varför kan ni inte berätta lite kortfattat om dom stora tillfällena i era liv som hände efter det?”

”Okej, vad vill du veta först?”

"Ja ni kan ju börja med att förklara bilderna på er när ni grov hånglar efter att ni vart på Jimmys show" sa Ellen och Melinda skrattade roat åt minnet.

 

(Melindas minne, 10 år tidigare *Jimmys Show*)

”Babe varför är du så sur på mig helt plötsligt, vad har jag gjort?” frågade Justin dumt när han kom av scenen och jag kollade bara kort på honom innan jag skakade lätt på huvudet.

”Oh jag vet inte, kanske för att jag nästan har stått på mina bara knän och bett om att du ska hålla om mig, kyssa mig som du brukar göra när jag precis kommit tillbaka till dig eller måste åka. Men det gör du inte och just ni får en docka mer action utav dig än din egen flickvän” muttrade jag surt fram och slängde ut med armarna vilket fick Justin att kolla chockat på mig.

”Babe skämtar du med mig just nu?” undrade han och tog ett steg närmre mig. Jag skakade smått på huvudet och han greppade tag om mitt ansikte för att sen kunna kolla mig djupt i ögonen när han vinklat upp mitt ansikte mot hans.

”Du vet att jag älskar dig mer än något annat och jag menade inte att såra dig. Jag tyckte det bara skulle vara lite roligt att retas lite med dig, men jag menade aldrig att du skulle ta illa upp av det”

”Jag vet och jag kanske överdriver också. Alla dom här hormonera håller på att ta kål på mig” sa jag och han skrattade.

”Kanske. Men jag tror nog mer att det är jag som har vart en dålig pojkvän och inte vart där och gett dig vad du behövde, som jag lovade att jag skulle göra” sa Justin och låg lite smått mot mig innan han böjde sig ner mot mig och pressade sina läppar mot mina.

”Så mycket bättre än en docka” mumlade Justin mot mina läppar och jag skrattade lite smått innan jag besvarade kyssen som jag nu väntad på i vad som känns en evighet.

Jag placerade mina händer runt hans nacke och drog ner honom närmre mig. Jag fördjupade snabbt kyssen genom att pressa in min tunga i hans mun och hans händer föll ner till mina höfter istället som han tog ett fast grep om.

 

”Så du var en jobbig person under graviditeten?”

”Helt klart, jag tror att alla runt omkring mig ville strypa mig minst en gång när jag var gravid med Micael. När jag var gravid med Paris sen så blev det en helt annan femma”

”Men varför kan ni inte berätta vad det var som hände när Michael kom? jag hörde att det blev rätt dramatiskt” sa Ellen vilket fick både Justin och Melinda att skratta år minnet.

”Ja Michael är rätt känd för att göra stora scener. Eh han kom faktiskt 3 veckor för tidigt än planerat och mitt vatten gick faktiskt under en stor presentation som hade inför alla lärare och  hela sista års eleverna. Man kan säga att det blev ganska jobbigt. Jag fick typ panik för jag hade ju inte räknat med att han skulle komma för än om tre veckor. Ja sen så åkte jag in till sjukhuset och därifrån gick allting väldigt smidigt. Jag kommer inte ihåg allt som hände faktiskt. Det nästa jag vet är att Justin kommer in springandes och vi bestämde namnet på honom"

"Det gick så enkelt alltså?"

"Ja egentligen inte men jag vill inte behöva gå in på några detaljer"

"Haha jag förstår. Men Justin vad jag förstår så blev det lite oväntat för dig också när barnet kom"

"Haha det kan man ju säga. Den konserten blev ju väldigt intressant”

 

(Justins minne, tio år tidigare *barnet kommer*)

Jag stod mitt uppe på scenen och fansen skrek högt runt omkring mig som dom alltid gör. Jag log lite smått mot dom och greppade tag om min tröja för att sen dra av den över huvudet. Fansen skrek högre och jag flinade stort mot dom, jag älskade effekten jag hade på dom.

"Jag har en sak till jag vill fråga er. Who want's to be my baby?" fansen skrek högre igen.

Jag log stort mot dom och sprang tillbaka till där mina dansare stod för att sen börja med låten. Låten började spelas i genom högtalarna men dem avbröts lika snabbt som den börjat. Jag kollade chockat bakom mig och såg hur mamma kom in springandes på scenen. Jag kollade frågande på henne medan hon gjorde sin väg över till mig och hela arenan tystnade.

 

Hon ställde sig bredvid mig och ställde sig på tå för att komma närmre mitt öra när hon pratade.

"Justin Melindas vatten gick nyss och dom är på väg till sjukhuset just nu"

"Är du seriös?" frågade jag och hon nickade till svar.

"Jag ska bli pappa" sa jag och släppte snabbt micken innan jag sprang tillbaka backstage. Jag kände allas frågande blickar efter mig men sket i dom och sprang bort mot mitt omklädningsrum för att hämta mina grejer.

 

"Hur reagerade dina fans då?"

"Eh jag vet faktiskt inte. Jag stack innan jag ens kunde se hur dom reagerade"

"Det är förtroligt. Du skulle ju bli pappa och du hade ju inte tid att stå och vänta på att se dina fans reaktioner”

”Precis, äntligen någon person som förstår. Jag har haft personer som kommer och klagar att jag borde ha gjort klart konserten innan jag åkte. Till och med pappor med egna barn. Jag menar, dom måste ju komma ihåg känslan och lyckan som man fick när man fick reda på nyheterna”

”Man tycker ju det. Men bara en fråga. Jag har hört att era barns namn står för betydelsefulla grejer i ert liv. Så kan ni berätta anledningen till att ni döpte dom till vad ni gjorde. Paris verkat ju rätt uppenbart  om man tänker efter men man kan ju ha fel”

”Namnet Paris var faktiskt redan bestämt att hon skulle döpas till så fort vi fick reda på att barnet var en tjej. Vi ville ha något gulligt och något som betydde mycket för oss. Var av det blev Paris. Det var där vi kysstes första gången, det var där var där Justin friade till mig. Michael var dock inte lika solklart för än vi faktiskt fick se honom första gången. Våran sköterska som vi hade sa något med att barnet kommer att bli våran nästa legend eller något och då typ kopplade vi. Så vi döpte honom till Michael efter Michael Jackson då MJ har haft en väldigt stor inflytande på Justin”

”Så han är döpt efter dom två största personerna inom pop?”

”Ja det har han, det roliga är bara att han är inget som sin pappa eller Michael”

”Så vem är han lik då? Jag menar man skulle ju vilja säga att han var Justins son då han ser exakt ut som honom”

”Haha nej. Paris är mer som jag, hon ska alltid göra som jag gör och hon ska alltid följa med överallt. Michael är dock mer som Melinda. Han har alltid vart väldigt smart och älskar skolan mer än allt annat. Och du borde verkligen höra dem dikter som han skriver, han är grym. Han hjälpte Ryan faktiskt att få tjejen som han gillar genom att hjälpa Ryan att skriva en dikt till henne. Han skrev även en bit i min senaste låt” sa Justin stolt och log stort mot Ellen som kollade smått chockat på honom.

”Så det säger du? Vilken del av låten är det som han har skrivit?”

”Den andra versen där jag sjunger om att familjen är starkare än allt annat på jorden. Till och med vackrare och starkare än diamant”

”Åh den delen, jag tycker att det stycket är så himla fint. Jag kan inte fatta att du skrev det, vad mer har du skrivit?” frågade Ellen och vände sig mot Michael

”*En massa olika grejer, för det meste s skriver jag bara om en massa olika random grejer som ploppar upp i mitt huvud. Jag var faktiskt på väg att slänga den dikten när pappa hittade den och frågade fall han kunde använda den*”

”Varför skulle du vilja slänga den för? Den är ju jätte vacker”

”*Kanske, men jag har hundra till där hemma som bara ligger och samlar damm*”

”Så du är en av dom där ’töntiga’ killarna som man kan se i filmer?” frågade Ellen och gav honom en snabb blick för att vissa att hon inte menade något illa.

”*Jag antar det*”

”Du har aldrig funderat att gå i pappas fotspår, börja sjunga och dansa?”

”*Haha nej jag överlåter det åt Paris. Jag har alltid velat vara lika smarta som mamma och att skriva bara kom senare och jag fastnade för det*”

”Så ingen ny ung heart breaker av dig inte?”

”*Haha nej, jag skriver hellre låtarna som får tjejerna att falla än sjunger dom. Alla vet ju ändå att det är dom smarta och töntiga killarna som får tjejerna i slutendan. Så jag kommer att få min tjej så småningom*” sa han vilket fick publiken att skratta och kolla bedårande ner på honom.

”Så sött. Men Paris hur är det med dig då? Är du pappas lilla flicka?”

”(Mhm, jag ska bli precis som pappa när jag blir stor)”

”Oh är inte det bedårande. Du ser ut som Melinda men är som Justin. Michael är som Melinda men ser ut som Justin” sa Ellen och dom alla fyra nickade konfermerande.

”Men berätta nu. Jag vill höra allt om erat bröllop. Jag har bara sett några bilder som ni har lagt upp men efter som att ni hade ett hemligt bröllop så vet man inte så mycket mer än att erat bröllop var på någon strand någonstans”

”Det kanske är för att det var planerat så. Vi bestämde oss helt plötslig för att åka till Hawaii för att gifta oss. Så vi åkte, tog med oss våra familjer och närmsta vänner för att sen gifta oss där”

”När var det egentligen? Alltså när är det ni gifte er?”

”Det blir för 8 år sen nästan lördag”

”Du menar alltså att ni vart gifta i snart 8 år?” frågade Ellen och både Justin och Melinda nickade till svar.

”Ja exakt 8 år nästa lördag”

”Gash det är coolt, jag menar allt gick ju så fort för er och ni två håller fortfarande”

”Jag antar att när man hittat den rätta så är det för evigt” sa han och flätade ihop sina fingrar med Melinda som log stort mot honom innan dom båda vände sig tillbaka mot Ellen.

”Men berätta nu, jag vill vet att allt om bröllopet”

 

(Justins minne, 8 år tidigare * innan/under Bröllopet*)

Jag stod tillsammans med Chaz och Ryan i det ena rummet som vette ut mot stranden och jag kollade ut mot stranden där allt var uppsatt och klart inför bröllopet. Jag kände hur nerverna började bubblas inom mig och jag kollade bort mot den andra lilla stugan som låg bara någon meter bort från den jag stod i just nu. Jag försökte att få en liten glim av Melinda för att kunna lugna mina nerver men kunde inte se något då det var gardiner fördragna för fönsterna. Förmodligen för att nyfikna personer som jag inte skulle kunna se henne. Det sägs ju att det ger otur att se bruden innan bröllopet. Men jag behövde inte se mycket av henne. Bara henne hår eller något, för att faktiskt se att hon är här. Att det här inte bara var någon dröm som jag hade.

Jag ska faktiskt gifta mig med Melinda idag och jag kan inte vara lyckligare just nu. Eller jo kanske om dom här nervösa nerverna kunde försvinna. Dom drar mig till vansinne och jag vet inte ens varför jag är nervös. Jag är mer beslutsam och redo att gifta mig med Melinda än jag vart inför något annat. Jag älskade Melinda och hon älskade mig lika mycket tillbaka. Så varför var jag så nervös? Var det för att jag inte för än nu inser att jag faktiskt kommer att spendera resten av mitt liv tillsammans med henne eller är det för att jag är rädd att göra bort mig. Glömma mitt tal eller helt enkelt bara bli helt stum när jag ser henne.  Vad det än är så hoppas jag att det går över snart för jag orkar inte med det här längre.

 

”Justin det är dags att gå ut nu, prästen sa att allting är fixat och att det är bara att gå ut för oss när vi är klara” ropade Chaz som nu stod vid öppningen ut mot stranden. Jag nickade smått till svar innan jag vände mig mot spegeln för att ge mig en sista blick innan jag vände om för att gå ut till stranden.

När jag kom ut på stranden såg jag att dom hade någon utsmyckad  någon slags båge liknande eller något som dom hade ställt upp bakom där prästen står, precis vid vattnet som slog upp mot stranden men inte tillräckligt högt för att kunna nå oss där vi skulle stå. Det var ljus utspridda över hela stranden, ut över vattnet och upp längst gången där vi skulle komma. Stollar var upprada på båda sidorna av gången med båda våra familjer och vänner sittandes där. Solen var på väg ner och snart så skulle himlen bli alla möjliga färger vilket var exakt vad vi båda ville. Eller Melinda tyckte att det skulle vara fint och jag hade inget emot det. Det som gjorde hennes glad gjorde även mig glad och jag kan ju inte direkt säga att jag klagar på ett strand bröllop heller. Det är väldigt vackert.

Jag gick tillsammans med Chaz och Ryan upp till prästen och hälsade på några jag kände på vägen upp och hälsade snabbt på prästen också innan jag ställde mig till rätta. Musik började spelas från någonstans och snart så såg jag hur Selena kom tillsammans med Stella uppför gången och jag log stort mot dem båda. Jag hörde hur folk drog efter andan och kollade snabbt upp från Selena och Stella för att snabbt mötas av Melindas vackra bruna ögon. Melinda hade precis kommit upp på gången med min morfar bredvid henne som skulle eskortera henne till mig. Melinda ville inte att hennes föräldrar skulle vara här så hon bad Bruce att leda henne upp till altaret istället då han har hjälpt henne mycket och hon älskade honom mer än sin egen far.  Vilket kan vara försåtligt efter det som hände senast dom sågs när som sparkade ut henne för att hon var gravid.

Jag kände hur ett stort leende spreds på mina läppar och jag lät min blick glida över Melindas kropp. Hon hade på sig en rätt enkel vit klänning som enligt mig passade henne perfekt. Hennes hår var fixat så att det främre håret var bakdraget och uppsatt i bak medan hennes bakre hår var lockat och föll ner över hennes högra axel.

Hon möte inom kort min blick och jag såg hur ett litet leende spreds på hennes läppar samtidigt som en bedårande rodnad spreds på hennes kinder. Folk ställde sig upp och kollade med stora ögon på henne medans min morfar började leda henne uppför alltargången. Chaz petade mig lite lätt i sidan och flinade stort mot mig. Jag skickade honom ett snabbt leende innan jag vände mig tillbaka mot Melinda nu som snart var upp vid mig.

 

(Melindas inne, 8 år tidigare *Bröllop*)

 

Jag stod tillsammans med Stella och Selena i ett av dom få husen här som låg vid stranden för att fixa oss i ordning. Dom hade precis hjälpt mig på med klänningen efter att redan hjälpt mig med mitt smink och hår. Dom stod nu och fixade det sista på sig själva medan jags stod och kollade mig tveksamt i spegeln.

 

 

Håret och sminkningen var jag nöjd medan jag nu började bli osäker på min klänning som jag hade på mig. Den var väldigt enkel i släppet medan uppe vid bysten var det små ”kristallbitar” utplacerade i ett mönster.

Var den för enkel? Jag menar man brukar ju ha rätt enkla klänningar på strandbröllop men var den här allt för enkel? Eller ser den för ungdomlig ut, alltså inte ungdomlig men alltså för mycket bal känsla över klänningen.

”Melinda sluta övertänka allt, klänningen är jätte vacker och det är du också” sa Selena och jag vände mig frågandes mot henne.

”Du tänkte högt” förklarade hon med ett litet skratt och gjorde sin väg över till mig.

”Melinda du är jätte vacker så sluta oroa dig. Om det är Justin du oroar dig för så kan jag med hundra procent trovärdighet säga att du inte har något att oroa dig för. Justin kommer att dö när han ser dig så här” sa Stella bakom henne och kom upp med oss vid spegeln.

 

Jag krockade ihop min arm med Bruces och han började leda mig ut till stranden och bort mot där alla stod. Jag kunde direkt se Justin bland dom alla och kunde inte låta bli att än en gång bli slagen av hur vacker han faktiskt är. Hans hår är som vanligt uppspikat i mitten och kortare snaggat på sidorna. På kroppen hade han bara en enkel vit skjorta tillsammans med ett par svarta fin byxor. Med andra ord, han var perfekt som alltid.

Vi kom upp till där gången började och allas blickar vändes mot oss. Jag vände lite generat ner blicken i marken och höll den där ett tag innan jag kollade upp för att snabbt fastna i Justins ögon som scannade mitt ansikte och kropp med ett stort leende på läpparna. Jag log lite smått mot honom och kände hur rodnaden spreds på mina kinder. När vi äntligen kommit fram till där Justin stod tillsammans med några till kramade jag snabbt om Bruce och tackade honom innan jag vände mig mot Justin. Han sträckte ut en hand mot mig och jag greppade snabbt tag i den för att låta honom styra mig bort mot prästen.

”Vi har samlats här idag för att bevittna kärlek mellan Melinda Waltson och Justin Bieber växa sig större och ta ett större steg in en relation som ska varas förevigt” började prästen men jag kunde inte riktigt fokusera mig på vad det var han sa då jag hade tusen olika tankar flygandes runt i mina tankar.

Jag skulle gifta mig idag, gifta mig med Justin Bieber. Förstår ni hur svårt det är att få in i ens hjärna. Det hade kommit så plötsligt iden att vi skulle gifta oss idag. VI hade bara suttit hemma i vårt hus där vi höll på med egentligen ingenting och kollade igenom en massa gamla bilder. VI hade börjat prata om framtiden och vi båda sa att inte ville vänta med att gifta oss. Så vi bestämde oss för att åka iväg till Hawaii och gifta oss på helgen två veckor senare. Vi tog med våra älskade och stack typ.

 

”Så tager du Melinda Waltson, Justin Bieber till att bli din äkta man?”

”Ja” sa jag och kollade in i Justins ögon som borrades in i mina.

”Och tager du Justin Bieber, Melinda Waltson till att bli din äkta maka?”

”Ja” sa han och stora leende spreds nu på bådas läppar.

”Då förklarar jag er nu äkta man och hustru” sa prästen och slog ihop sin lilla bok innan han tog ett litet kliv bak.

Justin släppte snabbt sitt grep om mina händer för att istället kupa mitt ansikte närmre hans och det nästa jag vet är att Justins läppar är pressade mot mina. Jag la mina armar runt hans nacke för att dra honom ytligare närmre mig och hörde hur folk busvisslade i bakgrunden. Jag ignorerade dom bara helt och fokuserade istället på Justins läppar som kysste mina på ett sätt som dom aldrig gjort förut. Missförstå mig inte, jag älskade det. Det var bara mer laddat eller hur jag nu ska beskriva det. Justin drog sig undan från mig någon millimeter bara så att hans läppar fortfarande snuddade vid mina när han började prata.

”Jag älskar dig” sa han och jag skulle precis säga samma sak när jag kände hur en kall våg sköljde över mina fötter och en liten upp på benen vilket fick min länning att klibba fast sig runt mina fotleder. Jag hörde hur alla ropade lite klagande och ställde sig upp för att springa upp till det större huset där det var planerat att vi skulle äta efter ceremonin. Jag greppade tag om min klänning och lyfte upp den lite så att jag enklare skulle kunna springa men blev stoppad av en arm som slingrades runt min midja.

”Och vart tror du att du är på väg Mrs. Bieber?” viskade Justin i mitt öra och jag kände hur en rysning gick längst hela min kropp.

”Jag ska gå upp till våra gäster och försöka rädda min klänning”

”Dom kan vänta” sa Justin och jag hann inte reagera förs än Justin lyft upp mig i sin famn och började stegra ut i vattnet med mig i famnen,

”Omg Justin vad tror du att du håller på med, släpp ner mig”

”Din önskan är min lag baby” sa han och släppte sitt grep om mig men efter som att han redan hunnit gå en bit ut föll jag ner i vattnet och kände hur hela klänningen nu satt slimmad efter min kropp. Jag kollade chockat upp på Justin när jag kommer upp över vatten ytan igen men han flinade bara stort ner mot mig.

”Du ser lite blött ut Melinda, vad har hänt?” frågade han roat och jag skakade smått på huvudet åt honom innan jag greppade tag i hans skjorta för att sen dra ner honom i vattnet bredvid mig.

Han hostade smått när han kom upp ur vattnet och jag log belåtet mot honom. Jag puttade till honom så att han ramlade åt sidan och ner i vattnet igen och ställde mig upp för att börja springa upp mot stranden. Vilket för eran information är väldigt svårt att göra med en klänning som den här. Den väger typ flera kilo när den är blött. Justin skulle få för det här alltså, ta mina ord för det.

”Vart tror du att du ska någonstans?” ropade Justin efter mig och jag hörde hur han kom närmre för varje steg som han tog. Precis när jag nått stranden kände jag hur en arm lindades runt min midja och det nästa jag vet är att både jag och Justin ligger skrattade på stranden. Då Justin snubblat på sina egna fötter när han snurrade runt oss båda.

”Din klant, nu sabbade du min klänning om möjligt mer” sa jag och smällde till Justin på bröstet vilket bara fick honom att skratta åt mig.

”Du ser ändå bättre ut utan den” sa Justin skämtsamt och flätade ihop sina fingrar med mina för att kunna dra mig närmre honom. Han placerade sina läppar över mina och jag kom på mig själv att snabbt besvara kyssen. Vi satt där ett tag innan Justin drog sig undan från mig. Men bara någon millimeter så att hans läppar fortfarande snuddade vid mina när han pratade.

”Så hur känns det nu då Melinda Bieber?” frågade han med ett stort flin på läpparna och jsg skrattade smått åt namnet.

”Det kommer nog ta ett tag för mig att vänja mig vid det namnet”

”Vi har all tid i världen babe. To infinity and beyond, remember”

 

---

---

 

Omg det blev fu***ng 5242 ord lång den här epilogen. Det är med hästlängder det längsta jag någonsin skrivigt men jag hoppas att ni gillar det.

Dom fick alltså två barn, gifte sig, hon jobbar för honom och dom lever lyckliga i alla sina dagar.

Haha nej men jag måste säga att det känns lite konsitigt att det här novellen tar slut nu, det här är nog faktiskt den novellen jag lagt mest tid åt att skriva och planera seker till. Jag hoppas att ni gillat att läsa den och jag hoppas även att ni kommer gilla novellen som kommer efter.

 

Den nya designen tillsammans med handlingen och prologen kommer upp imorgon på morgonen någon gång innan jag sticker till stan med min syster och kusiner för en mysig dag med dom.

 

Okej i alla fall så kommentera gärna vad ni tycket om slutet. Vilket kapitel som är eran favorit. Favorit moment och om ni kommer på något eget. 

 

 

 

 

 

Hade ingen aning om vad det var som han pratade om. Hans blick föll snabbt mer på sina händer som var ihop flätade framför honom och jag kunde nästan se en oro i hans ögon.

”Justin är du säker på att du är okej?”

”Jag har aldrig mått bättre, jag vet bara inte hur jag ska göra det här. Jag hade ett litet tal färdigt som jag skulle säga till dig men jag måste ha glömt det på hotellet”

”Justin jag börjar bli orolig här. Vad är det du ska göra?” frågade jag och försökte slå bort tankarna och idéerna om vad det är Justin håller på med. Jag ville ju inte att mina förväntningar och förhoppningar ska vara för höga när jag väll får reda på vad det är Justin faktiskt babblar om.

 

---

---

 

 

”Eh” sa Justin nervöst  och han tog ett steg närmre mig för att sen ta mina händer i hans. Han kollade nu äntligen upp i mina ögon och jag kunde se hur oron var inblandad i hans chokladbruna ögon.

”Jag vet att vi båda fortfarande är unga och att vi inte vart ihop så jätte länge. Men jag vet att du hela tiden oroar dig om att jag ska lämna dig efter att barnet kommit eller att jag ska tröttna på dig efter ett tag. Så det här mitt löfte till dig. Om du säger ja till mig lovar jag att alltid stå vid din sida när du behöver mig, jag lovar att alltid vara dig trogen och älska dig för alltid. För du gör mig lycklig och jag kan inte se min framtid utan dig i den. Jag älskar dig mer än allt annat. Jag ber dig inte att gifta dig med mig inom en snar framtid utan det här ett löfte till dig att vi om några år kan gifta oss” sa Justin samtidigt som han sjönk ner på ett knä framför mig, han drog upp en liten ask ur fickan för att sen öppna den så att jag kunde se det vackra diamant ringen som var placerad inuti ”Melinda Waltson vill du gifta dig med mig?”

 

Jag kände hur allting stannade runt omkring mig och jag kände hur tårarna började stiga i ögonen.  Mina händer for snabbt upp över min mun och jag kollade chockat ner på Justin som kollade nästan nervöst upp på mig medan han väntade på mitt svar.

”Justin är du säker på det här?” fick jag stamande fram med blicken fäst på ringen som var placerad innanför den lilla siden asken som Justin hade i sina händer.

”Ja har aldrig vart mer säker om något i hela mitt liv. Det finns bara en person jag vill spendera resten av mitt liv med och hon står framför mig just nu” sa han och en tår rann nu ner för min kind ”Så vad säger du?”

Att säga att jag var mållös var en underdrift, jag kunde inte röra än enda muskel i min kropp just nu. Jag kollade bara med stora ögon ner på Justin som kollade nervöst upp på mig. Väntade på att jag skulle svara, vilket jag inte kunde än då jag var allt för chockad för att svara honom. Jag visste att han älskade mig men jag hade aldrig kunnat tänka mig i ens mina vildaste drömmar att han skulle fri till mig. Be mig att gifta mig med honom. Jag av alla miljarder tjejer som vill ha honom, vad har jag gjort för att förtjäna någon som han? Jag såg hur oron började spridas i hans ögon när jag inte sa något och jag drogs äntligen ur min trans.

 

 

Justins perspektiv

”Justin är du säker på det här?” frågade hon och jag nickade snabbt innan jag svarade henne.

”Ja har aldrig vart mer säker om något i hela mitt liv. Det finns bara en person jag vill spendera resten av mitt liv med och hon står framför mig just nu” sa jag och såg hur en tår rann ner för hennes kind innan jag fortsatte ”Så vad säger du?” frågade jag och kände hur oron spreds inom mig när Melinda inte svarade mig. Hon stod vara och kollade som förstenat ner på mig med tårar i ögonen. Hon sa ingenting på vad som kändes som flera år. Vilket inte direkt fick oron jag kände att hon skulle säga nej blev något bättre.

Jag menar tänk om hon säger nej, tänk om hon tycker att det är för tidigt att förlova sig. Tänk om hon skulle tycka att jag gick fram allt för fort och tycker att jag är dum i huvudet som friar till henne. Vi har ju trots allt bara vart ihop i knappt 7 månader. Men det kändes så rätt när jag var med henne och det var sant det jag sa till henne. Att jag inte kan se min framtid utan henne. Hon är mitt allt och jag vet inte vad jag kommer göra om hon säger nej. Precis när jag var på gränsen att gråta jag också nickade hon snabbt hon med huvudet.

”Verkligen?” frågade jag och kollade nu storögt upp på henne. Ett litet fnitter lämnade hennes läppar och hon nickade igen.

”Ja, ja, ja” sa hon och kände nu hur allting runt omkring oss stannade. Hon sträckte fram vänster handen mot mig och jag placerade snabbt ringen på hennes ringfinger. Ett stort leende spreds på mina läppar när jag såg hur perfekt ringen satt på hennes hand.

Med en sista blick på ringen ställde jag mig upp och slingrade mina armar runt hennes midja för att snurra runt henne ett varv innan jag satte ner henne på marken igen. Hon log stort upp mot mig och jag lossade mitt grep om min midja för att istället kupa hennes snikte med mina händer. Jag drog min näsa längst hennes innan jag pressade mina läppar mot hennes. Hon besvara kyssen och hennes händer la hon runt mina handleder och lät sina tummar strykas över baksidan av min hand. Jag drog mig undan bara någon centimeter från henne och lutade min panna mot hennes. Jag öppnade ögonen och mötes inom kort av Melindas blick som möte min. Hon hade ett stort leende placerat på hennes läppar som snabbt smittade sig av på mig.

”Jag älskar dig” sa hon och kysste mig snabbt innan hon lutade sig tillbaka igen.

”Jag älskar dig mer” sa jag och innan hon han protestera pressade jag återigen mina läppar mot hennes. Jag gick långsamt framåt med henne framför mig och snart så hade jag henne upptryckt mot räcket vilket gjorde att jag kunde pressa mig upp närmre henne. Eller så nära jag kunde då Melindas bebismage nu syntes och jag var rädd att jag skulle skada henne och barnet. Utan att be om tillträde pressade jag in min tunga i hennes mun men hon verkade inte ha något emot det då hon snabbt möte min med sin. HennHennes grepp om mina handleder släppte och han la dom istället runt min nacke så att hon sen kunde dra ner mig närmre henne. Jag lossade även mitt grep med min ena som jag hade om hennes ansikte och la den armen runt hennes midja medan jag flätade in den andra handen i hennes hår. Vi drog oss undan från varandra efter ett tag och vi båda andades andfått. Jag kände hur ett stort leende var placerat på mina läppar och när jag öppnade ögonen kunde jag se att Melinda hade ett leende placerat på läpparna hon också.

Vi sa ingenting till varandra, det behövdes inte. Våra blickar sa mer än tusen ord just nu och jag vet faktiskt inte vad jag skulle säga om vi skulle prata. Jag var helt mållös, på ett bra sätt då och jag kan helt klart säga att jag aldrig vart så här lycklig i hela mitt liv.

 

Melindas perspektiv

Dom här tre dagarna efter att vi vart i Eiffeltornet har vi faktiskt spenderat mestadels inomhus i vårt hotell rum. Det låter säkert urtråkigt och trist vilket det förmodligen hade vart om jag vart med någon annan. Men här tillsammans med Justin var det allt annat än tråkigt. Vi har lagat mat tillsammans, kollat på film, spelat spel och helt enkelt bara suttit ner och pratat. I går blev det faktiskt så att den enda gången vi lämnade sängen var när vi behövde gå på toa, hämta tv kontrollen och när jag skulle hämta maten vid dörren som vi hade beställt upp. Inte för att jag klagade, det var mysigt att bara ligga kvar i sängen med Justin. Jag skulle kunna göra det flera gånger om. Vi brukar annars bara åka runt till olika ställen, vara med våra kompisar och slänga runt. Vi spenderade knappt aldrig någon tid bara vi två och det var den tiden som jag hade saknat lite. Den tiden som vi behövde också tror jag. För eftersom vi pratat så mycket har jag lärt mig en massa saker om Justin och hans familj som jag inte visste om. VI har pratat om barnet, huset och framtiden överlag.

Jag har dock inte vant mig att ha förlovningsringen runt mitt finger och jag blir fortfarande chockad när jag ser den. Jag är inte vann att ha så mycket smycken på mig över lag så att ha den här ringen på sig konstant var rätt konstigt. Men jag antar att man vänjer sig efter ett tag.

 

Jag kände hur ett par läppar lämnade spår längst min arm, upp mot axeln och min nacken innan jag kände hur Justins läppar placerade kyssar över hela mitt ansikte. Jag skrattade smått åt honom och la upp mina händer på hans bröst för att lätt putta till honom vilket fick honom att hamna på rygg bredvid mig istället för hängandes över mig. Jag satte snabbt knäna på varsin sida av hans midja och la mig ner över honom med armarna korsade över hans bröst som en kudde.

”God morgon sexy” sa jag och försökte härma hans alltid så raspiga röst som han hade när han sovit men misslyckades totalt. Justin skrattade roat åt mig och placerade sina händer så långt ner han kunde på min rygg utan att komma åt min rumpa.

”God morgon baby” sa han och jag kände hur en rysning gick längst min kropp när jag kände hans varma andetag mot min nacke. Han placerade en blött kyss där innan han lutade huvudet tillbaka på kudden igen med ett stort flin på läpparna.

”Vad flinar du åt då Bieber?”

”Dig. Du pratade om mig i sömnen i natt. Väldigt underhållande” sa Justin och jag kände hur en rodnad snabbt spreds på mina kinder. Jag begravde snabbt ansiktet i Justins bröst och hoppades innerligt att Justin inte hade sett rodnaden. Inte för att det spelar någon större roll då han kommer lista ut det själv ändå.

”Åh det var inte så farligt, du sa faktiskt inte så mycket egentligen. Du sa mest mitt namn, hur bra det kändes och så en del stön kom fram också” sa han och jag kände nu hur mina kinder började brännas då jag skämdes så mycket. Jag kommer ihåg min dröm och tyvärr så handlade den om exakt det man tänker sig. Jag brukar inte ha såna drömmar men jag antar att när vi kom tillbaka från Eiffeltornet och hade sex igen, att det var så perfekt att jag ville uppleva det igen. Ingen aning egentligen men jag hoppas inte att jag kommer ha fler såna drömmar, dom är konstiga att ha och väldigt pinsamma att ha om folk runtomkring än kan höra vad man drömmer om också.

”Det är lugnt babe, jag drömmer om dig också” viskade han mot mitt öra och jag fnittrade smått innan jag satte mig upp en aning för att kolla ner på honom.

”Så vad för slags drömmar har du om mig då?” frågade jag och höjde ett frågande ögonbryn åt honom.

”Allt möjligt, du har bokstavligt talat tagit över mina tankar och drömmar totalt”

”Och det är en dålig sak?”

”Fuck no, jag har inget emot att ha dig i mina tankar. Det kan vara lite distraherande ibland men jag klagar inte. När jag inte har dig vid mig är det allt jag har” sa han och jag kollade lite sorgset ner mot honom. Jag kände mig som världens sämsta flickvän när han sa det där. Jag menar han ger mig en massa oliks resor och presenter hit och dit men jag ger honom aldrig något tillbaka. Grejen är ju det att jag vill ge honom något men jag vet inte vad. Vad ger man en person som har allt redan.

Det är som han säger. När vi är ifrån varandra så har han bara minerna, medan jag har olika smycken och kläder som tillhör honom som jag kan klänga mig fast vid. Men han har inget.

 

---

---

 

Så det här är då det sista kapitlet innan epilogen som kommer vara den absolut sista delen i novellen. Känns lite konstigt men rätt skönt. Har stått stil på den här novellen ett tag nu och ska bli lite skönt att börja på något annat.

I alla fall så hoppas jag att ni gillade kapitelet och skulle verkligen uppskata om ni kommenterade vad ni tycker om det här. Skulle även bli jätte glad om ni kommenterade om vad ni tror kommer hända i epilogen.

 

”Jag säger bara. Men skynda nu, jag tror inte våran pilot blir särskilt glad på oss om vi är försenade”

”Kommer vi att åka ett eget privatjet?”

”Ja, jag tänkte att om jag kommer och hämtar dig själv så får jag sju extra timmar ensam med dig. Plus om jag satte oss på ett vanligt flyg skulle det vara stor risk att du skulle råka höra vart vi skulle åka någonstans”

”Ser du vad jag menar. Killar som Justin borde inte finnas, dom sätter ribban för högt för andra killar” sa Stella och både jag och Justin skrattade roat åt henne.

”Jag gillar bara att skämma bort min baby” sa Justin och blinkade mot mig vilket fick en rodnad att sprida sig på mina kinder. Jag vred snabbt bort ansiktet och dom båda skrattade roat åt mig, vilket betydde att dom helt klart sett att jag rodnat.

 

---

---

 

 

Justins perspektiv

”Justin snälla kan du inte bara säga vart vi ska flyga någonstans, du behöver inte berätta vad det är du har planerat för oss där”

”Nej det kan jag inte för att så fort jag berättar för dig så kommer du fatta vart det är jag har planerat för oss. Så sluta gnäll och kom hit istället” sa jag och klappade på den tomma platsen bredvid mig i soffan som stod placerad vid ena väggen i flygplanet. Hon himlade snabbt med ögonen åt mig men gjorde som jag sa och la sig ner framför mig. Jag la min arm runt hennes midja och vände på henne så att hon nu låg med ansiktet vänt mot mig istället

”Varför måste du alltid vara så jobbig för” sa hon klagande och jag skrattade roat åt henne.

”För att du irriterar dig med det och det är kul att retas med dig. Så jag kommer nog göra det här en långtid framöver” sa jag och flinade stort mot henne. Hon suckade mot mig men ett litet fnitter lämnade hennes läppar. Jag log stort ner mot henne vilket hon snabbt besvarade med ett leende av hennes eget.

”Förresten din mamma ringde mig igår” sa jag försiktigt och Melinda kollade förvånat upp på mig.

”Min mamma ringde dig?” frågade hon och jag nickade till svar ”Varför ringde hon dig? Vad sa hon?”

”Hon sa att hon hade hittat något som tillhörde dig och om du ville ha det så skulle du ringa henne. Hon sa att hon försökt nå dig men att hon inte vet ditt numer då du bytt sen du flyttade till Kanada”

”Hon hade inte ens kunnat mitt numer även om jag inte bytt. Hon har aldrig lärt sig mitt numer och det är bara stor bullshit att jag har glömt något. Det är säkert något som du vill ha av mig eller dig. Skulle inte förvåna mig om det var pengar det var dom ville åt. Dom har alltid vart rätt giriga när det kommer till pengar” sa Melinda nu irriterat och jag kollade sorgset ned på henne.

”Förlåt jag borde inte ha sagt något, jag vet att du inte gillar dina föräldrar men jag tänkte bara att om dom faktiskt hade något som var ditt så kanske du ville ha det”

”Justin jag är inte sur på dig. Jag är glad att du säger det, på något konstigt lite vrickat sätt” sa hon och jag skrattade smått.

”Vad skulle jag göra utan dig” sa jag och lutade min panna mot hennes.

”Jag vet inte, men det liv skulle var rätt tråkigt utan mig i det”

”Det kan man helt klart säga” sa jag och böjde mig ner för att placera mina läppar över henne. Hon log smått in i kyssen innan hon pressade sina läppar med mer kraft mot mina.

 

Jag ledde henne upp mot hissen och klickade in rätt våning innan jag vände mig mot Melinda igen. Hon stod och pillade otåligt på sin mobil som hon hade i händerna. Jag log roat åt henne och greppade tag i hennes mobil för att sen lägga ner den i min ficka.

”Justin snälla ge mig min mobil tillbaka”

"Du kommer inte behöva den nu. Vi är strax framme" sa jag och Melinda suckade, men jag kunde ändå se hur ett litet leende spreds på hennes läppar.

Hissen plingade till och signalerade att vi var framme vid rätt våning. Jag placera mina händer på Melindas midja igen och styrde henne bort till rätt plats.

"Kan jag ta bort den här ögonbinden nu?" frågade hon otåligt och jag skrattade roat åt henne.

"Inte än baby" sa jag och hon suckade "Stå bara still här en sekund"

Jag kysste henne snabbt på kinden och sprang bort till där jag fixat allt. Jag drog upp tändaren ur min ur min ficka och tände dom utplacerade ljusen. Jag mig nöjt ner mot allt och stoppade undan tändaren som jag hade i handen. Jag vände mig mot Melinda igen som stod och stampade med foten i golvet i brist på något annat att göra. Med snabba steg gick jag snabbt tillbaka till henne och la mina armar runt henne midja för att pressa henne upp mot mig.

”Är du redo för det här?” frågade jag och hon nickade snabbt till svar.

Jag log roat ner mot henne och placerade en snabb kyss på henne läppar innan jag ställde mig bakom henne istället. Jag satte händerna över hennes ögonbindel och drog sakta bort den från henne ögon. När hon sen såg vart hon var någonstans och vad jag gjort med stället kunde jag inte hålla tillbaka ett litet skratt efter att ha sett hennes min. Hon stod som förstenad framför mig med blicken svepandes över stället.

”Justin hur har du” var allt hon fick fram innan hon tystande igen, fortfarande med blicken på det som jag gjort.

 

Melindas perspektiv

Det var rosor, ljus placerade runt och på en liten filt som det stod en liten korg på. Det var ljus slingor lindade runt räcket och en liten stereo som spelade någon lugn låt som jag inte kunde höra vad det var för låt än. Jag kollade runt mig och insåg snabbt att jag var i Paris, uppe i Eiffeltornet. Och att det hade vart vackert förut hade ingen chans med hur det ser ut just nu. Jag menar jag önskar att ni skulle kunna se det. Eller kanske inte just nu då när jag är här med Justin men sen dagen efter eller någon annan gång. Det är verkligen jätte vacker och magiskt. Som att det här var plockat från en romantisk film.

”Justin hur har du” var allt jag fick fram innan jag tappade talförmågan igen. Justin skrattade roat bakom mig. Jag vände mig fortfarande i chock mot Justin som log stort ner mot mig.

”Du hade inte behövt göra det här Justin. Jag hade nöjt mig med att äta på en restaurang eller något som ett vanligt par gör”

”Jag vet att du skulle kunna göra det, jag skulle också kunna göra det. Men jag ville göra ikväll speciell och vad är ett mer passande ställe för det än Paris. Staden av kärlek och även staden där jag fick kyssa dig för första gången” sa han och jag slog upp i ett stort leende när minnet spelades som en film i mitt minne.

”Ja men jag hade något annat jag kunde kolla på som var minst lika vackert” nästan mumlade han fram som att han inte ville att jag skulle höra.

Jag kollade chokat upp på honom och skulle precis fråga vad det var han menade med det men blev istället ståendes och kollade in i hans vackra ögon som möte mina. Jag kände hur min puls skenade iväg som aldrig för och det blev ju inte direkt bättre av att Justin sakta men säkert lutade sig ner mot mig. Han la sin ena hand försiktigt på min kind och drog mig upp mot honom medans han med den andra drog mig närmre sig med hjälpa av sina andra arm som han lagt runt min midja.

Jag kollade upp på Justin en sista gång innan jag stängde ögonen och för att sen känna hur Justins läppar mjukt pressades mot mina.

”Grejen då var bara det att allt var väldigt komplicerat” sa jag och Justin nickade lite instämande.

”Men det är inte komplicerat nu” sa Justin och böjde sig ner. Det nästa jag vet är Justins läppar sammanlänkade med mina och jag kysste honom med minst lika mycket känsla som han kysste mig med.

 

Vi stod just nu och kollade ut över Paris. Ja med kroppen vänd mot staden med Justin upptryckt bakom mig med sina armar tryggt lindade runt min midja. Jag lutade mitt huvud mot Justins axel och kunde nu höra hur Justin mumlade något tyst för sig själv. Hans andetag var djupa och han pilade nästan nervöst med fingrarna.

”Justin är du okej?” frågade jag och vred smått på nacken för att kunna kolla upp på honom.

”Ja allting är bra, jag är bara lite nervös inför det jag kommer göra här näst” sa Justin och släppte sitt grep om min midja. Han bakade ett steg bakåt vilket fick mig att vände mig chockat mot honom. Hade ingen aning om vad det var som han pratade om. Hans blick föll snabbt mer på sina händer som var ihop flätade framför honom och jag kunde nästan se en oro i hans ögon.

”Justin är du säker på att du är okej?”

”Jag har aldrig mått bättre, jag vet bara inte hur jag ska göra det här. Jag hade ett litet tal färdigt som jag skulle säga till dig men jag måste ha glömt det på hotellet”

”Justin jag börjar bli orolig här. Vad är det du ska göra?” frågade jag och försökte slå bort tankarna och idéerna om vad det är Justin håller på med. Jag ville ju inte att mina förväntningar och förhoppningar ska vara för höga när jag väll får reda på vad det är Justin faktiskt babblar om.

 

---

---

 

 

Så nu är det äntligen uppe och jag ber så himla mycket om ursäkt för att det kommer så sent. Jag hoppas att ni gillar kapitelt och kommentera vad ni tror att Justin kommer att göra. Jag har redan skrivit över 500 ord på nästa kapitel så tror att jag kommer kunna få upp det imorgon, men vill inte lova något.

Tänkte också berätta för er att jag nu bestämt mig för att köra på min ide till slutat på den här novellen. Det resulteras då i att jag har 1 kapitel plus en epilog kvar på den här novellen. Sorgligt men sant. När den här är klar kommer jag docl att börja skriva på Memeories Can Come And Go som ni röstade fram tidigare i år.

Okej jag märker nu att jag har vart väldigt otydlig när det kommer till Novellen Out Of Town Girl. Ja jag ska skriva den men den kommer inte komma direkt efter This Was Never Planed är slut. Efter den här är slut kommer jag att börja lägga upp Memories Can Come And Go som ni röstade fram förut. Jag ville bara vet fall Out Of Town Girl ens var något att tänka på. För att om det står still i mitt huvud på den nuvarande novellen så skriver jag på dom novellerna jag planerar till efter.

Det jag dock kan göra är att jag kör ännu en röstnig till vilken novell ni vill läsa efter Memories Can Come And go. Ni skulle då få rösta mellan Out Of Town Girl och In Every Girl There Is A Boy.

Förresten kan passa på att säga också att jag sitter med kapitel 62 just nu och hoppas verkligen att jag ska få upp det idag. 

Och angående hur långt det är kvar på novellen som någon frågade har jag fått en ide till den här novellen. Vilket skulle resulteras i att det bara är typ 3-5 kapitel kvar eller något på This Was Never Planed. Vet dock inte om jag ska köra på den iden, ska fråga min kompis först vad hon tycker. Men annars är det fler kapitel kvar, vilket dock kan göra den här novellen väldigt lång tråkig så kommer förmodligen köra på den iden jag fick. I alla fall så kommer jag att skriva i slutet av nästa kapitel vad jag bestämmer mig för så kom ihåg att läsa det.