Previous

Jag gick lite osäkert upp för trappan och bort mot Tiffanys rum som låg längst bort i korridoren då jag inte visste hur det här samtalet skulle sluta. När jag närmade mig hennes rum hörde jag hur hon började spela på sin gitarr. För en liten stund satt hon bara och spelade innan hon började sjunga. Jag skulle precis knacka på men avbröt mig själv när jag hörde vad texten handlade om.

Jag kände hur hela jag sjönk ihop och jag stängde snabbt ögonen för att inte låta tårarna rinna ner. Jag hörde smärtan i hennes röst och kunde inte låta bli att få skuldkänslor. Jag drog en hand över mitt ansikte och torkade bort en tår som lyckats rinna ner för min kind. Jag stod och lyssnade klart på låten och suckade smått. Hur kunde allt ha blivit så fel och förstört.

 

---

 

---

 

Tiffanys perspektiv

God jag orkar inte med honom. Hur har han ens nerverna och kom in i mitt hus och klaga på det livet som jag drömt om att få men aldrig fick. Han vet mer än någon annan att det är en dröm som jag har och så kommer han och klagar. Jag vill bara åhå, jag önskar att jag kunde slå in lite vett i den där dumma skalen av hans.

Jag kastade mig frustrerad på sängen och begravde ansiktet i kudden. Den här middagen var ju lyckad. Fast om jag ska vara ärlig så gick det ju rätt bra fram tills min mamma började förhöra honom om hans liv. Jag menar vem gör något sånt. Visst så är hans liv väldigt intressant men av alla möjliga saker min mamma kunde prata om så valde hon just det ämnet som jag absolut ville undvika. Det livet som fick mig och Justin att splittras och förlora kontakten.

Jag satte mig upp i sängen och byte ut kudden jag hade i famnen till min gitarr som jag hade stående bredvid sängen. Jag drog fingrarna smått över strängarana och stämde den lite snabbt innan greppade tag om gitarren ordentligt. Jag började låta mina fingrar spela över strängarna och spelade bara ett tag för att hitta rätt. Jag hade inte spelat på ett tag nu men det kändes nästan som att jag aldrig hade slutat. När jag spelat ett tag började jag sjunga på den texten som beskrev exakt vad jag kände för så länge sen.

 

 

 (Det här är då sången som hon sjunger fast ni får tänka er att det är gittar bara som spelas)

 

En lätt knackning på min dörr fick mig att dras tillbaka tillverkligheten och jag lyfte blicken från gitarren och kollade upp på dörren. Vem var det som knackade på? Jag trodde att dem skulle ha lämnat mig ifred efter att jag fått ett sådant utbrott på Justin. Jag menar jag vara ganska otrevlig och kanske lite överdriven men jag kunde inte rå för det. Jag har inte pratat om vad som hände med någon så nu när vi satt där nere bubblades allt upp till ytan igen och allting bara sprak för mig. All den ilskan, sorgen och förvirningen som jag känt sen den dagen allt förändrades kom nu störtandes tillbaka och ja det här var mitt sätt att hantera allt det här på.

Dörren öppnades sakta och snart så såg jag till min chock hur Justin klev in i rummet med ett osäkert uttryck i ansiktet. Jag kollade bara på honom, förvånad att det var han som kom upp för att prata med mig och han tog några väldigt osäkra steg in i rummet så att han nu stod i mitten rummet.

”Vad vill du?” fräste jag fram och lätt hårdare än jag planerat vilket fick Justin att smått rycka till.

”Jag ville prata med dig om det som hände”

”Det är inte så mycket att prata om Bieber. Du har drömlivet som jag vill ha och du sitter och klagar på det framför mig. Det kanske var lite hårt mot dig men du vet mer än någon annan att ditt liv är det jag också vill ha och så sitter du och klagar på det. Det är såklart att jag fan heller inte kommer att ta det bra”

”Jag menade inte om det som hände idag. Jag menar att jag vill prata med dig om vad som hände mellan oss alla dessa år sen. Allt var perfekt innan jag stack och när jag sen kom tillbaka smällde du igen en dörr i ansiktet på mig. Du förklarade inte ens vad det var som hade hänt mellan oss”

”Justin är du seriös? Är du så dum i hela huvudet att du just nu frågar varför jag blev sur på dig?”

”Ja antagligen måste jag vara så dum som inte fattar för jag har verkligen ingen aning om vad som hände mellan oss. Folk säger att det är som vilken vänskap som helst. Att vi bara gled ifrån varandra men jag tror inte det gäller oss. Det kan inte vara det som hände med oss”

”Justin bara släpp det okej, jag vill inte prata om det. Bara gå ner till mamma och Pattie igen och klaga om hur jobbigt ditt liv är” sa jag och la ifrån mig gitarren innan jag fäste blicken fäst på Justin igen som kollade chokat tillbaka på mig. Jag greppade tag om en kudde som låg i sängen och la den i knät innan jag lät mina armar liggande vilandes där.

”Nej jag tänker inte släppa det, jag kommer inte gå här ifrån för än vi har pratat om det” sa han nu bestämt efter ett tag och ställde sig bekvämare där han stod.

”Då antar jag att du kommer att få stanna här ett tag för jag kommer inte prata med dig om det”

”Jag antar det” sa Justin och ställde sig med armarna i kors över bröstet. Vi stod där ett tag och bara kollade på varandra innan Justin suckade och drog en frustrerad hand igenom håret.

”Tiffany varför kan vi” började han men jag avbröt honom snabbt.

”Därför, så bara gå. Vi kommer inte att prata om det”

”Varför inte? Varför kan du inte bara säga vad det är jag gjorde fel”

”Därför, därför att” började jag och kände nu hur det sprak ordentligt för mig ”därför att det ändå inte kommer att göra någon skillnad”

”Om du berättar vad det är som har hänt så är det klart att vi kan göra en skillnad”

”Nej det kommer det inte, för att så fort du åker tillbaka till Atlanta eller vart det är du ska någonstans så kommer allting att gå tillbaka till vanligt igen. Tillbaka som i att vi inte kommer att prata mer”

”Hur kan du vara så himla säker på det? Hur vet du att jag kommer göra samma misstag igen. Jag har saknat dig mer än allt annat så varför skulle jag göra samma misstag igen?”

”För att du gjorde det misstaget efter att du sa att du älskade mig” skrek jag och kände hur tårar spreds i mina ögon. Jag försökte snabbt blinka bort dem innan Justin skulle se dem men misslyckades och tårarna började rinna ner för mina kinder. Jag såg hur Justins ögon fylldes av någon slags sorg och kollade snabbt bort från honom. Jag kollade lite kort ner på mina fingrar som pillade lite nervöst på kudden innan jag kollade upp på Justin igen. Han kollade mig djupt i ögonen och jag suckade högt. Jag visste att jag inte skulle kunna hålla det här inom mig så mycket längre så det var väll lika bra att berätta det. Eller?

”Det var innan du åkte iväg för att spela in din musik video för Baby. Vi satt på vår vanliga plats där i skogen där vi alltid satt när vi rymde iväg från allt. Vi skulle säga hejdå för att du skulle åka i väg för över en månad eller något. Du kysste mig och sa att du älskade mig som mer än en kompis. Vi sa hejdå och sen åkte du iväg. Jag tror inte att jag har velat att du skulle komma hem så mycket i mitt liv” sa jag och kunde inte låta bli att le smått åt minnet. Men mitt leende försvann lika snabbt igen då jag kom ihåg vad som hände sen.

 

Justins perspektiv

”Jag tror att det gick två veckor eller någonsting, kanske tre när tidningarna kom med dem senaste nyheterna. Jag såg att det var någon bild på dig och bläddrade snabbt fram till den artikeln i tron om att det var något om din musik eller något du sagt under en intervju. Men jag hade fel. Det var en bild på dig tillsammans med den där tjejen från din video kyssandes i någon bil. Jag trodde först inte mina ögon och trodde att det måste ha vart ett misstag men det fanns fler bilder på er tillsammans” sa hon och jag kunde nu inte bara se smärtan i hennes ögon utan jag kunde nu även höra det i hennes röst när hon pratade.

”Tiffany” sa jag och tog ett steg närmre henne men hon skakade bara snabbt på huvudet åt mig.

”Snälla Justin låt mig bara få prata klart?” bad hon och jag nickade lite till svar. Egentligen ville jag inte lyssna klart på vad det var hon skulle säga. Jag visste vad det var som hände näst och jag vill inte höra det. Jag visste hur sårad jag blev efter det som hände och jag ville inte ens veta hur Tiffany kände efter det.

”Jag kände mig så himla dum som faktiskt trodde att du älskade mig. Jag menar du hade tusen skrikande tjejer efter dig som såg hundra gånger bättre ut än mig. Som hade lyckats med att bli kända och kunde koppla till ditt liv. Jag var ju liksom bara en vanlig tjej som inte hade något speciellt att erbjuda. Vilket du bekräftade när du kom tillbaka. Du knackade på min dörr och försökte kyssa mig som att ingenting hade hänt. Som att jag inte hade sett det eller så trodde du bara att jag skulle ta tillbaka dig ändå. Som att jag skulle tycka att det var okej att vara din lilla dirty secret medan du var ihop med en kändis borta i USA” sa hon och jag skakade smått på huvudet.

”Tiffany jag ville aldrig att du skulle vara min ’dirty secret’ Jag älskade dig och jag menade aldrig att såra dig”

”Men det gjorde du. Så nu när du vet kan du ju gå ner igen” sa hon och drog bort blicken från mig.

”Jag kommer inte att gå än” sa jag och gick snabbt fram mot henne så att jag nu stod framför hennes i sängen.

”Justin jag berättade det du ville så varför kan du inte bara gå” sa hon nu irriterat och ställde sig upp framför mig så att hon nu var pressad mot mig. Hon kollade känslokalt in i mina ögon och jag kände hur min puls ökade på grund hon hur nära hon nu var mig.

”Jag kommer inte gå förs än du lyssnar på min sida av historien”

”Varför ska jag lyssna på dig? Så att jag kan höra om hur fantastiskt det var för dig med alla tjejer klängandes efter dig och hur du sket i mig för att jag inte var i närheten av att kunna ha en chans med dig. Jag står gärna över”

”Tiffany bara lyssna. Jag var aldrig ihop med Jasmine, inte på riktigt i alla fall. Scooter tyckte bara att det skulle vara en bra grej för min image om jag ’dejtade’ en känd person som skulle kunna få mer ögon på mig. Jag var aldrig ihop med henne, jag kysste henne aldrig heller”

”Seriöst Justin, jag har väntat i över tre år på en förklaring på varför det blev som det blev så jag hade i alla fall väntat mig en bättre ursäkt eller lögn än den där”

”Tiffany jag ljuger inte, du kan till och med fråga Scooter. Eller vem som helst i mitt crew, du kan till och med fråga mamma”

”Varför kan du inte bara säga som det är. Jag klarar det, jag hade klarat det då också”

”Vad pratar du om?” frågade jag förvirrat och kollade ner på Tiffany som nu återigen hade tårar rinnandes ner för sina kinder.

”Om du inte älskade mig hade du bara kunnat säga det, du hade inte behövt säga det från hela början och du inte hade inte behövt kyssa mig. Vi hade bara kunnat fortsätta som vi alltid har gjort men du var tvungen att ge mig falska förhoppningar om att du gillade mig på samma sätt som jag gillade dig”

”Tiffany jag gav dig aldrig några förhoppningar. Jag älskade dig faktiskt och jag menade aldrig att såra dig. Jag ville berätta för dig men Scooter sa att jag inte fick berätta för någon i då han sa att det kunde komma ut annars. Jag ville inte ens göra det men han sa att det var bäst för min karriär”

”Och när har det någonsin stoppat dig från att berätta saker för mig. Du har berättat miljoner grejer för mig innan som jag inte borde ha fått reda på och som du inte borde ha berättat”

”Jag vet jag bara. Jag var inte rädd att du skulle säga det vidare, jag var rädd att någon skulle höra oss när vi pratade om det. Jag ville berätta det för dig och jag är ledsen att jag inte gjorde det”

”Vad spelar det ens för roll Justin, våra liv är inte det samma längre. Jag är inte samma person som du lämnade för så länge sen och vad jag förstår så är du inte det heller”

”Tiffany jag är exakt samma person som jag var för alla dem där åren sen. Jag hade bara växt upp och mognat”

”Nej det har du inte, du har ändrats Justin och om du inte ser du måste du vara blind. Jag kände dig bättre än baksidan av min egen hand och nu så känner jag knappt igen dig. Det ser ut som du men du har helt klart förändrats”

”Jag har inte förändrats Tiffany. Varför kan du inte bara inse att jag inte har förändrats och är samma person som du en gång i tiden gillade och var kompis med”

”För att jag är rädd” utbrast hon och skakade smått på huvudet.

”Rädd för vad?”

”För att jag ska fall tillbaka där jag var förut, att jag ska bli bortglömd och sårad igen”

”Tiffany lyssna på mig, jag gjorde ett misstag som valde min karriär före dig. Det största misstaget jag någonsin har gjort men jag kan inte göra det ogjort. Jag önskar att jag kunde men jag kan inte hur mycket jag än försöker”

"Så vad är det du gör nu då?" frågade hon och kollade frågades på mig. Jag svarade henne inte utan vara kollade in i hennes vackra stora blåa ögon som jag förut hade lyckan att se vardagligen. Hur hade jag klarat mig utan dom så länge. Eller den större frågan. Hur hade jag kunnat klara mig utan henne var ett stort mysterium för mig. Hon var min andra halva, det har hon alltid vart. Jag antar att jag inte förs än nu faktiskt insett hur mycket jag behöver henne. Jag visste hur mycket jag saknat henne men aldrig trodde jag att det var så här farligt. Att vara här med henne nu fick mig att inse att hur mycket jag än försöker att glömma mina känslor för henne eller försöker övertyga mig själv att mina känslor var starkare för någon annan så går det inte. Jag älskar Tiffany, har gjort det och kommer alltid att göra det. Det är bara synd att det tog mig så här lång tid att inse det.

"Något jag borde ha gjort för länge sen" sa jag tillslut och höjde mina händer för att greppa tag om hennes ansikte för att sen kunna pressa mina läppar mot hennes.

 

---

---

 

Om ni kommenterar mycket på det här kapitlet kan ni få nästa kapitel redan imorgon.

Så kommentera vad ni tror ska hända och vad ni tycker om det som Tiffany berättade.