”Ja kanske om vi fortfarande var kompisar och faktiskt pratade med varandra”

”Så varför gör ni inte det då?”

”Du vet varför”

”Nej det gör jag inte. För varken du eller Justin vill berätta för oss varför ni helt plötsligt inte pratade med varandra. Ni var oskiljaktiga förut, bästa kompisar”

”Det var länge sen, vi växte ifrån varandra bara”

”Tiffany” började han men jag avbröt honom snabbt.

”Nej pappa, jag vill inte prata om det. Jag har läxor att göra så säg till mig när det är mat” sa jag och gav pappa ett snabbt leende innan jag greppade tag om min väska och gick upp på mitt rum.

 

---

---

 

 

Justins perspektiv

Jag hade stannat hos Chaz och spelat spel i ungefär 3 timmar innan mamma hade ringt och sagt att det var dags för mig att komma hem och äta. Chaz hade erbjudit sig att skjutsa mig hem men jag hade sagt att jag gärna gick då jag hade hundra olika tankar som snurrade runt i mitt huvud som jag ville reda ut. Dem flesta tankarna handlar om Tiffany om vi vill veta det.

Jag visste inte vad det var jag kände när jag träffade henne. Samtidigt som jag hade skinit upp av glädje fylldes jag även av sorg. Kanske för det faktum att jag inte träffat henne på länge. Att jag nu faktiskt såg hur mycket hon hade förändrats sen jag såg henne sist. Att jag inte förs än nu faktiskt insåg att jag hade förlorat min bästa vän.

Det värsta med allt det här var att jag inte visste vad det var som hände mellan oss. Det tog liksom helt plötsligt slut bara. Jag var borta en månad eller något och när jag kom tillbaka sen så vill hon inte prata med mig. Hon hade typ bara slängt igen dörren i ansiktet på mig och hon förklarade inte ens vad det var som hänt. Och sen dess har vi inte pratat med varandra. Även fast hela min kropp skrek efter att henne och att jag skulle ta kontakt med henne så gick det inte. Det spelade liksom ingen roll vad det var jag sa till henne. Hon vill inte prata med mig eller förklara vad det var jag gjort för fel.

 

Jag suckade högt när jag kom fram till mormor och morfars hus och jag fortfarande inte fått någon styr på mina tankar ur den tiden det tog att komma hem ifrån Chaz. Det har nästan bara blivit värre än det var innan. Jag ville mer än någonsin få reda på vad det var som splittrade oss för, för mig är det fortfarande väldigt oklart.

”Justin är det du?” ropade mormor från köket innan jag såg hennes ansikte titta in i hallen från köket som låg direkt till vänster om hallen, mitt emot vardagsrummet som låg till höger om hallen.

”Ja det är jag mormor. Förlåt att det tog så lång tid för mig att komma hem. Jag behövde lite friskluft så jag gick hem ifrån Chaz”

”Det är lugnt hjärtat, maten blev klar för bara någon minut sen ändå”

”Oh vad bra. Jag ska bara ta av mig skorna sen så kommer jag”

”Gör det” sa hon och gav mig ett snabbt leende innan hon gick tillbaka till köket där jag antog att mamma och morfar redan satt och väntade på att jag skulle komma.

”Hur var det med Chaz och Ryan då?” frågade mamma när jag satt mig ner vid matbordet och började lägga upp mat på min tallrik.

”Det var bra med dem båda. Dem båda är rätt skol trötta dock”

”Jag kan förstå det. Ingen utav dem är särskilt skol intresserade heller”

”Haha nej inte direkt. Jag träffade Tiffany idag förresten”

”Åh hur var det med henne då?”

”Eh jag vet inte om jag ska vara ärlig. Jag pratade aldrig med henne faktiskt”

”Du får göra det på lördag då. Då kan du få henne för dig själv”

”På lördag?” frågade jag och hon vände upp blicken mot mig.

”Ja vi ska åka dit och äta middag med henne och hennes mamma medan killarna är borta. Har jag glömt att berätta det för dig?” frågade mamma och jag nickade till svar.

”Åh förlåt gubben jag trodde att jag hade berättat det för dig”

”Det är lugnt mamma. Bättre sent än aldrig eller hur?”

”Haha jag antar det. Men hur såg hon ut då? Jag har inte sett henne på evigheter”

”Hon såg väll bra ut” sa jag och ett litet leende spelades nu på mammas läppar.

”Jag antar att du tycker att hon ser lite bättre bara bra med tanke på att du rodnar just nu” sa mamma och jag slog snabbt ner blicken för att dölja rodnaden som var på mina kinder, som jag hade hoppats att dem skulle missa.

”Hon är väldigt gullig och söt Pattie. Hon har växt upp en hel del” sa mormor och jag log tacksamt mot henne.

”Det tror jag säkert, hon har alltid vart en söt tjej. Jag antar att jag får se för mig själv på lördag”

”Träffar ni henne ofta?” frågade jag sen och vände mig mot morfar som inte sagt något under hela middagen.

”Nej, lite då och då bara. Vi brukar träffa henne nere på mataffären ibland när hon hjälper sina föräldrar att handla. Men hon är alltid lika vänlig och pratglad när man träffar henne. Hon brukar hjälpa oss att handla om vi inte orkar eller inte når matvarorna. Hon är inte jätte lång men hon är längre än oss” sa morfar med ett litet skratt som både mamma och mormor tog del av med skratt från deras håll också.

”Ja vi är ju rätt kända för att vara en rätt kort familj. Justin du ska vara glad att din pappa är lång. Annars hade du förmodligen slutat som en liten pygmépuff som resten av oss”

 

Tiffanys perspektiv

Jag rycktes ur mitt lilla slumrande koma när skolklockan ringde ut för att signalera att det var dags för lunch. Jag gnuggade mig själv i ögonen för att sen snabbt packa ihop mina skolböcker och slänga ner dem i min väska. Med väskan hängandes över axeln började tillsammans med resten av skolans elever började jag röra mig bort mot skolans matsal som jag har för mig skulle servera någon pasta salad idag. Jag ställde mig i kön och började rota igenom min väska efter pengar som jag kunde betala lunchen med. För en sak som ni borde veta, i min skola så måste man betala för att få lunch eller ta med egen mat hemifrån. Det är samma sak med böcker, pennor och skrivblock.

Det kan nog till och med vara ena av dem största anledningen till att min skola är så uppdelad. Skillnaden mellan dem som har mycket och lite pengar är väldigt stor. Det är bara att kolla på allas kläder, skolmaterial och maten. Medan dem eleverna med mer pengar tar någon läska eller bakelse till mat varje lunch, så tar dem med mindre pengar något om dem har råd med det någon gång då och då.

Om jag skulle placera ut mig på den där listan skulle jag nog sätta mig någonstans i mitten, kanske lite mer åt det hållet med mycket pengar. Jag har väll råd med allt det där om jag vill men jag känner att det finns viktigare saker som jag vill lägga mina pengar på.

 

Jag drogs ur mina tankar när någon ropade mitt namn från någonstans och jag vände mig om för att se Maddie komma springandes emot mig. Jag log smått mot henne och hörde hur folk mumlade hur man inte får tränga sig i kön när Maddie gled in i kön bredvid mig. Som att någon av dem inte brukar tränga sig om dem har chansen.

”Hej” sa hon glatt och kramade snabbt om mig innan hon krockade ihop sin arm med min.

”Någon är på gott humör. Någon speciell anledning?”

”Ja har du inte hört? Justin Bieber är i staden. Så nu är det äntligen min chans att få träffa honom. Jag har försökt flera gånger tidigare men aldrig lyckats. Det sägs även att han ska stanna här ett någon vecka så nu jävlar ska jag få min bild och autograf av honom” sa hon uppspelt och jag log smått mot henne även fast jag suckade inombords. Den enda riktiga nackdelen med Maddie är att hon är en stor belieber. Hon brukar lyckas hålla tyst om honom i vanliga fall men jag antar att jag inte riktig kan skylla henne nu när hennes stora idol är i samma stad som henne.

”Jo jag har hört, Jag träffade honom igår när han kom för att överraska Chaz och Ryan efter skolan” sa jag Maddie kollade storögt på mig.

”Du träffade honom igår? Tog du någon autograf från honom då?”

”Nej det gjorde jag inte. Jag känner inte riktigt att jag behöver ha hans autograf” sa jag och drog ur min arm från hennes för att börja lägga på mat på min bricka. Jag räckte mina pengar till mattanten och vände mig om mot den stora matsalen som säkert hade hundra olika bord eller något. Jag såg några lediga platser borta vid Chaz och Ryans bord och började snabbt styra mina steg bort dit med Maddie tätt efter mig.

”Men det slog dig aldrig att du kunde be om en autograf till mig?”

”Nej den tanken slog mig faktiskt aldrig. Tanken att bryta den väldigt pinsamma tystnaden som låg över oss genom att om att fråga Justin slog mig inte. För att be om en autograf från en person som jag känt hela mitt liv ger mig en känsla att tystnaden skulle ha blivit ännu värre”

”Jaja men om du träffar honom igen måste du fråga om hans autograf åt mig”

”Haha vi får se” sa jag och slog mig ner bredvid Chaz och mitt emot en tom plats där det stod en bricka men ingen satt där. Jag kollade oförstående på platsen då det inte brukar vara någon mer som äter lunch med oss än dem som satt här nu men jag orkade inte lägga någon vikt på det.

”Nej inte ’vi får se’ Du måste lova mig att du fixar det om du träffar honom igen. Du måste”

”Vad pratar ni om?” frågade Chaz nyfiket och Maddie vände sig mot honom.

”Tiffany vägrar hjälpa mig att få Justins autograf och jag vill ha den”

”Varför frågar du honom inte själv bara? Han bits inte vet du”

”Jag vet, men jag lyckas aldrig stötta på honom så att jag kan fråga. Jag lyckas alltid komma försent till dem ställen han vart på så när jag kommer dit är han redan borta. Men du kan ju fixa en autograf åt mig eller skicka ett sms vart ni ska någonstans så att jag kan fixa det själv” sa Maddie nu hoppfult och Chaz skrattade lite roat åt henne.

”Eller så frågar du honom bara om hans autograf när han kommer tillbaka” sa Chaz och som på kommande kom Justin ingåendes i matsalen med en keps lågt placerat på hans panna och ett par mörka glasögon som skymde hans ögon. Han gick med huvudet lågt för att inte dra till sin någon uppmärksamhet då han förmodligen bara ville ha en vanlig lunch med sina kompisar utan en massa fans klängande på honom. Han verkade inte ha märkt varken mig eller Maddie förs än han ställde sig på sin plats, som var den mitt emot mig och stelande snabbt till när hans blick landade på mig. Jag försökte le lite smått upp mot honom men misslyckades totalt och blev istället sittandes, stirrande på honom.

”På henne bara Bieber” ropade någon och jag drog snabbt bort blicken från Justin för att istället kolla ner på maten som jag petade runt i, i brist på något annat att göra.

 

(Det här är då Maddie)

”Omb du är, du är här. Jag kan inte förstå att jag äntligen får träffa dig” mumlade Maddie hysteriskt och Justin satte sig ner på sin stol med en suck.

”Snälla kan jag få en bild och autograf av dig?” frågade hon och Justin kollade lite skeptiskt på henne ”Bild och autograf och jag lovar att inte störa dig något mer” la Maddie till när hon såg hans blick och han nickade smått till svar. Hon pep till lite lyckligt och började rota igenom sin väska efter ett block och en penna.

 

När hon hade fått vad hon vill ha var hon allt för glad dör att hålla det för sig själv och sprang iväg för att ringa henne mamma. Vilket hon alltid gör om det har hänt något, grejen nu bara var det faktum att hennes mamma också är en stor belieber.

”Hon fick bråttom, vart ska hon någonstans?” frågade Justin och jag kunde nästan höra paniken i hans röst.

”Du kan ta det lugnt. Hon ska bara ringa sin mamma och berätta för henne att hon träffat dig. Hon ska inte berätta för alla att du är här om det är det du oroar dig för” sa jag och Justin kollade chockat på mig. Förmodligen då det är det första jag sagt till honom på väldigt länge. När han inte svarade kollade jag upp på honom såg jag att hans blick låg på mig.

”Haha Maddie behöver verkligen komma över sin ’mammafas’ Det lockar inte direkt killar om man säger så” skrattade John fram och jag vände mig snabbt mot honom när jag äntligen fick för mig att dra bort blick ifrån Justin.

”För ditt tv spels beroende är ju en riktig tjejmagnet” fräste jag åt honom då jag var rätt trött på honom. Han har liksom en förmåga att se ner på allt och alla hela tiden. Justin började skratta roat framför mig tillsammans med resten av killaran som satt runt bordet.

 

”Jag ska nog gå och titta till Maddie så att hon inte har svimmat någonstans” sa jag efter ett tags tystnad och gav dem alla ett snabbt leende innan jag ställde mig upp.

”Vänta” hörde jag någon säga bakom mig när jag vänt om och kände hur en hand slöts runt min handled för att stoppa mig från att kunna gå. Jag vände mig om igen och förväntade mig att det skulle ha vart Chaz eller Ryan och blev där av väldigt förvånad när jag såg att det var Justin.

”Innan jag glömmer. Mamma undrar om det är något som vi kan ta med lördag till middagen?” sa Justin och jag kunde inte låta bli att le smått ner mot honom.

”När har ni någonsin behövt ta med er något när ni skulle komma till oss Bieber?”

”Jag vet att vi inte brukade men vi tänkte bara att eftersom omständigheterna är mycket bättre ni och att det kanske var något som ni behövde”

”Haha det var snällt av dig men när det kommer till mamma och bjuda hem folk antar jag att vissa saker inte förändras. Hon vill fortfarande göra allting perfekt och helst om hon kan, helt själv”

”Det kommer jag ihåg. Din mamma är en riktig perfektionist”

”Åh så det kan du komma ihåg” sa jag och smällde till mig själv mentalt. Orden hade bara lämnat mina läppar innan jag hann tänka och Justin stelnade till framför mig.

”Åh bra sätt att sabba stämingen Tiffany” fräste jag smått till mig själv och gav Justin ett kort leende innan jag vände på klacken. Jag lämnade snabbt mina saker och slängde skräpet innan jag med snabba steg gick ut ur matsalen med Justins blickar brännande i nacken.

 

 

---

---

 

 

Så kapitel 2 är nu uppe och jag ska försöka få upp kapitel 3 imorgon men vi får se. Jag har ett svenksa NP tal, på torsdag som jag ska fixa med och träning på kvällen sen, Men det borde gå.

 

Hoppas att ni gillar kapitilet och glöm inte bort att kommentera mina små älsklingar!!!