Dock hoppades jag att ingen utav dem inte stämde.

  Jag stod stum ett tag och kollade chockat efter Adria tillsammans med Henrik och Tomas. Henrik var den första som verkade dra sig ur chocken och skiftade lite obehagligt på sig. Jag kollade bort från där Adria försvann och kollade på Henrik som rynkade smått på pannan.

  ”Jag kanske borde gå och kolla till henne” mumlade han fram och började gå bort mot ladan men jag stoppade honom.

  ”Jag tar det Henrik”

  ”Är du säker? Jag kan ta det annars”

  ”Det är lugnt jag tar det. Det är ingen fara. Stanna här med din kompis. Jag antar att ni har en del att prata om med tanke på att ni förmodligen har pratat på länge” sa jag och gav  honom ett litet leende innan jag vände om för att gå efter Adria. 

  Jag öppnade dörren intill ladan och började försiktigt kolla runt. Jag hittade henne ingenstans på bottenvåningen så jag började långsamt göra min väg till övervåningen. Jag gick bort till hennes sida av loftet men kunde inte hitta henne där heller. Jag började ge upp hoppet och skulle precis gå ner till undervåningen igen när jag hörde snyftande från min sida utav loftet. Jag gick bort till där ljudet kom ifrån och rundade höet som stod där uppe. Det jag nu fick syn på fick mitt blod att frysa till is.

  På marken, upptryck i ett hörn så nära väggen att hon lika gärna skulle kunna vara en del utav den satt Adria. Hon hade benen hårt upptryckta mot bröstet, armarna lindade runt benen och huvudet vilandes mot hennes knän. Hon skakade kraftigt och hennes snyftande var höga.

  ”Adria?” frågade jag lågt och började sakta gå närmre henne men stannade snabbt när Adria ryckt till. Hon kollade upp på mig och jag kunde nu se hennes rödsprängda ögon, tårarna som rann ner för hennes kinder. Hon var förstörd.

  ”Snälla kom inte närmre” bad hon i en knappt hörbar viskning men jag skakade fort på huvudet. Jag kunde inte lämna henne så här. Hon var ett vrak och hon behövde hjälp vara sig hon ville erkänna det eller inte. Hon var en av dem där personerna som alltid skulle visa sig stark, som alltid hjälpte alla andra men aldrig tog hjälp själv. Men vet ni vad, ibland är det dem starkaste personerna som behöver hjälpen mest. Det är oftast dem som håller allt inne och säger inget för att dem inte vill tynga en. Adria var en av dem personerna, det var i alla fall vad jag hade uppfattat utav henne men det var nu tydligt att hon behövde hjälp.

  Utan att så mycket säga ett ord till gick jag fort fram till henne trotts hennes protester och drog uppe henne i min famn. Dock kan jag väll inte säga att det var en enkel uppgift. Hon sparkades och slogs i försök att komma bort från mig men jag skulle inte tillåta det ”Adria snälla lugna ner dig, jag kommer inte skada dig. Bara snälla, lugna ner dig” bad jag och höll kvar henne upptryckt mot hennes bröst. Jag greppade tag om hennes handleder så att hon inte längre kunde slå in sina näver i mitt bröst och efter ett tag så började hennes sparkande sluta också. Hon stillnade i mitt grepp och jag släppte försiktigt mitt grepp om hennes handleder. Hennes armar föll livlöst ner i hennes knä och henne huvud föll mot ditt bröst.

  Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, fanns det ens något som jag skulle kunna säga för att göra det bättre? Jag skulle kunna säger saker som att allting kommer att bli bättre snart ska du se, eller du har ingenting att oroa dig för. Men Adria skulle se igenom dem. Det var bara två stora lögner som jag själv inte trodde på. Och hur skulle jag kunna få henne att tro på det om jag inte ens tror på det själv? Exakt, det skulle inte gå särskilt bra.

  ”Varför Justin?” frågade Adria plötsligt och jag kollade frågandes på henne ”Varför var han tvungen att komma tillbaka? Han lovade att aldrig komma tillbaka efter senast så varför har han kommit tillbaka? Varför nu?” grät hon fram och jag drog henne tätare mot mitt bröst.

  ”Jag vet inte Adria. Jag önskar att jag kunde svara dig men jag vet tyvärr inte”

  Jag vet inte hur länge vi satt där innan Adria äntligen slutade att gråta. Hon hade nu borrat in sitt ansikte i min nacke, hennes armar var hårt lindade runt min midja och hon satt nu gränslande över mina lår. Jag satt med ryggen vilande mot väggen bakom mig och drog en lugnande hand över hennes rygg.

  ”Jag är ledsen”

  ”Ledsen för vad? Du har inte gjort något fel” sa jag och Adria skakade bara smått på huvudet och mumlade något i stil med ”jo jag fick utbrott på dig” vilket bara fick mig att fnysa högt.

  ”Adria du hade all rätt i världen att flippa ut som du gjorde. Killen som misshandlat dig ett antal gånger vad jag antar från ditt upprepande av att han sa att han skulle lämna dig ifred efter den sensate gången. Vilket tyder på att han inte bara skadat dig en utav flera gånger. Vilken vettig person som helst skulle ha reagerat som du gjorde i den här situationen”

  ”Kanske. Men jag borde ha sköt det bättre. Pappa misstänker säkert att något är fel nu”

  ”Jag tycker att det är konstigt att han inte har misstänkt något än” sa jag smått irriterad då jag tycker att hennes pappa borde ha märkt något vid det här laget. Det är helt jävla uppenbart att Adria är livrädd för den här killen. Hur kan han inte ha märkt något. Han ska förställa hennes pappa för fan.

  ”Det är inte alls konstigt att han inte har märkt något än. Jag har aldrig reagerat så här förut, jag har faktiskt lyckats sköta det rätt bra dem andra gångerna. Men då var jag förberedd på att han skulle komma. Eller alltså jag visste ju att han skulle komma hit men det var inte planerat att han skulle komma förs om en vecka. Jag hade då planer på att jag skulle sticka iväg någonstans. Ta med mig dig och bo hos John eller någon. Helt enkelt bara hålla mig borta från honom”

  ”Men varför har du inte berättat för din pappa? Om vad Tomas har gjort mot dig alltså”

  ”För att jag inte kunde ta bort honom ur min pappas liv. Jag vet att jag borde hata honom med hela mitt liv och misstro mig inte. Det gör jag. Men det är en liten bit utav mig som är tacksam mot honom. För efter att att min mamma försvann så har han vart den enda personen förutom mig som har kunnat sätta ett leende på hans läppar. Jag kunde inte göra mig av med en av pappas bästa kompisar om det skulle inbära att han blev sårad utav det”

  ”Adria du kan inte tänka så. Du kan inte låta din pappas lycka komma i vägen för din egen lycka. Ditt eget välmående”

  ”Justin det är inget problem. Tomas gör inget emot mig så länge det finns personer runt omkring mig. Han skulle aldrig göra något mot mig om till exempel du vart runtomkring mig för han är allt för rädd att bli på kommen. Han pratar knappt med mig heller då”

  ”Så vad. Du ska undvika honom och vara rädd för att gå själv så länge han bor här?”

  ”Jag antar att man skulle kunna uttrycka det så” sa hon och kollade på sina händer som nu låg i mellan oss. Jag såg hur tårar återigen började rinna ner för hennes kinder. Absolut inte lika mycket som tidigare men dem var fortfarande där.

  ”Snälla Adria sluta gråta. Du är allt för vacker för att gråta” sa jag och placerade en hand på henne kind så att jag kunde höja upp det i samma höjd som mitt. Med händerna på hennes kinder torkade jag bort tårarna med tummarna och jag kunde se hur en rodnad spred på hennes kinder.

  ”Vad säger du om det här. Vad skulle du säga om jag föreslog att vi kunde sticka härifrån för någon dag, eller dagar? Tills den här Tomas killen är borta och du känner dig säker här igen”

  ”Justin vart skulle vi kunna ta vägen. Vi har ingen bil om du inte kommer ihåg och även om det fanns det så finns det ingenstans vi skulle kunna ta vägen. För även om jag litar på dig kan jag inte ta med dig in till staden då vi då skulle kunna bli avslöjade”

  ”Vad sägs om skogen då? Vi skulle kunna dra ihop ett gäng med olika personer och tälta eller något liknande”

  ”Skulle du göra det för mig?”

  ”Ja. Jag menar du har hjälpt mig en massa nu för att bli bättre. Så snälla låt mig hjälpa dig med det här” sa jag och det här fick ett litet leende att spridas på hennes läppar. Ett som snabbt smittade av sig på mina.

  ”Jag har alltid velat tälta” erkände hon efter att vi suttit tysta ett tag och jag kollade frågandes på henne. Hade hon aldrig tältat förut? ”Min mamma tyckte alltid att det var onödigt att åka och tälta efter som vi redan bodde i skogen och var på landet. Sen efter att mamma lämnade skadade sig pappa så då kunde vi inte åka och tälta på grund av hans skada” förklarade hon och jag nickade smått.

  ”Men det finns en första gång för allt så jag antar att det här blir din första gång”

  ”Jag antar”

  Jag kunde höra sorgen i hennes röst igen och suckade smått ”Adria det kommer att bli bra, vi kommer att ta oss igenom det här tillsammans okej? Jag kommer inte låta något hända dig. Okej?” frågade jag och hon nickade smått.

  Jag märkte även nu hur nära hon var mig. Jag kunde känna hennes andetag mot mina läppar och svalde högt. Jag ville luta mig fram, kyssa henne. Hennes läppar såg så inbjudande ut. Men kunde jag verkligen? Kunde jag verkligen göra det precis efter allt som har hänt? Hon skulle säkert bara putta undan mig som senast jag försökte kyssa henne.

  Men innan jag hann fundera något mer på det greppade Adria tag om mitt ansikte och pressade sina läppar mot mina. 

Här är det people, lite kortare än dem tidigare men det är då det här kapitlet blir uppdelat i två. Ville sluta det lite spännande så där ;)

1, Okej men vad tror ni kommer hända nu? Dem kysstes igen vilket många har frågat efter så här har ni det. Hur tror ni att det kommer att sluta.

2, Vad tror ni om deras kampingtur eller vad man ska kalla det? Tror ni att dem kommer åka och tälta och i sådana fall vad kommer hända då?

3, Sen en liten fråga, vad tyckte ni om Adrias lilla uppbrott?

Okej har redan börjat på part 2 och hoppas få upp det någon gång i veckan men kan inte lova något. Jag har tydligen ett ganska fullspäckat schema det här lovet :P

Men kommentera era tankar och synpunkter på kapitlet och novellen så lovar jag att kapitlet kommer komma snabbare :D <3

TIDIGARE KAPITEL:

Jag hörde Alex göra någon kommentar i form med ”så hur var det att spendera så mycket tid ensam med Bieber?” men jag orkade inte lägga någon vikt på det. Istället satt jag i mina egna tankar och försökte lista ut varför jag hade velat kyssa Adria så gärna.

  Jag gillade henne inte, det visste jag. Jag menar jag känner inget mot henne. Det måste bero på att vi faktiskt var trevliga mot varandra för en gångs skull. Så fort vi går tillbaka till att hata varandra -okej hata är ett väldigt starkt ord men ni förstår vad jag menar- så kommer allt att återgå till normalt.

  Hoppas jag i alla fall.

Adrias perspektiv 2 dagar senare:

  Okej så enda sedan vi kom hem efter våran lilla utflykt för att ta bort handbojorna så har det inte riktigt vart samma mellan mig och Justin. Vi försökte prata men det har inte riktigt gått så bra. Det är väldigt stelt mellan oss och ingen utav oss vet riktigt vad vi ska säga. Jag ville inte säga något då ja nu är rädd att såra Justin med vad jag än säger. Jag visste ju att han var sårad innan han kom hit men jag trodde aldrig att det var något så här djupt. Något så här farligt så att säga. För trotts att det var ett tag sen det här hände Justin så kunde jag märka på honom att han ännu inte kommit över det. Det var ju tydligen ett han fortfarande var sårad, vare sig han vill erkänna det eller inte.

  Så vi har inte sagt särskilt mycket till varandra. Jag ger honom mest bara uppgifter att göra -vilket han till min förvåning faktiskt har börjat göra- och han säger bara okej innan han börjar med dem. Han har hjälpt mig med att rusta upp hönshuset, han har hjälpt mig att valla in fåren och mockat stallen. Vilket om ni frågar mig är det mest häpnadsväckande. Tidigare har han knappt gått in i stallen utan att protestera och nu hjälper han faktiskt. Något har ju uppenbarligen hänt och jag förmodar att det har med vårat samtal att göra. Det är i alla fall den enda förklaringen som jag kan komma på.

  Jag antar att vårat samtal gett oss en annan synpunkt av varandra. Vi har mer, respekt? Kan man säga det. Aja i alla fall. Vi har fått mer respekt för varandra. Jag förstår nu varför han blev sårad och varför han inte vill släppa något för nära in på sig. Speciellt inte tjejer också. Det var en tjej som sårade honom och han vill inte bli sårad igen så han låter aldrig något komma tillräckligt nära honom för att skada honom. 

  Det är lite som jag då. Fast våra anledningar att inte lita på folk är annorlunda. Visst vi båda har blivit skadad av en person men av helt olika anledningar som sagt. Justin var den första som jag berättade det för. Även om jag uteslöt hälften när jag berättade för honom vad som hade hänt så var det skönt att ha sagt det till någon. Jag kanske borde ha berättat allt för honom med tanke på vad han berättade för mig. Men jag kunde inte. Jag bara kunde inte. Jag försökte men det tog stop. Något bak i mitt huvud sa åt mig att inte göra det, att han inte skulle se mig på samma sätt då. Att han skulle bli äcklad utav mig. Så jag sa nej när han frågade fall det var allt han gjorde. Men det var långt ifrån allt som hände och jag tror inte att någon någonsin kommer få reda på vad som hände. 

  Den riktiga anledningen till att jag inte vill ha en kille nära mig.

 Juste jag kanske borde berätta att jag fortfarande har Justin i handbojor. Jag vet att Justin är sårad och allt men jag har fortfarande ett jobb att göra och det är att få bort Justin från festande, drickande och tjejerna. Så genom att alltid ha koll på honom så vet jag att han inte går iväg någonstans där han inte borde vara, jag kunde alltid ha ett öga på honom. Eller lita på John, Kenny och Alex att dem höll koll på honom. För den här gången var jag smart nog att inte ge bort nyckeln till någon. Jag behöll den själv den här gången för att jag skulle kunna ta av och på dem när som helst jag ville. För jag behövde stunder för mig själv. Som när jag behövde gå på toa, för tro mig det var jävligt jobbigt när vi satt ihop. Den ena fick stå så långt bort som möjligt, kolla andra hållet och ha musik i öronen.

  I alla fall så har killarna hjälpt mig att hålla koll på Justin. Jag vet att det här absolut inte är vad Justin vill men han måste inse att det finns andra sätt att ta hand om sorgen. Att han kan leva utan allt festande och all den där skiten.

  ”Adria kan du snälla ta bort dem här nu? Eller i alla fall sätta ihop mig med någon annan. Jag klarar inte av att sitta ihop med John en sekund till” sa Justin klagande och jag drogs ur mina tankar. Justin kom staplandes med ett irriterande ansiktuttryck mot mig med John -som hade ett stort leende på läpparna- släppandes efter sig och jag skrattade högt.

  ”Varför inte? Vad har han gjort som är så himla hemskt?”

  ”Han går runt och tar mig på röven hela jävla tiden. Jag försöker att jobba men det är lite svårt att snickra och fixa om man har en person som tafsar på en hela tiden. Jag har vart nära att smälla till mina egna fingrar ett antal gånger nu” sa Justin och jag skrattade högt. Justin gav mig en irriterad blick men jag skakade lite smått på huvudet bara.

  Efter att tänkt efter ett litet tag viftade jag med handen mot dem och Justin andades lättat ut när han förstod vad jag menade. Han sträckte fram handen som satt ihop med Johns vilket även fick Johns arm att flyga upp. Jag låste upp handbojan och John drog fort bort sin hand. Justin höll dock kvar sin hand i tron om att jag skulle sätta tillbaka den runt hans handled. Men den här gången putade jag bara undan hans arm så att den höll ner vid hans sida och stoppade ner handbojorna i bakfickan.

  ”Vad gör du?” frågade Justin och gnuggade sin handled lite. Han kollade frågandes på mig och så gjorde även John.

  ”Jag knäpper loss dig. Har du något problem med det?”

  ”Nej alltså jag gillar det, jag tänker inte klaga. Men varför om jag får fråga. Du var ju den som sa att du var tvungen att hålla koll på mig”

  ”Ja och det kommer jag att göra fast vi kommer inte att sitta fast. Jag behöver jobba i ladan och jag behöver hjälp för det kommer att ta dagar annars. Och om vi skulle sitta ihop skulle det bara vara jobbigt. Så jag låter dig gå utan handbojor ett tag så att du kan hjälpa mig. Men jag litar på dig att du inte sticker iväg för då lovar jag dig att jag kommer att låsa fast dig vid en stolpe eller träd mitt ute i ingenstans om du gör det” sa jag och Justin skrattade smått åt mitt lilla hot. Men han visste mycket väl att jag var seriös, han visste att jag skulle gå igenom med det om han inte gjorde det han skulle.

  ”Visst. Det låter bra för mig och jag lovar att jag inte kommer att springa iväg. Jag är en duktig pojke” 

  ”Vi kan säga det om det gör dig glad Justin” sa jag och Justin gav mig ett stort leende. Jag kom på mig själv att le tillbaka mot honom och det här var första gången sen vi hade vårt samtal tillsammans som vi hade ett normalt samtal.

  ”Du är alltid så taskig mot mig”

  ”Åh, blev lilla Bieber ledsen nu?”

  ”Ja. du ska alltid vara så taskig mot mig och mobba mig” sa Justin och putade smått med under läppen som ett litet barn som inte fick sitt godis av sin mamma. Men vem som helst kunde se att han skämtade då man såg hur det ryckte i hans mungipor och han hade en viss glimt i ögonen. En busig glimt av något slag. Vet inte hur jag ska förklara det men ni förstår nog. Eller jag hoppas det i alla fall.

  ”Nawh, förlåt mig Justin. Jag ska tänka på det” sa jag och ställde mig snabbt tå för att kyssa honom på kinden innan jag började gå bort till stallet.

  Dock stelnade jag snabbt till lite när jag väll insåg vad jag hade gjort. Jag hade kysst Justin på kinden och jag har ingen aning om varför. Jag har inte vart så intim med en kille sen ”olyckan” eller vad man ska kalla det. Visst det är inget speciellt i någon annans ögon men i mina så var det ett stort steg. För den enda killen jag kysst på kinden efter det som hände är min pappa.

  Jag vet inte varför men av någon anledning så litade jag på Justin. Det var något med honom som fick mig att känna mig trygg och om jag ska vara ärlig så tror jag att jag börjar gilla honom. Som vän bara, inte mer än så. Eller åtminstone så tror jag inte att det är mer än vänner. Men jag har aldrig gillat någon så förut så jag har inget att riktigt gå efter.

Justins perspektiv

  Adria ställde sig snabbt på tå och kysste mig kort på kinden innan hon började gå bort mot Ladan. Jag stog chockat kvar på min plats och försökte få in i huvudet vad som nyss hade hänt. Adria hade precis kysst mig på kinden. Det var ju inget speciellt för mig för jag har gått längre med så många andra tjejer. Men Adria hade bara för någon dag sen sagt att hon tyckte att det var obehagligt att bara sitta nära en kille.

  Alltså missförstå mig inte, jag klagar inte. Det kändes bra, det fick ett visst pirer att gå igenom. Ett pirer som jag inte känt på länge. Men jag förstod bara inte varför hon gjorde det. Hon sa att hon litade på mig -vilket är jätte bra, misstro mig inte- men jag undrar bara varför mig av alla personer. Jag har inte känt hennes så värst länge och jag har väll egentligen inte gjort något för att förtjäna hennes tillit. Eller?

  ”Hände det där precis?” frågade John som jag hade glömt stod här och kollade bort mot Adria som nu stod borta vid ladan.

  Jag nickade bara kort som svar till Johns fråga innan jag började styra mina steg emot ladan som Adria nu försvunnit in i. Jag gick lite osäkert in i ladan och såg att hon börjat jobba på något borta i ena hörnet. Men hon verkade inte märka att jag kommit in. Antingen det eller så sket hon i mig, ignorerade mig.

  ”Eh vad är det som du behövde hjälp med?”

  ”Om några dagar så kommer det några killar som ska rusta upp stallen lite som är här inne så vi behöver rensa ut allt som står här inne. Eller allt på det här planet, ska bort. Vi behöver inte göra något på den våningen som vi sover på men allt här nere ska ut. Så det är bara att börja bära ut sakerna till förrådet där vi ska ha allt medan vi fixar här nere” sa hon och jag nickade smått till svar. Vi stod där i tystnad och bara kollade på varandra ett tag innan Adria drog bort sin blick ifrån mig.

  Ett stel tystnad låg över oss medan vi arbetade så jag antog att vi gått tillbaka till vart vi var innan kyssen och innan hon tog bort handbojan. Alltså under en väldigt stel tystnad.

  Vi har burit ut ungefär hälften nu och nu så hjälpte även Alex till. Så jag och Alex tog det tunga lyftandet medan Adria tog dem lite lättare grejerna. Jag tror dock att Alex lyfte tyngre grejer än mig men det skulle jag inte erkänna för honom. Han var större än mig och det visste vi båda. Men jag skulle aldrig erkänna det för honom. Han behövde inte få det nöjet.

  Är jag fånig? Förmodligen. Men jag är en kille och jag har en vis stolthet som inte skulle hålla om jag erkände det för honom.

  ”Jag tror att det räcker för idag. Vi kan ta resten imorgon istället så kan vi villa lite. Det börjar bli sent och jag antar att du behöver komma hem snart” sa Adria och vände sig mot Alex. Han nickade lite smått avslutade det han höll på med innan borstade av händerna på byxorna. 

  ”Vi syns imorgon Adria” sa han och klappade henne smått på axeln innan han vände sig mot mig ”Justin” sa han bara med en liten nickning innan han gick ut ur ladan.

  Tystnad spred sig återigen över oss och Adria vred lite på sig obekvämt innan hon gick ut ur ladan. Hon gav mig inte ens en blick innan hon började gå bort mot huset och det förvånade mig en aning att hon inte satt fast mig med handbojorna igen. Inte för att jag har tänkt att springa iväg men hon verkar fortfarande tro det. Hon verkar fortfarande tro att jag behöver en liten barnvakt eller något. Men vill ni veta vad. Jag har börjat inse vilken idiot jag har vart. Visst jag kommer inte att sluta att festa och allt det där när jag kommer tillbaka men jag kommer inte att vara lika taskig och elak mot mina arbetskamrater, kompisar eller familj. Jag kanske även kunde minska lite på festandet och satsa lite mer på min karriär.

  Det är som Adria sa förut. Det finns olika sett att handskas med sorg och jag valde att ta hand om det igenom att skjuta på problemen. Men det gjorde inget annat än att göra saker värre. Jag fick istället dras med problem istället för att ta hand om dem direkt och bli av med dem.

  Jag har till exempel dem här senaste dagarna börjat skriva musik igen. Jag har skrivit om vad jag går igenom och vad jag känner. Jag uttrycker mig på det enda sättet jag vet hur och om jag ska vara ärlig så känns det bra. Jag kände en viss lättad precis som jag hade känt när jag berättade för Adria om vad som egentligen hände.

  ”Justin, Adria kan ni komma hit. Det är någon som har kommit hit på besök” ropade Adrias pappa och jag log smått. Hoppades att det skulle vara mamma eller någon som jag kände för att kolla upp på mig.

  Jag gick fort ut ur rummet och blev fort besviken när jag såg att det inte var mamma eller någon jag kände för den delen heller. På uppfarten stod det en stort rätt kraftig man med ett stor flin på läpparna. Han hade hade ett ordentligt skägg vilket påminde mig om Adrias pappa. Enda skillnaden var att den här killen var brunett och inte riktig lika kraftig.

  ”Justin kom och hälsa på min kompis Tomas” sa Henrik som hade ett stort leende på läpparna.

  ”Hej Justin trevligt att träffa dig” sa han och sträckte ut en hand mot mig. Jag tog den kort därefter och skakade den lite smått medan jag mumlade ett kort ”du också” innan jag backade undan. Det var inte förs än då som jag märkte Adria som stod förstelnad bredvid mig. Hon var alldeles blek i ansiktet och hennes händer skakade smått. Hennes ögon var glansiga och hennes tänder hade ett fast grepp om hennes underläpp. Jag kollade oförstående på henne då jag aldrig sett henne så här förut. Hon verkade som den där tjejen som aldrig var rädd för något. Eller jag visste ju att hon inte var så men hon vill inte vissa det för någon. Speciellt inte hennes pappa som hon ville hålla en stark front för.

  ”Hej Adria. Det var ett tag sen sist nu. Du har växt en hel del sen jag såg dig sist” sa Tomas och Adria verkade äntligen dra sig ur sin koma. Men jag vet inte om det är en bra eller dålig sak med tanke på hennes reaktion.

  ”Nej” skrek hon kort innan hon vände om och sprang tillbaka in i ladan. Hon smällde igen dörren intill ladan och lämnade oss alla i chock. Vi hade ingen aning om vad som hade hänt nyligen men jag hade mina funderingar.

  Dock hoppades jag att ingen utav dem inte stämde.

Okej i alla fall. Jag vet inte riktigt vad jag själv tycker om det här kapitlet. Är inte riktigt nöjd med det men vet inte riktigt vad det är som jag inte gillar. Det är bara något med det som jag inte blev nöjd med.

  Men jag hoppas att ni i alla fall gillade kapitlet och att det var värt väntan.

Men sen till frågorna då :P

1, Adria sa att hon inte berättat allt för Justin, vad tror ni det är som hon inte berättar?

2, Vem tror ni att den här Tomas killen är?

3, vad tycker ni om Hold Tight? - jag själv älskar den. Den är så himla bra. Jag älskar allt med låten, speciellt hans röst. Åh hans röst, den är så himla sexig <3 Älskar hans den här nya stilen, passar honom så himla bra<3

Oviktig information, bara jag som babblar på ;)Okej jag är ledsen för ännu en försening. Jag hade kapitlet klart igår. Jag skulle bara fixa bilden till och lägga in allt. Men min mamma tog min dator irfån mig under tiden som jag höll på att fixa så jag hann aldrig lägga upp det. Men jag antar att det egentligen är mitt fel. Jag glömde min dator på ICA förut och mina föräldrar fick åka och hämta den. Jag fick som sagt tillbaka datorn men mina föräldrar är inte särskilt glada på mig för att jag glömde den till första början. Så jag har fått ett straff att jag inte får ha den i mitt rum vilket gör att jag inte kan sitta på kvällarna i smyg och skriva. Vilket då blir jobbigt då det är på kvällarna som jag brukar skriva. Men men, jag får lösa det på ett eller annat sätt tills straffet är över.

  Jag vaknade av att någon rörde sig bredvid mig och kände hur något lades på mitt bröst. Jag blinkade några gånger för att min blick skulle bli helt fungerade eller vad man ska säga och kollade ner för att hitta Adria hårt pressat mot mig. Hennes ena arm var lindad runt min midja medan den andra låg på min mage och hennes huvud låg på mitt bröst. Mitt nakna bröst måste jag säga då jag under natten någon gång tog av mig tröjan då det var väldigt varmt.

  Dock verkade Adria inte tycka att det var särskilt varmt då hon för det första skakade smått -inte nu men igår innan hon lät mig hjälpa henne att bli varm- Sen för det andra så använde hon mig som sitt personliga element. I vanliga fall så skulle hon inte ens röra mig om syftet inte var för att skada mig

  Hon mumlade smått i sömnan och jag kunde inte låta bli att le smått. Hon såg ut som en helt annan person när hon låg och sov. Jag märkte det när vi sov tillsammans första gången -och nej ingenting hände så håll era tankar i styr, vi låg så långt bort ifrån varandra som möjligt- Hon var mycket mer avslappnad och för första gången sen jag kom hit så såg jag henne verkligen lycklig. Det var som att hon inte hade några bekymmer.

  För annars i vanliga fall så är hon alltid på hugget och har som en mur runt sig som hon inte låter någon komma innan för. Förmodligen så har något hänt henne tidigare och nu låter hon inte någon komma tillräckligt nära henne för att kunna skada henne. Och om jag måste gissa på något så skulle jag säga att det hände något med en kille då hon gärna håller ett stort avstånd till alla killar. Okej alla killar utan hennes två kompisar och hennes pappa. Den där Alex killen eller vad han heter verkar hon inte ha något problem med heller men alla andra killar jag har sett runt henne verkar få henne att känna sig obekväm. Mig inkluderat. Speciellt mig kanske jag borde säga. Vilket kanske inte är så konstigt om mina funderingar är rätt. Det är någon kille som har gjort något mot henne och för allt som jag står för nu så antar jag att jag kan förstå varför hon avskyr mig så mycket.

  Jag kunde dock inte säga att jag hatade Adria. Jag ville hata henne för allt som hon gör men det går inte. Det går inte att hata henne vare sig jag vill det eller inte. Hon är den första som faktiskt står upp mot mig och kämpar tillbaka. Mitt crew och min familj gav upp efter ett tag och lät mig vara Då dem faktiskt var en aning rädda för mig. I alla fall tills dem skicka mig hit. Dem skickade mig hit i tron om att jag skulle bli bättre, att Adria skulle fixa mig. Inte för att jag tycker att det finns något att fixa men jag måste erkänna att om det är någon som ska göra det så är det hon. Hon är minst lika envis och tankestark som jag vilket är det jag både gillar och hatar hos henne. 

  Det drog mig tillvansinne för att hon över hälften av gångerna -nästan alla gånger- fick sin väg igenom. Men på samma gång så måste jag erkänna att det var jävligt sexig och jag förstår äntligen vad pappa menade när han sa att vi ”Bieber killar behöver en stark kvinna i vårat liv” Han sa alltid att envisa män som oss behövde en minst lika envis kvinna som kunde hålla oss i schack. 

  ”Okej så jag fick precis tag på Alex och han sa att han kommer komma. Tyvärr bara så kan han inte komma direkt då han är mitt i att fixa med grisarna” sa Adria och satte sig ner bredvid mig på gräset.

  Hon hade vaknat för ungefär en timme sen och vill ni veta vad den första grejen var som hon gjorde när hon vaknade. Hon slog mig. Ja ni hörde rätt, hon slog mig. Hon gav mig en rak höger för att ha tagit nytta utav henne medan hon låg och sov. Dock så bad hon om förlåtelse för smällen direkt efter då hon faktiskt kom på vad som hände men tog snabbt tillbaka det då hon sa att jag förtjänade det för andra grejer som jag gjort.

  Bitch, hon ska vara glad att jag inte slår tjejer. Jag skulle aldrig skada en tjej fysiskt. Jag vill inte skada en tjej psykiskt heller men jag kommer absolut inte lägga en hand på en tjej. Även fast hon kanske förtjänar det med allt som hon har gjort mot mig.

  I alla fall så satt vi just nu en liten bit bort ifrån bilen, sittandes i gräset med ryggarna vilade mot ett litet berg som var placerat här. Det här var det enda stället som vi kunde hitta service på så här fick det bli. Adria hade då ringt Alex om ni inte redan förstått det. Hon bad honom och komma hit och han hade sagt ja som ni hörde. Dock kunde han ju inte komma direkt och med tanke på att jag och Adria körde en bit igår så lär det ta minst tre timmar för Alex att komma hit. Minst.

  ”Okej så eftersom vi är fast här ett tag utan något att göra. Kan du komma på något som vi kan göra?” frågade jag efter att vi suttit tysta ett tag och Adria skakade smått på huvudet. 

  ”Vad finns det ens att göra. Min mobil håller på att dö så vi kan inte spela något på den då jag behöver den fall Alex ringer. Du har ingen mobil eftersom din mamma inte låter dig ha en. Vi sitter ihop så jag kan inte komma bort från dig så det enda vi egentligen kan göra är att prata”

  ”Så låt oss prata. Jag menar vi ska ju spendera en hel del tid tillsammans så varför lär vi inte känna varandra lite?” föreslog jag och Adria suckade smått.

  ”Visst, varför inte. vad vill du veta?”

  ”Eh jag vet inte. Vad gillar du att göra när du inte behöver baby sitta mig?”

  ”Haha förutom att göra ditt liv till ett helvete så gillar jag att rida, träna hästar. När man lyckas att göra en häst tam och göra det man vill. Det är lycka det” sa Adria och fick en nästan drömmande glimt i ögonen. Ett stort leende spreds på henne läppar och jag kunde inte låta bli att le jag själv. För det här var första gången jag såg henne le ett leende som inte var av skadeglädje. Utan av ren lycka ”Åh förlåt, jag försvinner lite i mina egna tankar ibland”

  ”Det är lugnt, jag har en förmåga att göra det själv ibland”

  ”Hahah bra att veta. Men vad gillar du att göra då? Förutom din karriär och att dela spått med var och varannan tjej” frågade Adria och jag skrattade smått åt hennes lilla kommentar.

  ”Den var bra, väldigt roligt” sa jag och Adria log belåtet ”Men utanför dem två grejerna så gillar jag verkligen att sporta. Jag älskar att köra fotboll, basket, hockey, åka skateboard, spela baseball med mina kompisar och crew”

  ”Det visste jag inte. Är du bra då?”

  ”Jag måste väll säga att jag i alla fall är hyfsad” sa jag och Adria skrattade smått. Jag kollade frågandes på henne då jag inte såg nog roligt i det jag sa. Adria skakade smått på huvudet innan hon kollade upp på mig.

  ”Jag är bara förvånad att du inte började skryta om att du var så himla bra på någon utav sporterna. Jag menar du skryter ju om nästan allt annat som du pratar om. Hur lätt du kan få tjejer, hur lätt du kan skriva en låt, hur många tjejer du har skrikande efter dig, hur mycket du kan pressa på gymmet” började Adria rabbla men jag fick snabbt tyst på henne genom att placera en hand över henne mun. Hon kollade chockat på mig men till min förvåning så puttade hon inte äcklat bort handen. Efter ett tag tog jag bort min hand och med tanke på hennes blick så ville hon veta varför jag avbröt henne ”Jag förstod din poäng. Jag är självsäker med mig själv men det är inget fel med det”

  ”Kanske inte. Men det finns en gräns och kommer man över den så verkar man bara arrogant, sliskig och alldeles för själv kär”

  ”Kanske det kanske men jag skryter bara om saker som jag vet faktiskt stämmer. Jag vet att jag har många tjejer efter mig och att den största andelen utav tjejerna bara vill ha mig pågrund av att jag är känd. Men jag tränar inte och spelar inte matcher i någon sport längre så jag kan inte riktigt säga om jag är bra eller inte. Men jag ser mig i alla fall som hyfsad i alla dem sporterna. Jag har bollkänsla och om jag inte hade vart känd så kanske jag hade satsat på något utav dem. Blivit bättre än hyfsad. Men just nu använder jag det mest som en metod att glömma bort allt. För under den tiden som vi spelar så kan jag tänka på annat. Jag behöver inte tänka på det som hände utan allt som finns är jag och mina kompisar. Allt annat bara försvinner för den lilla tid som jag sportar”

  Efter mitt lilla ”tal” eller vad man ska kalla det så satt vi ett tag utan att säga något. Adria verkade tänka igenom det jag nyss sagt innan hon äntligen bröt tystnaden ”Så om sporten hjälpte dig att glömma det du ville glömma varför valde du inte det som en utväg då? Jag menar du valde ju uppenbarligen festandet, tjejerna och allt det där. Men borde inte sporten ha vart ett bättre val. Jag menar du skulle ju må mycket bättre och din karriär skulle inte gå i golvet som den håller på att göra nu”

  ”Det är inte så lätt okej. Jag var sårad och det var så här mina kompisar hjälpte mig att glömma. Det är så här dem lever sina liv så det var lätt för mig att bara börja. Jag kanske mår skit dagen efter men under dem få timmarna som jag dricker och röker på så finns inga problem. Jag känner ingen smärta och allt är bra igen”

  ”Men det måste ju finnas en bättre väg. Du skulle ha kunnat vänt dig till dina andra vänner och” började hon men jag avbröt henne igen. Den här gången inte genom att sätta en hand över henne mun utan att skrika åt henne. Vilket verkade ta henne ur balans då hon hoppade till smått och kollade nästan skräckslaget på mig?

  ”Du vet ingenting okej. Du vet inte vad som hände mellan mig och min flickvän så kan du inte vara hålla tyst” 

  Jag vill inte prata om Selena, jag ville inte ens tänka på henne. Jag ville få bort henne från mina tankar, få bort henne ur mitt liv för hon har inte gjort något annat än att sabba det i slutändan. Jag äskade Selena, hon var min första riktiga kärlek och det glömmer man aldrig. Känslan man fick när man var runt den personen som man älskade, när man var i den personens armar, när man kysste den person. Det är en fantastisk känsla att känna. Men tydligen så var jag den enda son kände det i min relation och jag är inte redo att öppna upp mig igen i rädsla att det skulle hända igen. Jag tror aldrig att jag kommer att kunna lita på någon igen. Plus så gillar jag det liv som jag lever. Jag gillar att ha olika tjejer hela tiden så att dem aldrig blir för fast vid en. 

  ”Vad var det ens som hände mellan er? Ni verkade vara det perfekta paret som alla ville va. Men sen helt plötsligt så var det slut mellan er. Vad hände?” frågade Adria nästan osäkert och jag suckade högt.

  ”Jag vill inte prata om det”

  ”Varför inte? Det kanske skulle hjälpa om du pratade om det. Om du faktiskt öppnade upp dig till någon”

  ”Jag tänker inte prata om det. Det är för privat”

  ”Om jag säger något privat också då? Skulle du öppna upp dig då?” frågade Adria och kollade mig nu äntligen i ögonen. Hennes ögon borrade in sig i mina och för att vara ärlig så fastnade jag i dem. Hennes ögon var så vackra och jag fastnade alltid i dem en kort stund precis som nu.

  ”Det beror på vad du berättar”

  ”Tro mig du kommer inte att bli besviken om du berättar för mig. Jag kan nästan slå vad om att det jag kommer berätta för dig är värre”

  ”Jag tvivlar på det men visst” sa jag med en liten suck och drog bort min blick ifrån henne. Jag kunde inte kolla på henne medan jag berättade det jag skulle berätta. Jag skulle förmodligen ge ifrån mig någon känsla eller något och jag vill inte att någon ska se mig svag. jag vill inte att någon ska se mig svag. Inte ens mina närmsta vänner eller familj.

  ”Okej så det som hände mellan mig och Selena var väll egentligen det faktum att hon aldrig älskar mig”

  ”Vad menar du med att hon inte älskade dig? Ni båda verkade ju helt galna i varandra”

  ”Ja jag älskade henne och var galen i henne. Hon var bara galen och dum i huvudet som spelade mig. Hon utnyttjade mig för publikationen och jag måste erkänna att hon gjorde det bra. Hon lurade oss alla, mig speciellt som faktiskt trodde att jag skulle vara med henne för alltid. Eller det var  fram tills jag hittade henne i min säng med en av mina dansare. Han var även en av mina närmsta kompisar så du kan ju tänka dig min chock när jag såg dem två tillsamman. Jag visste att det var något fel med Selena, jag hade misstänkt det ett tag. Jag hade till och med pratat med min kompis om det. Han sa att det förmodligen inte var något, att jag bara oroade mig i onödan. Så jag litade på honom och kolla vart det ledde mig”

  ”Jag är ledsen. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Du måste ha vart krossad”

  ”Det kan man säga. Men så var även hans näsa. Men det var inte det värsta. Det värsta var sen när hon berättade för mig vad hon hade gjort och berättade att hon egentligen var kär i min kompis. När hon berättade det så tappade jag det helt. Jag gav honom en stor jävla blåtira och bröt även tre av hans revben. Jag sparkade honom och såg till att han inte skulle få jobb någon annanstans. Jag var så himla sur men trotts min ilska mot Selena så rörde jag inte ett hårstrå på hennes kropp. Jag skulle aldrig skada en tjej på det sättet. Inte med flit i alla fall och absolut inte henne. Jag älskade henne och jag låste in mig i mitt rum i några dagar innan jag kom ut. Det var då som jag började festa och insåg att det fick bort smärtan. Efter det blev det en vana och här är jag nu” jag kollade upp på Adria som hade en sorgsen/medlidande blick i ögonen. Hon drog en tröstande hand över min rygg och la den handen som satt ihop med mig på min hand. Hon drog med tummen över baksidan utav min hand och jag kände mig själv slappna av en aning.

  ”Jag är ledsen Justin. Som sagt så vet jag inte riktigt vad jag ska säga annat än att hon var en bitch” sa Adria och jag skrattade smått ”Men jag måste säga att att jag har mer förståelse till varför du gör vad du gör. Jag tycker fortfarande att det är korkat men jag kan förstå dina avsikter. Jag tror bara att du behöver hitta någon ny som du kan lita på och som du kan falla för. Du behöver glömma bort Selena och det är utan att festa och att ha sex med en massa random tjejer”

  ”Du har förmodligen rätt men jag har faktiskt börjat gilla det liv jag lever och som du kanske förstår så har jag fått tillits problem efter det som hände. Jag kan inte lita på nya personer. Speciellt inte tjejer”

  ”Jag förstår vad du menar. För som du förmodligen redan har märkt så har jag också tillits problem. Fast den enda skillnaden är att jag inte litar på killar istället för tjejer. Jag låter inte folk komma mig för nära. Fysiskt eller psykiskt i rädsla att någon ska skada mig. Och om jag ska vara ärlig så hade jag vart livrädd just nu om jag hade suttit så här nära en annan kille. Jag hade förmodligen fått en panik attack och försökt springa iväg” sa Adria och kollade kort ner i sitt knä innan hon kollade upp på mig. Våra blickar mötes återigen och jag lutade mig en aning framåt. Inte mycket men lite bara för att se vad hon skulle göra. Men hon gjorde inget, hon satt bara kvar och kollade på mig.

  ”Men du är inte rädd för mig?” hon skakade smått på huvudet till svar ”Varför? Du känner inte mig”
  ”Jag vet inte. Jag har bara fått den här känslan att jag kan lita på dig av någon anledning. Du är även en av dem få killar som jag har mött som inte har försökt något. Visst om man bortser från den första gången där du försökte flörta med mig och den gången som du kysste mig så har du inte gett mig en anledning att inte lita på dig”

  ”Vad är det egentligen som hände dig Adria? Vad är det som fick dig att vara så himla rädd”

  ”Min pappas kompis. Han satt barnvakt åt mig när min pappa skulle iväg på en affärsresa eller vad man ska kalla det. Jag hade träffat honom så många gånger tidigare så jag kände mig trygg runt honom. Han var som en andra pappa för mig och jag trodde att jag kunde lita på honom. Eller det var fram tills han drog in mig i sitt rum och började slå mig. Han” Adria avbröt sig mitt i meningen och hon svalde högt. Det här var uppenbarligen ett känslig ämne för henne och om jag skulle gissa så pratar hon inte så mycket om det. Om ens alls.

  ”Gick han längre än att bara slå dig?” min fråga verkade få henne ur balans men hon skakade fort på huvudet när hon väll verkade komma tillbaka till ”nuet”

  ”Nej han gick aldrig längre än att slå mig. Men nu så får jag en viss trauma eller vad man kan kalla det varje gång jag ser en kille. Jag är rädd att någon ska höja handen mot precis som han gjorde”

  Jag nickade smått till svar då jag inte visste vad jag skulle säga. Vad kunde man ens säga? Jag hade precis fått reda på att en vuxen man höjde en hand mot henne, slog henne. Det förklarar varför hon var så himla rädd för mig den gången när jag fick mitt utbrott på henne. När jag gick upp i hennes ansikte. Det måste ha väckt en massa minnen från vad som hände.

  ”Jag är ledsen”

  ”Ledsen för vad? Du har inte gjort något”

  ”Nej men jag kan inte ha underlättat för dig när jag fått mina utbrott och hotat dig hit och dit. Men du måste veta att vad jag än säger att jag ska göra för att skada dig så ta inte mitt ord. Jag skulle aldrig skada en tjej”

  ”Jag vet Justin. Du kanske verkar som en hemsk personer till och från men det är något som jag aldrig trott om dig. Jag trodde aldrig att du hade sjunkit så långt som att slå en tjej”

  ”Bra” mumlade jag fram när jag märkt att vi båda lutat oss närmre. Mitt ansikte vara bara någon centimeter bort från hennes nu så jag kunde känna hennes andetag mot mitt ansikte. Hennes ögon pendlade mellan mina ögon och läppar och mina lika så. Fast mellan hennes läppar och ögon då. Hennes fylliga läppar som hade känt så rätt att kyssa. Dem hade passat så bra emot mina.

  Precis när jag skulle luta mig den lilla biten som behövdes för att kyssa henne hörde jag ett högt tutande från en bil som kom uppkörande mot oss. Adria drog sig fort bort från mig och jag suckade irriterat. Varför var det alltid någon som skulle behöva störa?

  ”Hörna slöfockar ska ni ha skjuts eller?” ropade Alex ifrån bilen efter att ha hoppat ur bilen och Adria nickade smått tills svar innan hon drog med mig till bilen så att vi kunde åka till stan för att bli av med dem här handbojorna. 

  Jag hörde Alex göra någon kommentar i form med ”så hur var det att spendera så mycket tid ensam med Bieber?” men jag orkade inte lägga någon vikt på det. Istället satt jag i mina egna tankar och försökte lista ut varför jag hade velat kyssa Adria så gärna.

  Jag gillade henne inte, det visste jag. Jag menar jag känner inget mot henne. Det måste bero på att vi faktiskt var trevliga mot varandra för en gångs skull. Så fort vi går tillbaka till att hata varandra -okej hata är ett väldigt starkt ord men ni förstår vad jag menar- så kommer allt att återgå till normalt.

  Hoppas jag i alla fall.

EJ IGENOM LÄST SÅ FÖRLÅT I FÖRVÄG FÖR STAVFEL OCH SÅ VIDARE. LÄSET IGENOM DET IMORGON. MÅSTE LÄGGA MIG NU!!

Sen uppdatering jag vet och jag ber om ursäkt ÄN EN GÅNG. Suck, jag börjar bli trött på mig själv. Så jag har börjat fundera på att sätta fasta dagar eller dag för när kapitlerna ska komma upp. Att till exempel söndagar blir kapitel dagar. Att varje söndag så kommer att kapitel garanterat och om jag får upp ett annat kapitel i veckan så blir det en bonus. Vad tycker ni om det?

Jag tror i alla fall att det skulle underlätta en hel del. Så i alla fall är frågorna idag -för det är vissa som har bett mig om att ha frågar/fråga i slutet av varje kapitel som ni kan svara på-

1: Tycker ni att jag ska ha fast dag? -om ni inte förstår vad jag menar läs över-

2: Har ni något önskemål till vad som ska hände i novellen? Det kan vara vad som helst. Jag kanske itne kommer att använda allas ideer men det är lite kul att veta plus så ger det mig olika förslag och insperation till att skriva.

3: Vad tycker ni om novell än så länga? Bra/dålig - Seg/för fort - Intressant/ointressan

Hoppas att ni gillar kapitlet, det blev ett lite längre kapitel som kompensation för den dåliga uppdateringen.

SNÄLLA KOMMENTERA VAD NI TYCKET, DET BETYDER ALLT

Puss och kram <3