Tidigare kapitel:

 ”Tiffany kan du inte bara visa mig vad det är som du vill visa mig” klagade jag än en gång och hon skrattade kort åt mig. Men till min förvåning tog hon bort handen och min blick fastnade på ett gammalt svart piano som stod borta i vänstra hörnet. Det var dammigt, slitet och jag tror att jag till och med kunde se lite spindelnät. Men det som jag verkligen fastnade för var den nu nästan svarta rosen som låg vid slutet av pianot. Men det var inte bara en vanlig ros, kanske för er som inte vet vad den står för. Men för mig betyder den mycket och står för en del av mitt liv där jag faktiskt var rakt igenom lycklig. Och jag hoppades att den här rosen fortfarande betydde mycket för Tiffany. Vilket det borde göra med tanke på att hon behållit den och låtit den ligga på exakt samma plats som jag hade lämnade den på.

 

---

---

  

Det var rosen som jag hade gett henne dagen jag hade sjungit min låt för henne. Jag kommer ihåg det som att det var igår. Det var dagen som jag skulle berätta för henne hur jag egentligen kände men jag bakade ut. Rädd att det skulle sabba våran vänskap. 

 

Jag pillade nervöst på rosen jag hade i handen medan jag väntade på att någon skulle komma och öppna på dörren. Men ingenting hände. Jag hörde inte ett ljud, inte ett enda tecken på att det var någon hemma. Jag plingade på en gång till och skulle precis vände mig om för att gå hem när jag hörde hur dörren intill huset öppnades. 

  "Hej Justin vad gör du här?" frågade Tiffanys mamma som tydligen var den som hade öppnat dörren. Jag vände mig långsamt mot henne och gömde rosen jag hade i handen bakom ryggen. 

  "Eh jag är här för att träffa Tiffany. Är hon hemma?"

  "Jadå. Hon sitter nere i källaren och spelar. Du kan gå ner om du vill, du hittar ju ner själv" sa hon och gav mig ett litet leende innan hon vände om och började  gå bort mot köket som låg till höger om hallen "Och kom ihåg att låsa dörren efter dig" ropade hon och jag svarade med ett kort "Okej"

  Jag gick in i hallen och låste snabbt dörren efter mig innan jag sparkade av mig mina skor. Jag började gå ner mot källaren och kände hur osäkerheten spreds inom mig ju närmre jag kom. Jag kunde nu höra pianot som gav ifrån sig ett vackert läte och inom kort Tiffanys röst som började sjunga på någon låt som jag inte kände igen. Vilket inte var konstigt då Tiffany skrev många låtar själv och det här kunde mycket väll vara en utav dem. 

  När jag kom ner till dörren som skiljde trappan från källaren tvekade jag kort innan jag knackade på dörren. Musiken stannade och jag hörde rörelser från andra sidan dörren. 

  "Mamma jag sa ju åt dig att inte" började Tiffany som snart syntes i dörröppningen men hon avbröt sig snabbt när hennes blick föll på mig. 

  "Justin?" frågade hon chockat och jag log stort mot henne. Vi hade inte träffats på över två månader. Jag har vart i väg och jobbat och skulle egentligen inte komna hem förs än om en vecka. Men den intervju jag skulle ha blev inställd så jag tänkte att det skulle vara lite roligt att överraska henne lite. 

  "Hej Tiffany" 

  "Du är här. Vad gör du här? Jag trodde inte att du skulle komma förs än nästa vecka. Alltså inte för att jag har något emot att du är hemma men jag bara undrar" hon babblade på i 120 och jag hade svårt att höra vad hon sa. Jag skrattade bara roat åt henne och viftade med händerna att hon skulle komma över till mig och ge mig en kram. Vilket hon snabbt gjorde utan att tveka. Hennes armar lades runt min nacke samtidigt som jag lindade mina armar runt hennes midja. Pressade upp henne tätt intill mig. Jag begravde ansiktet i hennes hår och drog in hennes allt för välbekanta lukt. 

  Efter ett tag släppte hon taget om mig och tog ett steg bakåt för att kunna kolla upp på mig "Du har fortfarande inte svarat på min fråga"

  "Haha samma gamla Tiffany" sa jag och log roat ner mot henne. Men hon kollade bara frågandes upp på mig och jag skakade smått på huvudet. 

  "Jag saknade dig" jag drog fram rosen som jag stoppat i min bakficka och Tiffany kollade med stora ögon på mig. 

  "Det var egentligen några till rosor men jag råkade förstöra dem på vägen hit och det var bara den som klarade sig. Som tur var var det den finaste utav dem"

  "Justin den är jätte fin. Men varför? Du behöver inte ge mig något varje gång du kommer tillbaka. Jag älskar sakerna jag får men jag skulle bli minst lika glad om jag bara fick dig tillbaka"

  "Jag vet men jag ville ge dig dem här. Eller den här blev det ju nu. Men när jag var på väg hit så gick jag förbi blomaffären och när jag såg den där blomman tänkte jag direkt på dig" sa jag och såg hur en rodnad spreds på hennes kinder.

 

  ”Jag har saknat dig” mumlade jag mot hennes axlar när jag återigen hade henne i mina armar. Vi satt just nu vid hennes piano med armarna runt varandra. Jag skulle ge henne min andra överraskning. Vilket var låten som jag skrev tillsammans med Usher. Vi hade suttit i flera dagar för att få den bra och jag hoppas att jag lyckats. Den beskrev lite vad jag kände med oss. Att jag ville vara mer än vänner. 

  Jag har länge velat bli mer än bara Tiffanys bästa kompis. Men jag var rädd att berätta vad jag kände, rädd att det skulle sabba våran relation om hon inte kände likadant. 

  ”Jag har saknat dig också. Men nu är jag nyfiken på låten som du pratade om” sa Tiffany exalterat och släppte taget om mig. Jag skakade huvudet lite roat åt henne men kände smått hur nervositeten började spridas inom mig igen. 

  ”Okej vänta”

  Jag andades kort och kollade bort på rosen som låg i slutet av pianot där Tiffany lagt den. Den var så vacker. Precis som Tiffany var. Inte för att hon trodde på det själv. Jag hade sagt det till henne men hon hade bara skakat på huvudet och trott att jag skämtade.

  Efter ha suttit och bara kollat på pianot ett tag lät jag mina fingrar börja dansa över tangenterna som tillhörde låten och efter ett tag började jag sjunga till. 

 

  När jag var klar med låten kollade jag äntligen upp på Tiffany som kollade med stora ögon på mig. Jag hade inte kunnat kolla på henne under hela låten, jag var rädd att för att se hennes uttryck.

  ”Justin den var, jag vet inte ens vad jag ska säga. Den var jätte vacker. Tjejen du har skrivit den till är väldigt lycklig” 

  ”Tack, Usher hjälpte mig med den så att jag skulle få fram den rätta känslan” sa jag och hon nickade lite kort innan hon kollade ner på sina händer. Jag skakade lite smått på huvudet och öppnade munnen för att säga ”För att få fram mina sanna känslor för dig Tiffany. Du är tjejen jag skrev den till. Tiffany jag älskar dig” men inget kom fram. Jag stängde snabbt munnen igen och skakade besviket på huvudet åt mig själv. Jag vågade inte säga det, rädslan att förlora henne var för stor.

 

  ”Jag kommer ihåg dagen jag gav dig den där” sa jag och pekade bort mot pianot där rosen låg.

  ”Jag också, det var den dagen du sjöng låten för mig. Den var dagen innan vi erkände för varandra att vi älskade varandra mer än vänner borta vid vårat ställe. Jag kan faktiskt fortfarande höra låten spelas i mitt huvud ibland”

  ”Låten som egentligen var skriven till dig” 

  ”Vad menar du?” frågade hon och vände sig frågandes mot mig. Jag log smått mot henne och la en arm runt henne midja för att kunna dra henne intill mig.

  ”Precis vad jag sa. Jag hade egentligen skrivit den låten till dig. Jag bad Usher att hjälpa mig att få till den på ett bra sätt, ett sätt som inte gjorde den så barnslig. Det var egentligen det sättet jag ville berätta för dig vad jag kände för att jag inte visste hur jag skulle säga det. Men jag bakade ut. Jag var för rädd att förlora dig. Så jag berättade det inte. Jag satt i flera dagar med den för att få den bra. Sen tvekade jag jätte mycket fall jag faktiskt skulle sjunga den eller inte. Och när jag väll gjorde det tog min rädsla över igen och det blev som det blev”

  ”Haha du är för sött vet du det”

  ”Haha jag vet” sa jag och ryckte lite oberört på axlarna vilket fick ett roat skratt att lämna henne läppar. 

  ”Kan du spela den för mig?”

  ”Vad menar du?”

  ”Kan du spela låten för mig? Låten som du hade skrivit för mig?” frågade hon och jag skakade sorgset på huvudet. Jag hade inte spelat på den låten enda sedan den dagen hon slutade svara när jag ringde och hälsade på henne. Den dagen som jag förlorade henne.

  ”Tyvärr jag kan inte. Jag kommer inte ihåg den för att vara ärlig. Jag vill inte minans den för att den påminde mig så mycket om dig och för ett tag sen så ville jag inget hellre än att glömma dig. För bara tanken utav dig fick mig att må illa. Tanken att jag hade sårat dig fick mig att vilja stänga av allt”

  ”Justin det var inte ditt fel, jag trodde att vi har kommit över det där nu”

  ”Det är klart att det är mitt fel. Jag borde ha berättat som det var med Jasmine från hela början. Då hade inget utav det här hänt”

  ”Men har du tänkt att det som hände kanske var för det bästa? Allt händer för en anledning och anledningen till det som hände mellan oss kanske var för att vi inte skulle ha hållit på den tiden. Vi var unga då Justin och det hade förmodligen inte fungerat mellan oss då. Vi skulle förmodligen inte vara tillsammans nu och om jag ska vara ärlig så är jag ganska glad att saker blev som det blev. Vi båda blev starkare utav vad som hände och även efter 3 år ifrån varandra så har känslorna inte svalnat. Vilket vi kanske borde ta som ett bevis att det här kan fungera. Att vi kommer hålla” sa hon och kollade mig djupt i ögonen. Jag kollade in i hennes och kunde nästan se min framtid. En framtid där jag skulle var tillsammans med Tiffany, gifta och kanske till och med skaffa barn. För hur mycket jag än försöker så kan jag inte sen en framtid utan henne i den. Hon är den rätta, det har hon alltid varit. 

  ”Jag kanske inte kan sjunga dig låten som jag sjöng för dig då. Men låt mig vissa mina känslor på ett annat istället” sa jag och hon kollade frågandes upp på mig.

  ”Jag har några få meningar som beskriver exakt vad jag känner för dig, för oss. Eller det kanske är mer citat än meningar”

  Jag bakade bak Tiffany och satte ner henne på stolen som hörde till pianot och satt mig ner på knä framför henne så att hon kunde kolla ner på mig. Eller det blev mer som att vi var i jämn höjd med tanke på att jag var längre än henne men spela roll. 

  (*=början och slutet av varje ”citat” som Justin säger)

  ”*So it’s not gonna be easy. It’s gonna be really hard. We’re gonna have to work at this every day, but I want to do that because I want you. I want all of you, forever, you and me, every day

  *My heart is, and always will be yours*

  *I’m scared of walking out of this room and never feeling the rest of my whole life the way I feel when I’m with you*

  *A simple 'I love you' coming from you, it means more than all the money in the world*

  *You don't marry someone you can live with – you marry the person who you cannot live without*” när den sista meningen lämnade min läppar kollade Tiffany chockat ner på mig. Hon hade tårar i ögonen och hennes händer skakade smått.

  ”Justin säg säger du det jag tror att du gör eller är det bara jag som inbillar mig?” frågade hon med skakig röst och jag skrattade smått. Jag skakade smått på huvudet innan jag kollade upp på henne, kollade in i hennes vackra ögon som jag aldrig skulle tröttna på.

  ”Om vi tänker på samma sak så ja. Jag frågar dig fall du vill gifta dig med mig”

  

---

---

 

Okej så det här slutet blev väldigt spontant och vet inte riktigt om jag är nöjd med det.... Jag hoppas att ni gillar det i alla fall och jag ber än en gång om ursäkt för lång väntan. Men jag hoppas att jag kommer kunna bättra mig nu. Allt drama och sånt som har varit är över nu och mina kompisar som jag vart med mest nu under sommaren åker utomlands. VIlket leder till att jag kommer ha mer tid att skriva, JIPPI!!!!

 

I alla fall kommentera mycket nu var ni tror ska hända, det betyder verkligen jätte mycket och ju mer kommentarer jag får desto mer motiverad blir jag att skriva mer. Och skriv gärna inte bara bra kapitel eller mer. Jag gillar dem kommentarerna också men jag vill veta vad det är ni tycker.