"Och hoppa över din utbildning. Fuck no. Hur har du tänkt att du ska kunna betala för barnet då om du inte har en bra utbildning och jobb?"

"Om det är pengar ni oroar er för så kommer det inte bli ett problem. Justin" började jag men manna avbröt mig snabbt.

"Vi vill inte ha hans pengar. Vi behöver inte hans pengar heller"

"Vad är erat problem, varför blir ni så sura. Det ä ju ändå mitt liv"

"Ja men om vi hade velat ha ett till barn springandes här omkring hade vi ju inte adopterat bort din bror utan att du vetat det eller hur" skrek mamma och jag kollade chockat på henne.

”Va?” frågade jag bara stumt och kollade med stora ögon på dom. Hade hon verkligen sagt det jag trodde att hon hade gjort.

 

---

---

 

 

”Eh” började pappa och kollade på mamma. Visste inte riktigt hur han skulle förklara det här.

”Ni adopterade bort ett barn, min bror och ljuger mig rakt i ansiktet varje gång jag klagar på att jag är ensam barn här hemma. Ni säger att ni är ledsna över det men att ni inte kan få barn. Kunde ni inte bara ha sagt sanningen till mig att ni inte ville ha ett barn till. Kanske sparat mig all den tiden jag spenderade på att be om ett mirakel så att ni skulle kunna få ett barn trotts allt”

”Melinda snälla lyssna på oss. Ni är vi fick vårt andra barn var du knappt 1 år och på den tiden hade vi knappt råd med dig. Så vi lämnade bort honom till ett par som inte kunde få barn. Det blev bättre för oss alla”

”Kanske bättre för er men inte för mig. Jag var bortskämd som barn och hade gått och väll klarat mig bra med hälften av grejerna ni gav mig”

”Vi gjorde det som vi trodde var det bästa för dig. Vi var unga vi också när vi fick dig. Jag var bara ett år äldre än dig och du vet inte hur mycket det är man missar när man är med barn. Man missar fester, tjejkvällar hos kompisar, man kan inte helt plötsligt sticka iväg med sina kompisar för att resa runt på jorden, se olika saker. Skulle inte du sakna det?”

”Nej det skulle jag inte. Jag är inte den personen som går ut och fester varje helg mamma. Det här kanske inte var planerat men jag vara lyckligare än vad jag är just nu. Eller åtminstone var fram tills ni började skrika på mig som vanligt. För varje gång jag kommer till er med något bra  ka ni bara hitta det dåliga i det och tjata om det”

”Oh vände inte det här mot oss unga dam Det är inte vi som går runt och är gravida”

”Nej men du var i min exakta position för bara 18 år sen. Jag trodde ni av alla personer skulle förstå vad jag gick igenom”

”Oh det gör vi. Vi vet också vilket stort misstag det är att skaffa barn i din ålder.  Det sabbar ditt liv totalt” sa mamma ilsket och jag kollade stor med stora ögon på henne. Hon hade precis skrikigt i mitt ansikte att jag var ett stort misstag som sabbade deras liv. Bra sätt att få sitt barn att känna sig oälskad mamma.

”Vet ni. När jag började fundera på hur ni skulle reagera när jag sa att jag var gravid så tänkte jag att ni skulle reagera så här och kanske kasta ut mig, är det inte ganska tragiskt att ni är precis som jag hade tänkt mig, att ni inte bevisar att ni är bättre än se. Är det inte lite tragiskt att eran dotter har så dålig bild av er att hon knappt vågar berätta för sina föräldrar att hon är gravid. Att hon faktiskt funderade på att vänta tills hennes mage var stor nog att till och med ni såg det innan hon berättade det” sa jag och möte mina pappas blick som kollade nästan dött in i min.

”Eller så visar det bara att du känner oss bättre än du tror”

”Vad ska det betyda pappa?” frågade jag förvirrat och kollade frågade på mamma för att se om hon kunde avslöja något av vad det var pappa menade.

”Precis vad det låter som.  Du trodde att jag skulle kasta ut dig och det kommer jag. Om du väljer att behålla barnet. Annars är du fri att stanna här om du vill”

”Stefan” brast mamma ut men pappa bara skakade på huvudet åt henne och borrade in sin blick i min samtidigt som han tog ett steg närmre mig.

”Nej, jag är trött på det här. Har du ens tänkt på hur det här påverkar oss. Alla paparazzi och fans springades runt på våran tomt och är på oss så fort något händer mellan dig och Justin. Du kan inte leva två liv Melinda. Du kan inte vara känd ena dagen och normal den andra”

”Jag kan inte styra den jag älskar pappa” brast jag ut med tårarna rinnandes som aldrig för ner för mina kinder. Jag kan inte fatta att min pappa ens funderade på att sparka ut mig.

”Så det är dags för dig att välja. Antingen kan du stanna här, göra dig av med både barnet och Justin eller så följer du med Justin och lever lyckliga i alla era dagar med barnet som ni kommer få”

”Pappa snälla gör inte det här”

”Varför inte, du har ju inte tänkt på oss innan så varför ska vi bry oss om dig”

”Jag har aldrig brytt mig om er. Är du dum i hela jävla huvudet eller. Allt ni har gjort sen jag föddes är att ignorera mig och jag antar att jag vet varför nu. Jag var ju bara ett stort misstag i era ögon hela tiden. Eller hur? Hela tiden i vägen för era drömmer”

”Ibland så” erkände pappa och jag kollade besviket på honom.

”Så vilket blir det. Oss, eller din lilla pojkvän”

”Pappa jag älskar honom och jag kan inte bara göra abort. Jag vill behålla barnet men jag behöver mina föräldrar”

”Vilka föräldrar, du förlorade dom i samband med att du valde din pojkvän över oss”

”Mamma snälla säg något, du kan ju inte bara låta honom slänga ut mig. Mamma snälla” bad jag och vände mig mot mamma då jag insåg att pappa var ett omöjligt fall just nu.

”Melinda jag är ledsen, men din far har rätt. Vi älskar dig men vi klarar inte av all press.  Du kan inte leva ett dubbel liv. Du måste välja ett” sa mamma och det kändes som om hela jag gick i tussen bitar.

Hur skulle jag kunna välja mellan mina föräldrar och den personen som jag älskade och dessutom skulle få barn med?  Jag slöt snabbt ögonen och när jag tänkt ett tag så insåg jag att valet inte var så svårt egentligen. Visste så älskade jag ju mina föräldrar men jag älskar Justin också och det är inte han som ber mig att välja. Det är inte han som skriker i mitt ansikte att jag är ett stort misstag och att jag bara är i vägen. Det är Justin som står vid min sida just nu och det var allt jag behövde.

Jag kollade upp på pappa och möte hans otåliga blick och suckade tungt innan jag öppnade munnen för att ge dom mitt svar.

”Jag är ledsen mamma men jag tänker behålla barnet vare sig ni vill eller inte. Det är mitt liv och jag är trött på att ni alltid ska försöka bestämma över det” sa jag och pappas blick borrade sig nästan äcklat och besviket in i min blick.

”Du väljer Bieber förre oss?”

”Ja, han tvingar mig inte att gå runt och välja mellan saker jag älskar och han är den ända av er tre som faktiskt står vid min sida genom det här”

”Oh vad bra då, då har du någon som älskar dig i alla fall. Du kanske kan få bo hos din älskade Bieber också för här i det här huset har du ingen anledning att vara i längre. Och den där dyra lilla skolan vi betalar för dig varje år kan du glömma. Jag skriver ut dig det första jag gör imorgon. Jag menar din utbildning verkar ju inte vara så viktigt trotts allt” sa pappa och jag kollade besviket på mamma som bara stod bredvid honom och tittade på, utan att säga ett ord till.

”Pappa snälla gör inte så här” vädjade och tog ett steg närmre honom men han backade bara bak, lät mig inte komma närmre honom.

”Nej Melinda du gjorde ditt val. Du valde Justin så jag gör mitt, jag vill ha dig ute ur det här huset när jag kommer hem från jobbet imorgon”

”Pappa” började jag men han avbröt mig snabbt.

”Nej Melinda. Du gjorde ditt val och nu behöver du leva efter det. Så jag vill ha dig ute ur det här huset när jag kommer hem imorgon och om det är något som du har glömt kvar kastar jag ut. Så se till att få med dig allt du vill ha” sa han och med det sagt lämnade han rummet med mamma tätt efter sig och jag blev lämnade ensam kvar.

 

 

Jag hörde hur ytterdörren slängdes igen och när jag sen kollade ut såg jag hur Melindas föräldrar hand i hand fick bort till grinden och sen bort från gården. Jag kollade oförstående efter dom en stund innan jag kopplade att Melinda fortfarande var här. Jag gick snabbt ut ur rummet och så fort jag kom ner för trappan kunde jag höra högt snyftande från vardagsrummet, Melindas snyftande. Med snabba steg gick jag in i vardagsrummet där jag hittade Melinda ihop kurad med tårarna rinnande längst hennes kinder.

"Melinda vad hände?" frågade jag och Melindas blick drogs snabbt upp mot mig. Hennes ögon var röda, hennes kinder var alldeles riktiga efter tårarna och en aning svarta från maskarna hon haft på sig.

Utan att svara mig slängde hon armarna runt min hals med huvudet begravt i min hals och kroppen hårt pressad mot min. Jag la snabbt armarna runt hennes midja och lutade mitt huvud mot hennes.

"Melinda vad hände?" fråga jag igen och hon snyftade till ordentligt innan hon böjde sig en aning bakåt för att möta min blick.

"Dom..tvingar...mig..att...välja..mellan...dom..och...dig" hennes svar fick hela mig att stelna till då en tanke slog mig, den värsta tanken jag kunde tänka mig just nu. Hon hade valt sina föräldrar. Det var därför dom gick, för att låta oss säga hejdå.

"Vad valde du?" frågade jag en aning tvekande, osäker om jag ville veta svaret på min fråga.

"Jag valde dig, så nu slänger dom ut mig"

 

”Vad sa du?” frågade jag ilsket. På hennes föräldrar alltså, inte henne. Hon hade ju inte gjort något fel.

”Dom sa att jag inte kunde leva ett dubbel liv. Så jag var tvungen att välj mellan dom eller dig och barnet” grät hon fram mot min hals nästan ohörbart då hennes snyftningar gjorde det svårt att höra vad hon sa. Jag skakade bara på huvudet, kunde inte få in i min hjärna hur ett par föräldrar kan slänga ut sitt barn bara så där. Som att dom inte var värt något, som att dom bara var skräp. Jag satte mig ner i soffan med henne gränslande över mina lår och pressades hennes skakande kropp om möjligt närmre mig.

”Shhhh, det kommer bli bra. Vi löser det här ska du se” viskade jag tröstande i henne öra och drog handen lugnande över hennes rygg.

”Det känns bara som att alla helt plötsligt bara lämnar mig”

”Melinda jag kommer inte lämna dig. Jag är här eller hur och du vet att jag älskar dig mer än allt annat” försökte jag övertyga henne men hon skakade bara på huvudet och vägrade möta min blick. Jag suckade lite frustrerat och vred upp hennes ansikte mot mitt. Och eftersom hon vägrade lyssna på mig fick jag väll vissa henne att jag fanns här, att jag älskade henne på ett annat sätt. Jag pressade mina läppar hårt mot hennes och torkade bort tårarna som rann ner för henne kinder med hjälp av tummarna som jag smekte över hennes fuktiga kinder.

 

*

 

Efter att ha lyckats övertyga henne om att jag faktiskt var här för att stanna bar jag upp henne till hennes rum istället där hon berättade resten av vad som hade hänt. Hon berättade att dom erkänt att hon bara var ett stort misstag enligt dom, att hon bara var i vägen för dom och deras drömmar, att dom skulle dra ut henne från henne skola, att hon faktiskt hade en bror någonstans. Som hon inte visste vart han bodde eller hette.

Efter att ha berättat allt och gråtit i säkert två timmar i min famn lyckades jag äntligen få henne att somna. Hon var utmattad och behövde en liten paus från allt skit som händer henne. Det var svårt att se henne så här förstörd. Det skar nästan i hjärtat när jag såg hennes förstörda ansikte, kände hennes kropp skaka i min och hennes snyftande som fyllde mina öron.

Jag kollade ner på tjej som låg i min famn med tårarna fortfarande vilandes på hennes kinder. Jag drog henne närmre mig och skulle precis lägga mig ner för att föröka somna jag också när jag hörde hur ytterdörren flög upp. Jag satte mig snabbt upp, försiktig för att inte väcka Melinda och bäddade ner henne ordentligt i sängen innan med snabba steg började gå ner mot hallen där hennes föräldrar stod.

”Vad är det för fel på er? Har ni inga känslor alls. Ni slänger ut er barn som att hon vore någon slags parasit eller något” brast jag ilsket ut, lät ilskan få det bästa ur mig. För ingen skadade min Melinda, vare sig det var henne värsta fiende eller älskade föräldrar.

”Justin vad gör du här?” frågade hennes mamma och kollade frågandes på mig medans hennes pappa bara kollade med avsky på mig.

”Jag är här för att göra det som ni egentligen borde göra. Trösta Melinda efter allt skit ni slängt på henne och kanske insett att ni kanske överreagerar en hel del”

”Oh varför klagar du Bieber? Det är säkert det här du har velat hela tiden, ha henne helt för sig själv”

”Självklart vill jag att hon ska vara med mig men jag vill inte att hon ska förlora dom hon älskar på vägen för ett misstag som vi gjorde”

”Oh buhuh Bieber. Du skuttar säkert av glädje inombords”

”För att Melinda har förlorat sina föräldrar, inte precis. Du vet jag börjar faktiskt fundera fall Melinda kanske till och med har det bättre utan er. Ni är egotrippade skitstövlar som bara tänker på er själva. Ni är dumma i huvudet och” var allt jag han säga innan jag föll till golvet med en duns. Smärtan bultande från kinden och ögat där han slagit mig och skakade ilsket på huvudet innan jag reste mig upp. Jag ville smälla till honom, smälla till honom så hårt att han kanske får inte lite vätt i det den där tomma skalen men jag visste att det inte skulle göra någon nytta och jag visste att Melinda skulle bli ledsen. För även om hennes föräldrar sparkade ut henne så älskade hon dom, dom var ju fan hennes föräldrar.

”Vet ni vad? Ni kommer ångra er. Ni kommer stå här imorgon efter vi har åkt och undra vad fan ni har gjort. Men gissa vad? Melinda kommer inte komma tillbaka, hon förtjänar mer än er. Mycket mer” och med dom orden lämnade jag dom kvar medans jag med staplande steg gick tillbaka till Melindas rum.

 

---

---

 

Så nu är det äntligen upp och typ dubbelt så långt som det del 1. Förlåt för att det tog lite längre än vanligt men har vekligen haft fult upp på senaste tiden.

 

Men vad tyckte ni om kapitlet? Vad kommer Melinda säga om att hennes pappa slog Justin? Tror ni Melindas föräldrar kommer att ångra sig?

Kommentera för mer!!!

 

Förresten hur många av er har biljetter till någon av Justins konserter? Skulle bara var lite kul att veta fall någon av er kommer att gå :)