Memories Can Come And Go - Kapitel 8

 

Previous

"Det behövs inte, jag" jag blev avbruten mitt i meningen när jag hörde ett högt tutande.

Det nästa som jag hörde fick mitt blod att frysa till is och jag kände hur en kall kår gick igenom min kropp. Jag hörde hur bildäck slirade mot asfalten, höga tutande, Justins skrik innan en kolossal krock hördes. Var av glas sprack och jag hörde hur metall drogs längst asfalten innan allt blev tyst.

"Justin var har hänt?" frågade jag med skakig röst och lyfte upp min hand för att se att den skakade lätt. Jag ropade Justin namn igen men fick inget svar den här gången heller.

”Justin för i helvete om det här är ett av dina sjuka skämt kommer jag att bokstavligt talat döda dig med mina bara händer” sa jag men fick återigen inget svar tillbaka ”Snälla kan du svara så att jag vet att du är okej” sa jag nu med tårar i ögonen

 

 


 


 

 

Justins perspektiv

Det var tyst i telefonen ett tag och allt jag kunde höra var Tiffanys andning. Hon verkade tänka på de jag bett henne om och jag torkade snabbt bort tårarna som rann ner för mina kinder innan jag pressade mobilen mot örat igen.  Hon blev tvungen att säga ja, hon bara måste. Jag behövde prata med någon och jag kunde inte komma på någon annan som jag skulle kunna prata med utan att döma mig. Visst Chaz och Ryan skulle inte döma mig men dem är absolut inte lika bra att prata om relations problem med som Tiffany är. Eller åtminstone var förut. Om hon sa nej kommer jag att åka hem till henne istället och tvinga henne att följa med henne.

”Tiffany snälla” sa jag bedjande och hörde hur hon suckade kort.

"Jag kommer. Det kanske tar ett tag då mamma har gömt nycklarna till bilen efter det som hände i skolan igår så jag kanske kommer behöva gå dit"

"Jag kan hämta dig"

"Det behövs inte, jag" var det sista jag hörde henne säga innan jag hörde ett högt tutande från bilen framför mig. Jag såg hur lastbilen en liten bit längre fram började slira runt på vägen och hann inte styra undan innan lastbilens bakdel kom i kontakt med sidan av min bil. Jag skrek högt när jag märkte att bilen började välta och jag fick blunda snabbt för att inte få glaset som flög runt i ögonen. Jag tappade mobilen någonstans i bilen och kunde höra Tiffany ropa åt mig. Men jag kunde inte utge vad det var med allt skrapande och tjutande ljud som var runt mig. Om min bil gjorde en, två, tre eller fyra volter kunde jag inte avgöra. Allt jag visste var att jag just nu hängde upp och ner och kunde inte röra en enda del av min kropp. Min blick började svartna och jag kunde höra Tiffany ropa åt mig att svara henne så att hon visste att jag var okej. Vilket jag dock inte var men jag ville i alla fall svara henne. Men jag kunde inte få mig själv att svara henne, allt som kom ut var ett lågt stön men inget mer.

”Snälla kan du svara så att jag vet att du är okej” bad hon och jag kunde nu höra gråten i hennes röst. Jag försökte svara henne igen men inget kom ut. Det spelade ingen hur mycket jag försökte, men inget kom fram och tillslut så slocknade allt för mig.

 

Tiffanys perspektiv

Jag visste inte vad jag skulle göra, jag fick panik. Samtalet hade brutits för någon sekund sen och jag satt just nu och bara kollade ner på mobilen som jag hade i händerna. Jag bara kollade på den som att svaret på mina frågor bara magiskt skulle poppa upp på skärmen. Sen utan att egentligen tänka slog jag in numret till nödhjälp. Jag satt och pillade på kudden som jag hade i knät och efter några få signaler fyllde en väldigt pipig kvinnoröst linjen.
"911 hur kan jag hjälpa er?"
"Eh det har vart en bilkrasch men jag vet inte hur många som är inblandade"
"Okej vart befinner du dig?"
"Alltså jag är inte på olycksplatsen. Jag var i telefon med min kompis när han kraschade"
"Okej men vart är din kompis någonstans än?" frågade hon och jag svor lågt för mig själv. Jag viste inte vart Justin var någonstans, jag viste ju bara vart han var på väg.
"Eh jag vet faktiskt inte" svarade jag ärligt och hon suckade kort.
"Jag kan inte hjälpa dig om du inte kan berätta vart olyckan har hänt någonstans"
"Jag vet jag bara. Han var på väg till skogssjön. Så någonstans mellan skolan och skogssjön skulle jag tro"
"Jag är ledsen men jag kan inte hjälpa dig om du inte är mycket mer specifik om vart denna olycka hänt någonstans"
"Jag säger ju att jag inte vet vart han är någonstans"
"Men berätta allt som du vet då"
”Du vill veta vad jag vet, okej. Jag satt i telefon med en kompis som körde bil och pratade. Det nästa jag hör är hur en bil slirar runt på vägen, min kompis skrik, en hög krasch, glas som gick sönder och sen något skrapande ljud av metall mot asfalt eller något. Räcker det som information för er eller ska jag berätta hur länge jag satt och skrek att min kompis skulle svara mig så att jag skulle veta fall han mådde bra eller inte”

”Okej jag förstår, jag skickar ut en helikopter som får söka området så kommer vi tillbaka till dig angående kraschen senare”

”Bra” var allt jag sa innan jag stängde av samtalet.  Jag kollade mobilen för att se vad klockan var innan jag slog in Chaz numer och tryckte snabbt på ring.

”Det är Chaz” svarade han efter några signaler och med tanke på hans raspiga röst antar jag att han nyss vaknat. Med andra ord, jag hade väkt honom.

”Chaz du måste komma hit nu, ta med dig Ryan” sa jag hysteriskt och Chaz suckade kort.

”Tiffany vad är det som är så viktigt så här sent? Vad är klockan ens?”

”Klockan är snart ett”

”Ett. Tiffany är du galen eller? Du borde sova nu”

”Jag vet men jag kan inte. Det är Justin” sa jag och han suckade igen.

”Alltså Tiffany jag orkar inte höra något mer om ert lilla bråk, speciellt inte klockan ett på natten”

”Chaz det här handlar inte om det. Jag tror att Justin är skadad”

”Va?” frågade han nu mer engagerat och jag suckade kort.

 

Jag berättade för Chaz vad som hade hänt under samtalet och han var nu på väg över hit med Ryan. Larmcentralen hade också ringt tillbaka och sagt att dem hittat honom. Dom sa att om dem hade kommit lite senare hade det gått illa då han hängde upp och det hade kunnat ge permanenta skador. Ni vet inte hur stor lust jag hade att skrika ”vad var det jag” till henne jag pratade med för att inte ha lyssnat på mig från början. Men jag hade håligt mig och just nu stod jag vid min uppfart och väntade på att Chaz skulle komma och hämta upp mig. Vi skulle åka till sjukhuset och på vägen skulle vi även hämta upp Pattie som jag ringt precis efter jag fått samtalet av larmcentralen. Jag kanske borde ha ringt henne innan det men jag vill inte oroa henne i onödan, jag ville inte att hon skulle oroa sig för något som egentligen bara vart ett stort missförstånd.

Chaz bil kom inom synes och jag hoppade snabbt in i bilen efter att han stannat den på vår uppfart.
"Hur är det med dig? Har du fått reda på något mer om Justin än?"
"På din första fråga, jag mår skit. Till din andra fråga nej. Det sista jag fått reda på är att dem hitta honom och att dem just nu är på väg till sjukhuset, om han då inte redan är där"
"Jag förstår bara inte varför han var ute och körde så här sent. Han var ju hemma redan innan han stack ut"
"Han var på väg till vår plats" sa jag och kollade ner i mitt knä när jag såg hur deras blickar riktades mot mig.
"Till er plats? han har inte vart på det stället på över ett år. Varför skulle han åka dit och speciellt vid den här tiden på dygnet" sa Ryan förvirrat och jag skakade smått på huvudet.
"Han vill prata med mig, det hade hänt något med Selena med jag vet inte vad. Han sa att han behövde någon att prata med och bad mig att möta honom där"
"Han ville prata med dig" sa Chaz förvånat och kollade bort från vägen för att snabbt kolla på mig innan han kollade tillbaka på vägen.

”Ja han ville prata med mig. Är det så svårt att förstå eller?”

”Nej det är bara det att ni inte pratat med varandra på länge och ni har typ bråkat”

”Vi pratade ut det okej”

”Seriöst, ni är vänner igen. Ni menar att vi inte behöver välja mellan er hela tiden”

”Det beror lite på vad Justin väljer” sa jag och Chaz och Ryan hann inte säga något mer innan vi körde upp på Justins uppfart där Pattie stod.

Chaz stannade på uppfarten och Pattie hoppade snabbt in i bilen bredvid mig. Jag kollade på Pattie och såg att hon hade tårar i ögonen. Jag la en arm runt hennes axlar och drog in henne i en kram. Hennes armar hittade snabbt sin väg runt min midja och hon begravde ansiktet i mitt hår.

"Vad hände?" snyftade hon fram och jag skakade smått på huvudet.

”Jag vet inte riktigt Pattie. Allt jag vet är att han var med om en bilolycka och att han nu är på sjukhuset" sa jag och hon kramade om mig hårdare när jag nämnde sjukhuset.

"Pattie Justin kommer att klara sig ska du. Allting kommer att bli bra" försökte jag trösta henne med och drog en lugnande hand över hennes rygg. Försökte lugna henne men det var rätt svårt att trösta någon om man inte riktigt tror på det själv.

 

Ingens perspektiv

Dem klev snabbt ut ur bilen efter att Chaz parkerat bilen på sjukhusets parkering och gick med snabba steg bort till sjukhusets ingång. Väll inne möts dem av kaoset som man alltid fanns i alla sjukhuset. Folk som satt på stolarna som finns precis vid ingången och väntade på ett besked från läkaren som tar hand om deras nära och kära. Läkare som sprang både åt ena och andra hållet för att komma dit dem skulle. Läkare och skötare som rullar runt med den ena och andra boren där folk som var skadade låg på. Och sen den alltid så välkända lukten som finns på vartenda sjukhus världen över. Lukten av sprit och rengöringsmedel.

Dem alla kollade hysteriskt runt sig för att försöka hitta receptionen där som skulle kunna fråga om hur det går med Justin. Men utan att dem behövde göra något kom en manlig läkare fram till dem och kollade nästan beklagande på dem. Vilket fick en klump att sprida sig i Patties mage.

Hon hade förlorat sin enda son, var hennes första tanke och hon greppade tag om Tiffanys arm för att kunna hålla sig uppe.

”Ni är här för att träffa Mr. Bieber va?” frågade läkaren som tyckte sig känna igen dom som kompisar och familj till Justin.

”Ja. Hur är det med honom?” frågade Tiffany med skakig röst och kramade om Pattie som stod bredvid henne och hade ett nästan dödsgrep om henne arm.

”Jag har både goda och dåliga nyheter” sa läkaren och nu ställde sig även Chaz och Ryan närmre tjejerna som stod och väntade på läkarens svar.

”Dem dåliga nyheterna är att Justin har förlorat en massa blod och har fått en rejäl smäll mot huvudet vilket kan resulteras i en hjärnskakning eller kort minnesförlust men vi kan inte veta säkert. Dem bra nyheterna är att vi hann till honom i tid och har därför lyckats stoppa blödningarna så det borde inte vara någon fara” sa han och dem alla andades in en allt för behövligt andetag som dom alla håligt inne.

”Vart är han någonstans?” frågade Chaz vilket var en fråga dem alla hade funderat på.

”Han är just nu inne på operation och jag vet inte så mycket mer än det jag sagt till er. Så om ni ursäktar mig så måste jag tillbaka dit men jag kommer ut och informerar er om hur det gick så fort vi är klara” sa läkaren och alla nickade lite stumt till svar. Läkaren gav dem en sista blick innan han gick tillbaka mot operationssalen som han skulle till.

 

Efter två timmar eller så kom läkaren tillbaka ut och gick bort till där dem satt och väntade på att få ett svar. Deras blickar vändes snabbt upp mot läkaren som nu stod framför dem och väntade hoppfullt på vad han skulle säga. Dem hade suttit på det här sjukhuset i över två timmar nu och alla hade börjat tänka på det värsta. Dem vill inte erkänna det för varandra då dem inte ville skrämma den andra mer än de redan var. Men alla hade tänk tanken och det skrämde dem.

Tänk om Justin inte skulle klara sig, tänk om något händer under operationen som läkarna inte kan fixa. Tänk om Justin faktiskt skulle dö.

 

 



 

 

Lång väntan på det här kapitlet också och jag är ledsen. Men jag har verkligen inte haft tid att skriva på något kapitel. Jag har haft en massa läxor och NP den här veckan, jag har vart på Justins konsert, min fot är bruten och gör ont som F A N rätt  utsagt. Kan inte tänka på något annat så hoppas att ni förstår. Ska börja jobba på nästa redan nu men vet inte när det kommer upp.


Memories Can Come And Go - Kapitel 7

Previous:

”Jag kommer förmodligen alltid att vara här Justin. Hur mycket jag än försöker glömma dig och vad vi hade går det bara inte. Så ta din tid, det här är inget du ska bestämma över en timme eller två.  Lyssna på vad ditt hjärta säger dig, jag vet att det låter väldigt töntigt också men jag tror att du måste det. Jag är här för att lyssna och stötta dig vare sig vad ditt beslut är. Jag har redan förlorat dig en gång och vill inte behöva göra det igen” sa jag och han log smått ner på mig.

”Jag borde förmodligen gå då, ringa Selena” sa Justin och jag nickade smått till svar.

Vi bara kollade på varandra ett tag och en väldigt pinsam tystnad spreds över oss. Till slut rörde Justin på sig och drog till min förvåning in mig i en kram.

”Jag ringer dig senare. Har du fortfarande samma nummer?” frågade han och jag nickade till svar.

Han släppte sitt grep om mig och gav mig ett litet svagt leende innan han gick ut ur mitt rum och lämnade mig ensam kvar. Med alla tusen tankar och känslor virvlandes runt inom mig.

 

 


 


 

 

Justins perspektiv

Jag satte mig i bilen som mamma tydligen lämnat kvar på deras uppfart när hon gick och drog en frustrerad hand igenom mitt hår innan jag lutade huvudet mot ratten. Jag kände hur min andning ökade och jag stängde snabbt ögonen för att försöka lugna mig.

Jag var en sådan stor idiot. Jag hade chansen att få tillbaka Tiffany igen men självklart skulle jag sabba det. Självklart blev jag tvungen att öppna min stora mun och säga att jag kanske fortfarande hade känslor för Selena. Visst jag kanske faktiskt hade det men mina känslor för henne var inte ens i närheten av dem känslor jag hade för Tiffany.

Allt jag kunde tänka på var hennes händer i mitt hår, hennes kropp mot min och hennes läppar pressade mot mina. Men Tiffany hade nog rätt, jag måste fortfarande reda ut vad det är vad som händer mellan mig och Selena och vare sig jag vill det eller inte så måste jag berätta för henne vad det var som hände idag. För även om vi bestämmer oss för att göra slut så är hon fortfarande min kompis och jag kommer alltid att bry mig om henne.

Med en hög suck och en sista blick upp på Tiffanys hus började jag köra hemåt. Och till min lycka var det ingen trafik och jag lyckades undvika att fastna i rödljus vilket resulterade att jag kom snabbt hem.

Jag hoppade ur bilen och låste den innan jag började styra mina steg uppför uppfarten. När jag kom in hörde jag inget ljud i huset och jag antog att alla låg och sov. Jag klev enkelt ur mina skor för att sen gå och sätta mig i soffan. Mobilen drog jag upp ur fickan och kollade på den ett tag innan jag slog in Selenas numer. Flera signaler gick fram utan att hon svarade och jag skulle precis lägga på samtalet när jag hörde Selenas röst fylla luren.

"Det var på tiden att du ringde Bieber. Jag har ringt dig säkert fem gånger"

"Förlåt jag var lite upptagen med annat, jag hade inte mobilen på mig:

"När har du någonsin inte din mobil på dig Justin. Du har alltid din mobil på dig, så spotta ut nu vad det är vad du gjort"

"Selena jag behöver inte berätta någonting för dig om jag inte vill. Om du inte behöver berätta om ditt liv behöver jag inte berätta om mitt" sa jag irriterat och hörde hur hon suckade irriterat.

"Justin kan du inte bara berätta vad det är du har gjort. Jag vet att du var med den där Tiffany tjejen idag" sa hon och jag stelnade smått till vid hennes namn.

"Justin vad gjorde du hos henne"

"Vi åt middag och pratade"

"Oh cut the bullshit Justin. Jag vet att du älskade henne förut och att ni inte pratat med varandra på flera år. Om du tror att jag ska tro att ni bara pratade och åt en vanlig middag utan drama är du dummare än vad jag trodde. Jag har hört dig prata om henne med Chaz och Ryan om hur fantastiskt hon är så spitt it out" sa hon och jag suckade högt.

"Jag kysste henne okej. Glad nu, jag kysste henne" nästan skrek jag i luren och Selena var tystnade kort innan en nästan lättad suck lämnade hennes läppar. Vilket fick mig förvirrad.

 

Tiffanys perspektiv

Jag satt i min säng med datorn i knät och kollade på Hang over 2 som alltid fick mig att skratta men tyvärr inte idag. Jag hade alldeles för mycket på min hjärna just nu och jag kunde inte fokusera mig på filmen. Allt handlade bara om Justin och vad som hänt mellan oss när han var här. Allting hade bara gått så fort. Först så bråkade vi, sen så kysstes vi, sen bråkade vi smått igen och sen så kysstes vi igen. Justin berättade om Selena och jag försökte trösta honom. Sen så sa jag åt honom att han behövde klura ut vad det var han kände för Selena och mig så att han sen kunde välja. Jag menar WHATA FUCK. Det här är sådant som bara händer i dåliga kärleksromaner. Inte i verkligheten, det vet ju alla.

Jag suckade frustrerat och pausade filmen snabbt innan jag kastade bort min dator till fotändan av sängen. Kudden som jag hade i knät begravde jag i ansiktet i och la mig ner på rygg med ett frustrerat skrik som dämpades av kudden.

Varför kunde livet aldrig vara enkelt för? Varför ska vi alltid behöva bli sårade gång på gång innan vi lär oss av våra misstag? Det är ingen chans att Justin skulle välja mig över Selena. Jag menar, har ni sett henne. Hon är jätte sött och vacker och dem har vart tillsammans i över ett år. Det är inget man bara slänger bort bara så där. Visst så sa Justin att han älskade mig också och kände mer när han var med mig. Men jag skulle nog tro att det beror på att han inte pratat med Selena på ett tag och är väldigt förvirrad.

Men jag menade det jag sa till honom, jag menade vart enda litet ord jag sa. För även om han en gång sårade mig så har han en gång i tiden vart den personen jag alltid kunde lita på, alltid förlita mig på och veta att han aldrig skulle svika mig. Han var min bästa kompis och kanske jag borde ha låtit honom förklarat vad det var som på gick mellan han och Jasmine. Men jag var för sårad då för att lyssna och jag ville inte höra någon lam ursäkt om varför det hände. Eller att han gillade henne mer än mig och där av valde han henne över mig. Allt hade bara känt så rätt när jag gjorde allt, okej inte rätt men det kändes som att det var så jag skulle reagera på det.

Så här är vi, tre år senare och i ungefär samma sits som då. Jag förälskad i Justin och väntade på att han skulle komma hem medan han stod mellan två val. Vilket av det ena beslutet skulle sluta med att jag skulle bli sårad igen.

Min mobil började ringa bredvid mig och när jag tog upp den kände jag inte igen numret som nu lyste upp min skärm.  Jag skakade smått på huvudet och satte mig upp innan jag godkände samtalet.

”Hej det är Tiffany” svarade jag men fick inget annat än snyftande till svar.

”Hallå?” frågade jag och kunde det tog ett tag innan jag fick ett svar.

"Tiffany" hörde jag någon snyfta fram och ett lyckades jag koppla att det var Justin som ringde.

"Justin? Vad har hänt?"

"Det är Selena. Hon, hon" började han men hann aldrig avsluta meningen innan han började snyfta igen. Jag själv stelnade dock till lite vid Selenas namn. Han hade valt henne, han hade valt henne och nu ringer han för att säga det till mig. Men varför grät han? Han borde väll ändå vara den glada och jag borde väll vara den som gråter.

"Justin vad hände med Selena?" frågade jag efter att han inte sagt något ner utan jag hörde bara ljud av bilar som åkte i bakgrunden från Justin håll. Vilket tydde på att han just nu höll på att köra.

"Justin vart är du någonstans?" frågade jag denna gång och började nu bli lite orolig.

"Jag är på väg till vår plats. Kan du möta mig där?"

"Justin klockan är halv ett på natten jag kan inte bara sticka ut hur som helst.

"Tiffany snälla. Jag håller på att få panik och jag vet inte vad jag ska göra. Jag behöver någon att prata med. Tiffany snälla, jag ber dig"

"Justin jag vet inte, jag"

"Tiffany när har jag någonsin bett dig om något?" avbröt han mig snabbt med och jag slöt snabbt ögonen av ett gammalt minne började spelas i mina tankar.

 

Jag satt tillsammans med Justin på vår lilla äng som vi alltid gjorde när Justin kom tillbaka från USA då det var vår enda chans att kunna vara ensamma utan att någon ska störa oss. Vi sa inget speciell utan vi satt bara där och tänkte på det som skulle hända. Justin skulle behöva åka tillbaka till USA igen för att spela in sin video till hans låt Baby. Han skulle göra lite annat också så han skulle vara borta minst en månad.

”Justin” ”Tiffany” sa vi samtidigt och vi båda skrattade smått och jag kände hur en rodnad spreds på mina kinder. Justin log lite roat åt mig och jag skakade smått på huvudet.

”Hur kommer det säg att du alltid rodnar när du är med mig nu för tiden?” frågade han men jag skakade bara smått på huvudet. Visste inte hur jag skulle förklara varför utan at behöva erkänna att jag faktiskt fallit för honom nu. Det skulle ju sabba vår vänskap helt och hållet.

”Tiffany du vet att du kan berätta allt för mig”

”Jag vet, jag bara. Jag vet faktiskt inte” sa jag nu och kollade upp på honom.

”Tiffany du kan säga som det är. Jag känner dig bättre än någon annan och jag kan se på dig att du ljuger just nu” sa han och jag suckade högt

”Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det, det kan liksom sabba allt”

”Tiffany vad du än säger så kan du inte bli av med mig. Du kommer att få stå ut med mig ett tag till i alla fall” sa han med ett litet skratt och la en arm runt mina axlar för att kunna dra mig närmre sig ”Så prata, vad är det du inte berättar för mig” sa han och jag tog ett djupt andetag.

”Justin jag älskar”

”Tiffany jag älskar dig också men det är ju inget vi inte har sagt till varandra förut”

”Nej Justin du förstår inte. Jag har börjat älska dig som mer än en vän” sa jag och kollade skeptiskt upp på honom för att se hans reaktion. Han kollade bara chockat ner på mig utan att säga något och jag började direkt ångra att jag ens öppnade min dumma mun.

”Du älskar mig, som mer än en vän?” frågade Justin med ett litet leende på läpparna och jag skakade snabbt på huvudet.

”Jag visste att det var ett misstag att berätta det för dig” sa jag och ställde mig snabbt upp. Jag började gå bort mot stigen som skulle leda tillbaka till vägen men blev stoppad av en hand som greppade tag om min handled. Han ryckte tag i den lite vilket fick mig att vända om och ramla ner över honom där han satt. Han greppade tag om min midja med den ena handen och drog mig närmre sig samtidigt som han greppade tag om mitt ansikte med den andra handen. Han drog mitt ansikte ner mot sitt och snart så kände jag hur hans läppar pressades mot mina. Jag satt där chockad ett tag innan jag äntligen fick kontroll över min kropp igen och besvarade kyssen. Jag la mina armar runt hans nacke och flätade in mina händer i hans hår vilket han till min chock inte protesterade emot. Han brukar annars i vanliga fall aldrig låta någon röra hans hår. Han tryckte sina läppar hårdare mot mina lite kort innan han drog sig undan från mig och lutade sin panna mot min.

”Jag älskar dig också Tiffany. Som mer än vänner” sa han med ett litet flin på läpparna som jag kände igen allt för väll.

”Så vad händer nu?” frågade jag efter ett tag då vi kyssts lite till och Justin kollade frågandes upp på mig.

”Mellan oss alltså. Vad kommer hände mellan oss medan du är borta i USA och lever livet”

”Du väntar”

”Du beordrar mig att vänta på dig?” frågade jag och höjde lite roat på ögonbrynen.

”Nej jag ber dig att vänta på mig. Det är skillnad” sa han med ett litet leende innan han kysste mig igen.

 

"Tiffany snälla" sa Justin och avbröt mig mitt i tankarna. Jag hörde sorg och hjälplöshet i hans röst och suckade kort.

"Jag kommer. Det kanske tar ett tag då mamma har gömt nycklarna till bilen efter det som hände i skolan igår så jag kanske kommer behöva gå dit"

"Jag kan hämta dig"

"Det behövs inte, jag" jag blev avbruten mitt i meningen när jag hörde ett högt tutande.

Det nästa som jag hörde fick mitt blod att frysa till is och jag kände hur en kall kår gick igenom min kropp. Jag hörde hur bildäck slirade mot asfalten, höga tutande, Justins skrik innan en kolossal krock hördes. Var av glas sprack och jag hörde hur metall drogs längst asfalten innan allt blev tyst.

"Justin var har hänt?" frågade jag med skakig röst och lyfte upp min hand för att se att den skakade lätt. Jag ropade Justin namn igen men fick inget svar den här gången heller.

”Justin för i helvete om det här är ett av dina sjuka skämt kommer jag att bokstavligt talat döda dig med mina bara händer” sa jag men fick återigen inget svar tillbaka ”Snälla kan du svara så att jag vet att du är okej” sa jag nu med tårar i ögonen

 

 


 


 


Biljetter till den 24!! Snälla läs......

Hej alla kära läsare, kan snabbt bara säga att kapitel 7 kommer upp senare idag. Kapitlet är nästan klart så ska bara fixa det sista innna det kommer upp.
Men innan det så undrar jag fall det är någon som har sitt platser till den 24. Jag har tre stycken stå platser men vill byta till tre stycken sitt platser. Bröt foten igår och kommer inte kunna gå på konserten om jag inte lyckas byta. Så om ni har biljetter och vill byta kan ni kontakta mig på min mail justtwitter@live.se eller på kik  Emelietornbrand.

Memories Can Come And Go - Kapitel 6

Previous

Hur hade jag klarat mig utan dom så länge. Eller den större frågan. Hur hade jag kunnat klara mig utan henne var ett stort mysterium för mig. Hon var min andra halva, det har hon alltid vart. Jag antar att jag inte förs än nu faktiskt insett hur mycket jag behöver henne. Jag visste hur mycket jag saknat henne men aldrig trodde jag att det var så här farligt. Att vara här med henne nu fick mig att inse att hur mycket jag än försöker att glömma mina känslor för henne eller försöker övertyga mig själv att mina känslor var starkare för någon annan så går det inte. Jag älskar Tiffany, har gjort det och kommer alltid att göra det. Det är bara synd att det tog mig så här lång tid att inse det.

"Något jag borde ha gjort för länge sen" sa jag tillslut och höjde mina händer för att greppa tag om hennes ansikte för att sen kunna pressa mina läppar mot hennes.

 



 

 

Hon stod som förstenad framför mig någon sekund innan hon slappnade av och snart kände jag hennes händer läggas på mina höfter.

Jag drog henne närmre mig och pressade mina läppar hårdare mot hennes. Jag kände hur ett glädje rus gick igenom mig, det bokstavligt pirrade i hela min kropp och jag ville bara ha mer. Jag har aldrig i mitt liv känt ett sådant stort behov av någon eller något förut och jag viste inte hur jag skulle hantera det. Jag vred på mig och lyfte enkelt upp henne på hennes skriv bord som stod bredvid hennes säng med hjälp av en arm runt hennes midja och den andra på hennes höft.

Jag placerade den handen jag haft på hennes höft på hennes kind igen och strök lätt med tummen över hennes kind. Hon lutade sig undan från mig för att hämta andan lite och lutade sin panna mot min. Jag andades smått andfått och öppnade ögonen för att kolla ner på Tiffany som redan kollade upp på mig. Jag låste mina ögon med hennes och vi satt där i tystnad ett tag innan Tiffany avbröt den.

Tumblr_mags0im6vd1rfuz40o1_400_large

"Justin jag tror inte att det här är så" började hon men jag avbröt henne snabbt genom att placera en kort kyss på hennes nu en aning svullna läppar.

"Våga inte ens säga smart, våga inte ens tänka det"

"Men Justin jag"

"Tiffany snälla bara, håll tyst" sa jag innan jag sammanlänkade våra läppar igen vilket fick henne att snabbt tystna mitt i ordet när hon började prata igen. Jag särade på hennes ben och gick in mellan dem för att komma närmre Tiffany som nu gav in i mina kyssar.

 

Tiffanys perspektiv

Jag vet att det var fel men det kändes så himla rätt att vara i Justins armar igen. Jag visste redan nu att det var jag som skulle komma ut i slutet sårad men just nu kunde jag inte bry mig mindre.

Jag lät mina armar lindas runt Justins nacke istället för hans höfter och flätade in mina fingrar i Justins hår. Han drog mig ytligare närmre sig och lät sina händer börja smeka över den nakna huden på mina lår vilket fick min hud att knottra sig under hans fingrar. Jag kunde känna hur ett belåtet leende spreds på hans läppar och jag antog att han märkt hur jag reagerade på grund av honom också.

Jag vinklade huvudet lite åt sidan för att ge oss både en bättre vinkel och drog honom om möjligt närmre mig. Jag kände hur hans tunga drogs längst min underläpp och jag öppnade snabbt min mun för att möta den med min egen. Jag drog lätt med naglarna över hans hårbotten vilket fick ett lågt stön att lämna hans läppar och nu var det min tur att le belåtet.

”Justin jag går hem nu men du kan stanna kvar ett tag till om du vill. Förresten Selena ringde nyss till din mobil, hon bad dig att ringa tillbaka till henne senare” ropade Pattie från undervåningen vilket fick både mig och Justin att snabbt stelna till.

Jag hade helt glömt bort att Justin var ihop med Selena och jag kände hur allting kom tillbaka till mig. Det var precis som förra gången jag var med Justin. Han sa att han älskade mig fast han hade någon annan kvar där borta i USA. Fast den här gången så hade han en annan tjej innan så just nu var jag den som kladdade på någon annans kille. Jag drog mig undan från Justin och kollade ner på mina händer för att slippa kolla på Justin som kollade ner på mig.

”Tiffany det är inte som det verkar, jag”

”Justin det är exakt som det verkar. Gillar du att såra mig eller? Har du som en egen sport där du ser hur många gånger du kan såra mig igenom att få mig att falla för samma dumma grej”

”Tiffany det är inte alls så. Jag menade allt det där som jag sa innan. Om att jag gjorde väldens största misstag att välja bort dig för att bli känd. Jag kommer inte att göra samma misstag igen”

”Nej men tydligen så gör jag samma misstag som faller för dig igen” sa jag och försökte hoppa ner från bordet men misslyckades då Justin stod framför mig och greppade tag om mina höfter för att hålla mig på plats.

”Tiffany snälla lyssna på mig. Jag är inte här för att såra dig igen jag lovar. Jag menade inte att såra dig förut heller”

”Men ändå så är det jag som blir sårad i slutändan, är inte det lite ironiskt”

”Jag är inte här för att kyssa dig och sen gå min väg Tiffany”

”Så vad är det du gör då? För senast jag kollade så har du en flickvän som du har vart tillsammans med i ett och ett halvt år nu”

”Ja en flickvän som inte ens vill prata med mig” sa han surt och skakade på huvudet. Han drog en frustrerad hand igenom håret och jag kollade chockat på honom.

”Vi hade ett bråk för ett tag sen och enda sen dess har vi inte pratat med varandra. Jag har försökt att ringa henne, sms:at henne. Jag åkte till och med till hennes hus för att kunna prata med henne men hennes mamma skickade bara iväg mig” sa han nu och jag kunde höra sorgen i hans röst nu vilket fick en viss avundsjuka att spridas inom mig. Att höra Justin prata om en annan tjej och hur mycket han gör för henne vrider bara om kniven som redan sitter i mitt hjärta. Allt det han nu ger till Selena var det jag alltid önskade och ville ha med honom.

Jag slog bort min avundsjuka när jag såg Justins sårade ansiktsuttryck och drog in honom i en kram istället. Han slog armarna runt min midja och drog upp mig tätt intill sig innan han begravde ansiktet vid min nacke. Jag drog en lugnande hand över hans rygg och lekte lite smått med hans hår med den andra handen.

”Varför vill hon inte prata med mig? Jag vet inte ens vad jag har gjort för att få henne så sur på mig” mumlade Justin fram mot mitt hår och jag skakade smått på huvudet.

”Jag vet inte Justin. Jag vet inte ens vad det var ni bråkade men jag är säker på att det kommer att lösa sig. Hon ringde ju nu eller hur” försökte jag uppmuntra honom med men han gjorde ingen ansats på att släppa mig eller bli gladare.

”Hon var sur på mig för att jag pratade med en massa andra tjejer och skickade sms till dem. Det var tjejer som jag till och med känt längre än Selena men hon bad mig att bryta kontakten med dem eller bara sluta skicka sms med dem. Jag blev irriterad för jag tycker att jag måste kunna få ha andra tjej kompisar än hon. Hon har ju killkompisar som hon pratar med hela tiden och som hon jobbar med hela tiden när hon spelar in alla olika filmer” förklarade han och jag stängde snabbt ögonen. Hoppades att jag var någon annan stans eller bara prata om något helt annat. Jag brukade alltid vara den som tröstade Justin om saker när vi var mindre och jag hade egentligen inte haft något emot att göra det nu om det inte handlade om hans kärleksproblem med hans flickvän.

”Justin jag håller med dig men jag kan ändå förstå Selena lite. Du har halva planeten efter dig och hon är säkert bara rädd att du ska lämna henne för någon annan. Men du har rätt, du borde kunna ha tjejkompisar utan att hon ska behöva vara sur och det är kanske därför som hon ringer nu. Hon kanske ringer för att hon kommit på vilken idiot hon har varit och” mitt i meningen avbröts jag av att Pattie kom in i rummet och hon kollade chockat på oss. Justin kollade snabbt upp på henne innan han begravde ansiktet i mitt hår igen. Pattie kollade oroat på Justin sen vände hon sig med frågande blicken mot mig. Jag skakade bara smått på huvudet för att vissa att det inte var min grej att berätta. Hon nickade förstående till svar och sa ett snabbt ”Vi syns hemma Justin” innan hon la hans mobil på min säng och gick ut ur rummet.

”Justin jag tror att du behöver prata med henne” sa jag och Justin lossade sitt grep om mig en aning för att sen kunna kolla ner på mig.

”Jag vet inte ens vad jag ska säga till henne”

”Så låt henne prata och se om du kommer på något då. Försök att fixa det”

”Grejen är att jag inte vet om jag vill fixa det”

”Varför inte?” frågade jag chockat och han kollade snabbt ner i mitt knä innan han möte min blick igen.

”För jag vet inte om jag känner samma sak för henne längre och jag tror att jag har fallit för” började han men blev avbruten av att hans mobil började ringa.

Justin suckade frustrerat och släppte mig för att sen gå bort till min säng. Han rynkade smått på pannan när han såg vem det var. Han stod och kollade på mobilen medan den ringde men han gjorde ingen ansats till att svara på samtalet. Ljudet dog ut och Justin kollade någon sekund till på mobilen innan han stoppade ner den i fickan.

”Justin du måste prata med henne för eller senare” sa jag och han vände sig nu mot mig igen

”Jag vet jag är bara förvirad över vad jag vill. Jag trodde att jag älskade henne mer än allt annat men sen kom”

”Sen kom vad?”

”Du” sa han och lät sina händer falla nästan hopplöst längst hans sidor. Jag kollade chockat på honom och visste inte riktigt om jag hade hört rätt eller inte.

”Jag trodde att det jag hade med henne var äkta och att den känslan jag fick med henne var det bästa jag vart med om. Men sen kom du in i bilden igen och jag vet inte vad jag ska göra”

”Älskar du mig?” frågade jag och Justin nickade snabbt och tog några steg närmre mig så att han nu bara stod någon centimeter bort.

”Ja. Jag har aldrig känt något liknande som när jag är runt dig”

”Älskar du henne?” frågade jag och Justin kollade på mig ett tag innan han skakade smått på huvudet.

”Jag vet att jag har älskat henne men jag har inte samma känslor för henne längre” sa han och jag nickade lite smått på huvudet.

”Tiffany vad ska jag göra?” frågade Justin uppgivet och jag kollade upp på honom.

”Justin jag tror att du måste börja med att reda ut vad det är för känslor du har för Selena. Fall du fortfarande vill vara med henne eller inte” sa jag och log smått mot honom. Fast på insidan skrek jag åt mig själv att jag var dum i huvudet och borde slänga mig över honom. Be honom att bli min och att han skulle strunt i Selena. Att det här nu var min chans att få Justin och att jag borde ta den. Men jag kunde inte det, jag kunde inte vara självisk med honom. Han betydde för mycket för mig och det spelade ingen roll att han sårat mig förut. Han är fortfarande en stor del av mitt liv som jag aldrig kommer att komma undan.

”Vad händer med dig då?” frågade han oroligt och jag log smått mot honom.

”Jag kommer förmodligen alltid att vara här Justin. Hur mycket jag än försöker glömma dig och vad vi hade går det bara inte. Så ta din tid, det här är inget du ska bestämma över en timme eller två.  Lyssna på vad ditt hjärta säger dig, jag vet att det låter väldigt töntigt också men jag tror att du måste det. Jag är här för att lyssna och stötta dig vare sig vad ditt beslut är. Jag har redan förlorat dig en gång och vill inte behöva göra det igen” sa jag och han log smått ner på mig.

”Jag borde förmodligen gå då, ringa Selena” sa Justin och jag nickade smått till svar.

Vi bara kollade på varandra ett tag och en väldigt pinsam tystnad spreds över oss. Till slut rörde Justin på sig och drog till min förvåning in mig i en kram.

”Jag ringer dig senare. Har du fortfarande samma nummer?” frågade han och jag nickade till svar.

Han släppte sitt grep om mig och gav mig ett litet svagt leende innan han gick ut ur mitt rum och lämnade mig ensam kvar. Med alla tusen tankar och känslor virvlandes runt inom mig.

 



 

 

Kommentera för mer!!!! och snälla gå in och följ bloggen på instagram @justtwitter heter den. Det är där jag kommer göra alla inlägg om när nästa kapitel kommer och sån. Plus man behöver inte ha instagram för att se vad jag lägger upp, gå bara in på http://instagram.com/justtwitter så kan ni se allt jag lägger upp ;D


Memories Can Come And Go - Kapitel 5

Previous

Jag gick lite osäkert upp för trappan och bort mot Tiffanys rum som låg längst bort i korridoren då jag inte visste hur det här samtalet skulle sluta. När jag närmade mig hennes rum hörde jag hur hon började spela på sin gitarr. För en liten stund satt hon bara och spelade innan hon började sjunga. Jag skulle precis knacka på men avbröt mig själv när jag hörde vad texten handlade om.

Jag kände hur hela jag sjönk ihop och jag stängde snabbt ögonen för att inte låta tårarna rinna ner. Jag hörde smärtan i hennes röst och kunde inte låta bli att få skuldkänslor. Jag drog en hand över mitt ansikte och torkade bort en tår som lyckats rinna ner för min kind. Jag stod och lyssnade klart på låten och suckade smått. Hur kunde allt ha blivit så fel och förstört.

 


 


 

Tiffanys perspektiv

God jag orkar inte med honom. Hur har han ens nerverna och kom in i mitt hus och klaga på det livet som jag drömt om att få men aldrig fick. Han vet mer än någon annan att det är en dröm som jag har och så kommer han och klagar. Jag vill bara åhå, jag önskar att jag kunde slå in lite vett i den där dumma skalen av hans.

Jag kastade mig frustrerad på sängen och begravde ansiktet i kudden. Den här middagen var ju lyckad. Fast om jag ska vara ärlig så gick det ju rätt bra fram tills min mamma började förhöra honom om hans liv. Jag menar vem gör något sånt. Visst så är hans liv väldigt intressant men av alla möjliga saker min mamma kunde prata om så valde hon just det ämnet som jag absolut ville undvika. Det livet som fick mig och Justin att splittras och förlora kontakten.

Tumblr_m9wtql5a3z1qz64qlo1_500_large

Jag satte mig upp i sängen och byte ut kudden jag hade i famnen till min gitarr som jag hade stående bredvid sängen. Jag drog fingrarna smått över strängarana och stämde den lite snabbt innan greppade tag om gitarren ordentligt. Jag började låta mina fingrar spela över strängarna och spelade bara ett tag för att hitta rätt. Jag hade inte spelat på ett tag nu men det kändes nästan som att jag aldrig hade slutat. När jag spelat ett tag började jag sjunga på den texten som beskrev exakt vad jag kände för så länge sen.

 

 

 (Det här är då sången som hon sjunger fast ni får tänka er att det är gittar bara som spelas)

 

En lätt knackning på min dörr fick mig att dras tillbaka tillverkligheten och jag lyfte blicken från gitarren och kollade upp på dörren. Vem var det som knackade på? Jag trodde att dem skulle ha lämnat mig ifred efter att jag fått ett sådant utbrott på Justin. Jag menar jag vara ganska otrevlig och kanske lite överdriven men jag kunde inte rå för det. Jag har inte pratat om vad som hände med någon så nu när vi satt där nere bubblades allt upp till ytan igen och allting bara sprak för mig. All den ilskan, sorgen och förvirningen som jag känt sen den dagen allt förändrades kom nu störtandes tillbaka och ja det här var mitt sätt att hantera allt det här på.

Dörren öppnades sakta och snart så såg jag till min chock hur Justin klev in i rummet med ett osäkert uttryck i ansiktet. Jag kollade bara på honom, förvånad att det var han som kom upp för att prata med mig och han tog några väldigt osäkra steg in i rummet så att han nu stod i mitten rummet.

”Vad vill du?” fräste jag fram och lätt hårdare än jag planerat vilket fick Justin att smått rycka till.

”Jag ville prata med dig om det som hände”

”Det är inte så mycket att prata om Bieber. Du har drömlivet som jag vill ha och du sitter och klagar på det framför mig. Det kanske var lite hårt mot dig men du vet mer än någon annan att ditt liv är det jag också vill ha och så sitter du och klagar på det. Det är såklart att jag fan heller inte kommer att ta det bra”

”Jag menade inte om det som hände idag. Jag menar att jag vill prata med dig om vad som hände mellan oss alla dessa år sen. Allt var perfekt innan jag stack och när jag sen kom tillbaka smällde du igen en dörr i ansiktet på mig. Du förklarade inte ens vad det var som hade hänt mellan oss”

”Justin är du seriös? Är du så dum i hela huvudet att du just nu frågar varför jag blev sur på dig?”

”Ja antagligen måste jag vara så dum som inte fattar för jag har verkligen ingen aning om vad som hände mellan oss. Folk säger att det är som vilken vänskap som helst. Att vi bara gled ifrån varandra men jag tror inte det gäller oss. Det kan inte vara det som hände med oss”

”Justin bara släpp det okej, jag vill inte prata om det. Bara gå ner till mamma och Pattie igen och klaga om hur jobbigt ditt liv är” sa jag och la ifrån mig gitarren innan jag fäste blicken fäst på Justin igen som kollade chokat tillbaka på mig. Jag greppade tag om en kudde som låg i sängen och la den i knät innan jag lät mina armar liggande vilandes där.

”Nej jag tänker inte släppa det, jag kommer inte gå här ifrån för än vi har pratat om det” sa han nu bestämt efter ett tag och ställde sig bekvämare där han stod.

”Då antar jag att du kommer att få stanna här ett tag för jag kommer inte prata med dig om det”

”Jag antar det” sa Justin och ställde sig med armarna i kors över bröstet. Vi stod där ett tag och bara kollade på varandra innan Justin suckade och drog en frustrerad hand igenom håret.

”Tiffany varför kan vi” började han men jag avbröt honom snabbt.

”Därför, så bara gå. Vi kommer inte att prata om det”

”Varför inte? Varför kan du inte bara säga vad det är jag gjorde fel”

”Därför, därför att” började jag och kände nu hur det sprak ordentligt för mig ”därför att det ändå inte kommer att göra någon skillnad”

”Om du berättar vad det är som har hänt så är det klart att vi kan göra en skillnad”

”Nej det kommer det inte, för att så fort du åker tillbaka till Atlanta eller vart det är du ska någonstans så kommer allting att gå tillbaka till vanligt igen. Tillbaka som i att vi inte kommer att prata mer”

”Hur kan du vara så himla säker på det? Hur vet du att jag kommer göra samma misstag igen. Jag har saknat dig mer än allt annat så varför skulle jag göra samma misstag igen?”

”För att du gjorde det misstaget efter att du sa att du älskade mig” skrek jag och kände hur tårar spreds i mina ögon. Jag försökte snabbt blinka bort dem innan Justin skulle se dem men misslyckades och tårarna började rinna ner för mina kinder. Jag såg hur Justins ögon fylldes av någon slags sorg och kollade snabbt bort från honom. Jag kollade lite kort ner på mina fingrar som pillade lite nervöst på kudden innan jag kollade upp på Justin igen. Han kollade mig djupt i ögonen och jag suckade högt. Jag visste att jag inte skulle kunna hålla det här inom mig så mycket längre så det var väll lika bra att berätta det. Eller?

”Det var innan du åkte iväg för att spela in din musik video för Baby. Vi satt på vår vanliga plats där i skogen där vi alltid satt när vi rymde iväg från allt. Vi skulle säga hejdå för att du skulle åka i väg för över en månad eller något. Du kysste mig och sa att du älskade mig som mer än en kompis. Vi sa hejdå och sen åkte du iväg. Jag tror inte att jag har velat att du skulle komma hem så mycket i mitt liv” sa jag och kunde inte låta bli att le smått åt minnet. Men mitt leende försvann lika snabbt igen då jag kom ihåg vad som hände sen.

 

Justins perspektiv

”Jag tror att det gick två veckor eller någonsting, kanske tre när tidningarna kom med dem senaste nyheterna. Jag såg att det var någon bild på dig och bläddrade snabbt fram till den artikeln i tron om att det var något om din musik eller något du sagt under en intervju. Men jag hade fel. Det var en bild på dig tillsammans med den där tjejen från din video kyssandes i någon bil. Jag trodde först inte mina ögon och trodde att det måste ha vart ett misstag men det fanns fler bilder på er tillsammans” sa hon och jag kunde nu inte bara se smärtan i hennes ögon utan jag kunde nu även höra det i hennes röst när hon pratade.

”Tiffany” sa jag och tog ett steg närmre henne men hon skakade bara snabbt på huvudet åt mig.

”Snälla Justin låt mig bara få prata klart?” bad hon och jag nickade lite till svar. Egentligen ville jag inte lyssna klart på vad det var hon skulle säga. Jag visste vad det var som hände näst och jag vill inte höra det. Jag visste hur sårad jag blev efter det som hände och jag ville inte ens veta hur Tiffany kände efter det.

”Jag kände mig så himla dum som faktiskt trodde att du älskade mig. Jag menar du hade tusen skrikande tjejer efter dig som såg hundra gånger bättre ut än mig. Som hade lyckats med att bli kända och kunde koppla till ditt liv. Jag var ju liksom bara en vanlig tjej som inte hade något speciellt att erbjuda. Vilket du bekräftade när du kom tillbaka. Du knackade på min dörr och försökte kyssa mig som att ingenting hade hänt. Som att jag inte hade sett det eller så trodde du bara att jag skulle ta tillbaka dig ändå. Som att jag skulle tycka att det var okej att vara din lilla dirty secret medan du var ihop med en kändis borta i USA” sa hon och jag skakade smått på huvudet.

”Tiffany jag ville aldrig att du skulle vara min ’dirty secret’ Jag älskade dig och jag menade aldrig att såra dig”

”Men det gjorde du. Så nu när du vet kan du ju gå ner igen” sa hon och drog bort blicken från mig.

”Jag kommer inte att gå än” sa jag och gick snabbt fram mot henne så att jag nu stod framför hennes i sängen.

”Justin jag berättade det du ville så varför kan du inte bara gå” sa hon nu irriterat och ställde sig upp framför mig så att hon nu var pressad mot mig. Hon kollade känslokalt in i mina ögon och jag kände hur min puls ökade på grund hon hur nära hon nu var mig.

”Jag kommer inte gå förs än du lyssnar på min sida av historien”

”Varför ska jag lyssna på dig? Så att jag kan höra om hur fantastiskt det var för dig med alla tjejer klängandes efter dig och hur du sket i mig för att jag inte var i närheten av att kunna ha en chans med dig. Jag står gärna över”

”Tiffany bara lyssna. Jag var aldrig ihop med Jasmine, inte på riktigt i alla fall. Scooter tyckte bara att det skulle vara en bra grej för min image om jag ’dejtade’ en känd person som skulle kunna få mer ögon på mig. Jag var aldrig ihop med henne, jag kysste henne aldrig heller”

”Seriöst Justin, jag har väntat i över tre år på en förklaring på varför det blev som det blev så jag hade i alla fall väntat mig en bättre ursäkt eller lögn än den där”

”Tiffany jag ljuger inte, du kan till och med fråga Scooter. Eller vem som helst i mitt crew, du kan till och med fråga mamma”

”Varför kan du inte bara säga som det är. Jag klarar det, jag hade klarat det då också”

”Vad pratar du om?” frågade jag förvirrat och kollade ner på Tiffany som nu återigen hade tårar rinnandes ner för sina kinder.

”Om du inte älskade mig hade du bara kunnat säga det, du hade inte behövt säga det från hela början och du inte hade inte behövt kyssa mig. Vi hade bara kunnat fortsätta som vi alltid har gjort men du var tvungen att ge mig falska förhoppningar om att du gillade mig på samma sätt som jag gillade dig”

”Tiffany jag gav dig aldrig några förhoppningar. Jag älskade dig faktiskt och jag menade aldrig att såra dig. Jag ville berätta för dig men Scooter sa att jag inte fick berätta för någon i då han sa att det kunde komma ut annars. Jag ville inte ens göra det men han sa att det var bäst för min karriär”

”Och när har det någonsin stoppat dig från att berätta saker för mig. Du har berättat miljoner grejer för mig innan som jag inte borde ha fått reda på och som du inte borde ha berättat”

”Jag vet jag bara. Jag var inte rädd att du skulle säga det vidare, jag var rädd att någon skulle höra oss när vi pratade om det. Jag ville berätta det för dig och jag är ledsen att jag inte gjorde det”

”Vad spelar det ens för roll Justin, våra liv är inte det samma längre. Jag är inte samma person som du lämnade för så länge sen och vad jag förstår så är du inte det heller”

”Tiffany jag är exakt samma person som jag var för alla dem där åren sen. Jag hade bara växt upp och mognat”

”Nej det har du inte, du har ändrats Justin och om du inte ser du måste du vara blind. Jag kände dig bättre än baksidan av min egen hand och nu så känner jag knappt igen dig. Det ser ut som du men du har helt klart förändrats”

”Jag har inte förändrats Tiffany. Varför kan du inte bara inse att jag inte har förändrats och är samma person som du en gång i tiden gillade och var kompis med”

”För att jag är rädd” utbrast hon och skakade smått på huvudet.

”Rädd för vad?”

”För att jag ska fall tillbaka där jag var förut, att jag ska bli bortglömd och sårad igen”

”Tiffany lyssna på mig, jag gjorde ett misstag som valde min karriär före dig. Det största misstaget jag någonsin har gjort men jag kan inte göra det ogjort. Jag önskar att jag kunde men jag kan inte hur mycket jag än försöker”

"Så vad är det du gör nu då?" frågade hon och kollade frågades på mig. Jag svarade henne inte utan vara kollade in i hennes vackra stora blåa ögon som jag förut hade lyckan att se vardagligen. Hur hade jag klarat mig utan dom så länge. Eller den större frågan. Hur hade jag kunnat klara mig utan henne var ett stort mysterium för mig. Hon var min andra halva, det har hon alltid vart. Jag antar att jag inte förs än nu faktiskt insett hur mycket jag behöver henne. Jag visste hur mycket jag saknat henne men aldrig trodde jag att det var så här farligt. Att vara här med henne nu fick mig att inse att hur mycket jag än försöker att glömma mina känslor för henne eller försöker övertyga mig själv att mina känslor var starkare för någon annan så går det inte. Jag älskar Tiffany, har gjort det och kommer alltid att göra det. Det är bara synd att det tog mig så här lång tid att inse det.

"Något jag borde ha gjort för länge sen" sa jag tillslut och höjde mina händer för att greppa tag om hennes ansikte för att sen kunna pressa mina läppar mot hennes.

 



 

Om ni kommenterar mycket på det här kapitlet kan ni få nästa kapitel redan imorgon.

Så kommentera vad ni tror ska hända och vad ni tycker om det som Tiffany berättade.


Memories Can Come And Go - Kapitel 4

Previous
 
”Åh stackarns mig. Det är ju inte bara det jag har bett dig att göra hela tiden” sa jag och slängde ut med armarna innan jag började gå upp för trappan för att komma till mitt rum men blev stoppad när jag kom halvvägs.

”Vet du vad. Middagen kommer att bli av imorgon och du kommer att vara där. Och det kommer vara du som städar och lagar maten till middagen. Det är ju inte mer än rätt efter ditt dåliga beteende idag”

”Visst jag kan laga maten men ni måste vara förbereda på att maten är förgiftad eller något så att jag slipper ditt irriterande arsle och kan få lite lugn och ro för en gångs skull” sa jag och gav henne ett litet flin innan jag vände om och gick in i mitt rum innan hon ena hade chansen att protesera.

 



 

 

Med musiken dunkande högt i högtalarna gick jag runt med damsugaren i hela huset och sjöng med i musiken för full hals. Att jag hade grannar som bodde bredvid oss på andra sidan tomten fanns inte i mina tankar.

”We are young” sjöng jag högt och stängde av musiken när min mobil istället började pipa för att signalera att jag skulle ta ut brownisarna som mamma bett mig att göra till middagen. Jag tryckte snabbt av alarmet vilket fick musiken att börja spela igen innan jag vände mig mot ugnen. Jag tog ut formen och ställde den på bänken bredvid innan jag stängde av ugnen. När jag var klar med det gick jag ut till hallen för att dammsuga det sista.

 

Klar med allt det som mamma bad mig att göra stoppade jag in alla städgrejer i förrådet innan jag gick upp till badrummet för att ta en lång dusch innan Justin och Pattie kommer över för att äta middag. Väll inne i badrummet stripade jag mig snabbt av kläderna och hoppade in i duschen. Jag drog igång duschen till en lagom värme och lät vattnet rinna över min kropp med en lugnande effekt som fick hela min kropp att slappna av. Med alla tankar som flög runt i mitt huvud var det två ’ämnen’ eller var man ska säga som tog upp största delen av mina tankar. Nummer 1, middagen ikväll. Jag vill bara att den ska gå bra och få det överstökat. Nummer 2, fighten igår som ledde till den 30 punkter långa att göra listan som jag blev tvungen att göra klart innan mamma kommer hem om en timme eller något.

Jag hade redan gjort allt som stod på listan, kanske inte lika noga som jag borde ha gjort så mamma lär väll hitta ett och annat att klaga på.  Men kan hon verkligen klandra mig för att vara lite slarvig. Jag hade 30 saker att göra innan dem skulle komma över och jag vill gärna hinna dusch och fixa mig i ordning lite innan dem kommer hit. Man blir ju inte direkt fräsch av att städa ett helt hus ensam.

 

Jag stängde av vattnet drog ut det värsta vattnet ur håret innan jag satte upp det i en slarvig bulle. Handduken virrade jag runt kroppen och gick ut ur duschen. Jag skulle precis dra åt mig mina kläder som låg på golvet och gå ut ur rummet men blev istället fastfrusen igen framför spegeln med blicken fäst på mitt ansikte. Mitt öga gjorde ont och det gjorde även min näsa. Men det värsta med det hela var nog blåtiran som prydde mitt vänstra öga. Den var hemsk, mörk lilla, blå och lite gul grön på vissa ställen. Det såg ut som att jag vart med i ett slags mål eller något.  Oh jippi, nu kommer jag ju verkligen att få det där sommar jobbet som jag ska ha intervju om, om tre dagar. Blåtiran lär ju inte hinna försvinna och jag lär ju inte kunna sminka över det på något snyggt sätt då den var så stor.

Jag drog tillslut bort blicken från spegeln och gick istället bort till mitt rum för att dra på mig lite kläder. Jag drog på mig ett par underkläder innan jag släppte ner handduken på golvet och gick bort till min garderob för att välja ut något som jag kunde ha på mig.

Efter att ha kollat igenom min garderob ett antal gången bestämde jag mig tillslut för ett par midjehöga jeansshorts som jag matchade ihop med en sött spetstopp som  jag stoppade in innanför shortsen. Jag drog även på mig ett par låga strumpor då jag hatade att gå barfota. Okej kanske inte hatade men jag föredrog att ha strumpor.

Jag gick tillbaka till badrummet igen för att fixa det sista innan jag är klar. Ansiktet orkar jag inte göra så mycket åt då det ändå inte skulle se så bra ut med mitt blå öga. Men lite maskara kunde ju inte skada, eller hur?

Med det avklarat släppte jag ut mitt hår ur bullen som, som alltid föll lätt lockigt efter att jag blött det. Och så lat som jag var torkade jag det bara snabbt innan jag slarvigt borstade igenom det och lät det falla fritt över mina axlar och rygg.

 

Jag skulle precis gå tillbaka till mitt rum och sätta mig framför datorn när någon ringde på dörren och jag rynkade smått på pannan. Vem kunde det vara? Pattie och Justin skulle väll inte komma förs än om ett tag i alla fall. Jag skuttade lite smått ner till bottenvåningen och öppnade dörren snabbt utan att kolla vem det var först vilket jag snabbt ångrade när jag såg vilka det var som stod utanför.

Pattie stod med en blombukett i ena handen och en vin flaska i den andra. Justin stod med blicken fäst i marken och händerna i fickorna med tummarna stickandes utanför. Jag lät min blick glida över hans kropp och såg att han hade på sig ett par svarta jeans, ett par röda supras och en enkelt vitt t-shirt på överkroppen. Hans hår var uppåt spikat som det alltid är nu för tiden och jag måste erkänna att han ser mycket bättre ut i det håret än hans gamla ’Bieber flipp’ som han hade när vi fortfarande var med varandra.

”Eh jag vet att vi är lite tidiga men det gick lite snabbate i affären än vad jag hade tänkt mig. Jag hoppasatt det inte är något problem”

”Nejdå. Jag blev precis klar med allt och mamma lär komma hem vilken sekund som helst nu. Men kom in ni så länge” sa jag och klistrade på ett litet leende på läpparna. Visst jag var glad att träffa Pattie, hon var som en andra mamma till mig. Men jag har inte träffat henne på länge och jag vet inte riktigt vad jag ska säga utan att göra stämningen väldigt pinsam.

”Tack så mycket” sa hon och gav mig ett stort leende innan hon gick in i hallen där hon började ta av dig sina skor.

”Jag måste bara säga Tiffany. Du blir bara vackrare och vackrare för varje gång jag ser dig. Till och med vackrare än Justin beskrev dig. Även med den där blåtiran du har i ansiktet” sa Pattie och blinkade med ena ögat mot mig. Jag såg hur en rodnad spreds på Justins kinder men han var inte den enda. Mina kinder brände och jag kollade ner i marken för att försöka dölja den.

”Åh det är inget att rodna för hjärtat, jag tror till och med att du börjar bli vackrare än din mor” sa Pattie och som på beställning kom mamma in igenom dörren.

”Jag hörde det där Pattie” sa mamma och pekade med ett finger år hennes håll.

”Det var meningen din gamla käring” sa Pattie skämtsamt och mamma slog upp i ett stort leende. Hon gav henne en snabb kram innan hon vände sig mot Justin och satte händerna på hans axlar vilket fick honom att kolla upp på henne.

”Och du, jäklar vad du har växt. Senast jag såg dig hade du fortfarande det längre håret och jag var längre än dig. Vad hände?”

”Jag vet inte. Mycket kan hända under tre år antar jag” sa han med ett litet leende och mamma skrattade smått innan hon släppte sitt grep om honom.

”Det kan det verkligen. Men om ni ursäktar mig så skulle jag vilja byta kläder lite snabbt. Men Tiffany du kan ju gå ut i köket och fixa förrätten så länge” sa mamma och jag gav henne ett litet leende innan jag vände mig om för att gå ut till köket. Rätt tacksam att jag skulle slippa stå kvar här.

”Oh Justin kan hjälpa dig med det” sa Pattie och jag frös snabbt till.

”Åh nej det behövs inte. Du och Justin kan sätta er i vardagsrummet medan jag fixar maten” sa jag och vände mig mot dem med ett litet leende. Hoppades på att dem skulle ta det lilla betet.

”Haha nej du gummar. Justin har inte gjort något annat än att slappa idag. Så han ska minsann hjälpa till med någonting. Jag bryr mig inte om vad han gör så länge han gör någon nytta” skrattade Pattie fram och puttade Justin i min riktning. Han snubblade till en aning men han precis stanna innan han krockade in i mig och tog ett litet steg tillbaka.

”Alltså det behövs verkligen inte. Jag jobbar faktiskt bättre själv”

”Åh kom igen var inte så fånig Tiffany, han kommer inte att bränna ner köket om det är det du tror. Han är faktiskt ganska bra på att laga mat”

”Det är inte köket jag är orolig för att han ska sabba” muttrade jag tyst för att ingen skulle höra men märkte snabbt att jag inte gjorde något bra jobb då Pattie kollade chockat upp på mig.

”Om jag inte visste bättre skulle jag nog tro att du har något emot Justin. Har du något problem med att jobba med Justin Tiffany?” frågade Pattie och kollade oförstående på mig.

”Är det så tydligt. Oj förlåt, jag menade inte att såra någon. Jag är bara rädd att Justin ska glömma bort något eller ersätta något med något bättre” sa jag och klistrade på ett falsk leende på läpparna och struntade i Justins blickar som brände mot min hud på kinden.

”Jag slår vad att om att Justin kan ge dig den hjälpen du behöver” sa mamma och gav mig en irriterad blick innan hon vände på klacken och gick upp till sitt rum med Pattie hak i häll.

Jag suckade irriterat efter dem och stampade foten i marken innan jag vände om och gick ut i köket. Jag hörde hur Justin kom efter mig in i köket men ignorerade honom och vände ryggen mot honom när jag började jobba på salladen som vi skulle ha till förrätt.

”Så vad? Du ska bara ignorera mig nu, låtsas som att jag inte finns?” frågade Justin och jag kunde se framför mig hur en liten rynka bildades på hans panna som det alltid gör när han är irriterad.

”Precis. Du kanske inte är så dum som du verkar trots allt” sa jag och vände mig mot honom för att skicka ett snabbt flin leende mot honom innan jag vände mig mot maten igen.

”Vad är ditt problem?” frågade han och tog något steg närmre mig.

”Jag tror att det är ganska uppenbart att det är du som är mitt problem” sa jag irriterat och vände mig mot honom.

”Och vad ska du göra? Hugga mig med kniven eller?” frågade Justin och jag kollade frågandes på honom innan jag kom på att jag fortfarande hade kniven i min högra hand.

Babe-beautiful-beauty-bottom-of-the-ocean-cant-be-tamed-favim.com-370308_large

”Om det kommer till det så kanske” sa jag och la ifrån mig kniven innan jag krossade mina armar över mitt bröst. Jag lutade mig mot bänken bakom mig och borrade in min blick i hans.

”Varför kan vi inte bara vara trevliga och få den här middagen överstökad och sen om du vill kan du fortsätta att hata mig om du vill” sa Justin efter ett tag och jag suckade kort innan jag nickade smått.

”Visst, men jag sätter på musik”

”Okej för mig. Men vad vill du att jag ska göra?” Eller vad kan jag hjälpa till med?”

”Du kan duka borden” förselog jag och Justin nickade smått.

”Det kan jag göra. Står allt som det brukar eller har ni flyttat om allt?”

”Allt ska vara på samma plats, annars är det väll bara att leta eller hur? Eller är det för jobbigt för lilla dig?” sa jag och innan han hann svara gick jag bort till radion som stod borta vid fönstret. Jag satt igång musiken och bytte till en bra kanal innan jag gick tillbaka till köksbänken för att haka grönsakerna.

Justin började efter ett tag att rota igenom våra lådor och hyllor för att hitta allting som vi behövde. Jag hörde hur han små sjöng med i låten precis som jag och jag kunde inte låta bli att le smått. Det här påminde mig så mycket om när vi var mindre. Vi ville alltid hjälpa till när våra föräldrar jobbade i köket och vi brukade alltid sätta igång radion för att sjunga med i låtarna som spelades. Ibland så brukade vi även ha små ’konserter’ eller vad man ska säga på kvällarna med ett eller två numer som vi har tränat in under tiden som dom satt och pratade efter maten.

 

”Så Tiffany sjunger du fortfarande?” frågade Pattie efter att vi ätit under tystnad ett tag och Justin kollade nästan nyfiket upp på mig nu.

”Bara ibland, inget seriöst eller något. Jag satsar väldigt mycket i skolan just nu. Så det blir mest att jag sjunger i duschen” skämtade jag och Pattie skrattade högt.

”Haha det där var roligt. Du vet väll att din mamma alltid hade sina egna små konserter i duschen. Hon sjöng alltid, det gick liksom inte att få tyst på henne. En massa ballader och hipp hopp blev det”

”Oh jag vet det, det har hon faktiskt fortfarande idag. Det kan till och med hända att hon har små rock konserter nu också”

”Man kanske får be Scooter att signa henne då. Kanske kan vara förband till Justin på några av hans konserter”

”Jag tror nog att det är större chans att en apa blir signad än mamma”

”Hej jag sitter här och jag har faktiskt känslor” sa mamma och flängde ut med armarna. Pattie skrattade bara roat åt henne innan hon vände sig mot mig igen.

”Du har förmodligen rätt om din mamma. Men du då?”

”Vad är det med mig?” frågade jag och tog en bit av min kyckling.

”Få ett kontrakt. Vi kan föreslå dig för några personer om du vill”

”För det gick ju så bra förra gången ni föreslog mig för era kontakter”

”Nej det gjorde det inte men du är äldre nu. Du skulle kunna få killar att dregla efter dig, tjejer att vara avundsjuka på dig och om du fortfarande har lika bra röst som du hade förut skulle du kunna ha producenter stående i kö för att få signa dig”

”Haha jag tror inte det. Men skulle vi kunna prata om något annat?”

”Oh kom igen var inte så blyg. Du skulle kunna följa med Justin på hans turné som för artist och du skulle bli känd på nolltid” sa Pattie och nu äntligen hoppade min mamma in och byte ämne. Hon förstod att jag inte vill prata om det då de är ett känsligt ämne för mig.

 

Justins perspektiv

”Så Justin vad håller du på med nu då? Jag vet ju att du håller på med ditt album just nu och håller på att planera inför din turné. Men kan du berätta lite om det. Jag vet faktiskt inget om hur allt går till inom musikbranschen ” skrattade Helen fram och jag log smått mot henne. Jag kollade lite snabbt på Tiffany som vred sig lite obekvämt innan jag vände mig mot Helen igen.

”Alltså just nu är det mest skriva, planera, spela in låtar och försöka komma på koreografier till alla olika låtar. Sen så är det väldigt mycket planering och väljande om till vilka länder man ska han konserter i och när man ska ha dem”

”Låter som väldig mycket och jobbigt jobb. Blir du aldrig trött?”

”Jo det blir jag ju så klart. Det blir väldigt många sena kvällar och tidiga morgnar”

”Blir det aldrig jobbigt då? Med alla kändisskap och allt det där?”

”Jo det blir väldigt jobbigt och stressig ibland med alla fans och paparazzi som aldrig lämnar en ifred” sa jag och såg hur Tiffany himlade med ögonen och mumlade något tyst för sig själv, men jag orkade inte lägga någon vikt på det.

”Hur står du åt med allt då?” frågade Helen och jag vände mig mot henne.

”Alltså jag står ju inte alltid ut med det. Det är dagar som jag bara vill spola tillbaka tiden och hoppa över mitt val om att bli känd, som jag önskar att jag tackat nej. Paparazzons och fans kan vara väldigt jobbiga ibland. Jag älskar verkligen min karriär och allt som kommer med det. Utan all press då” sa jag vilket fick Helen och mamma att skratta innan jag fortsatte ”Men ibland känns det bara som att jag förlorade en stor del av min barndom på grund av att fått jobba och slita så mycket som jag gjort”

”Åh stackarns lilla Justin Bieber. Som lever sitt dröm liv med tjejer gråtande efter  sig. Med alla pengar man kan drömma om. Kunna träffa stora kända personer. Kunna ha förmågan att ge bort pengar till folk som behöver det. De måste vara jobbigt att ha personer som avgudar dig och skulle göra allt för dig. Ja det är så himla synd om Justin” sa Tiffany irriterat och vände sig mot mig innan hon fortsatte ”Om du hade velat ha en barndom som du säger att du missat hade du bara kunnat tagit några ledig dagar då och då. Det är inte som tvingade dig till det här, du valde det här själv” sa hon och vi alla kollade chockat på henne.

”Tiffany uppför dig. Gå ut i köket och hämta efterrättera och försök att lugna ner dig lite” sa Helen men Tiffany skakade snabbt på huvudet.

”Nej jag tänker inte lugna ner mig. Justin vet hur mycket jag vill ha det livet som han har. Det var bådas dröm som små och Justin hade turen att bli hittade av Scooter. Bli känd och lämna mig kvar här. Sen så har han magen att och klaga över det livet han har. Det livet jag velat ha sen jag var ett litet barn” sa Tiffany och reste sig nu upp ”Jag är ledsen mamma men jag kan inte stanna kvar här just nu. Jag kan ta disken när dem har gått men jag går upp till mitt rum nu. Jag är ledsen för det här Pattie. Det var verkligen trevligt att träffa dig igen” sa hon och gav mamma ett litet leende innan hon började gå upp till sitt rum. Vi alla kollade chockat efter henne men drogs tillbaka till verkligheten när Helen harklade sig.

”Ni måste ursäkta mig också men jag måste gå upp och kolla hur det är med henne”

”Låt mig göra det. Jag måste ändå prata med henne så sitt kvar du” sa jag och hon log smått mot mig.

 

Jag gick lite osäkert upp för trappan och bort mot Tiffanys rum som låg längst bort i korridoren då jag inte visste hur det här samtalet skulle sluta. När jag närmade mig hennes rum hörde jag hur hon började spela på sin gitarr. För en liten stund satt hon bara och spelade innan hon började sjunga. Jag skulle precis knacka på men avbröt mig själv när jag hörde vad texten handlade om.

Tumblr_mdubkh7skl1rrh2ako1_500_largeJag kände hur hela jag sjönk ihop och jag stängde snabbt ögonen för att inte låta tårarna rinna ner. Jag hörde smärtan i hennes röst och kunde inte låta bli att få skuldkänslor. Jag drog en hand över mitt ansikte och torkade bort en tår som lyckats rinna ner för min kind. Jag stod och lyssnade klart på låten och suckade smått. Hur kunde allt ha blivit så fel och förstört.

 



 

 

Kom återigen upplagt sent men det här blev ett långt kapitel så jag hoppas att det ger upp för väntan.

Men nu måste ni kommentera mycket vad ni tycker om det här kapitlet och vad ni tror ska hända när dom pratar med varandra för att få nästa kapitel. Jag jobbar jätte hårt med alla kapitel och blir lite besviken när jag kommer in och se hur många det är som har kommenterat. Jag ser ju hur många det är som läser.

Men till er som faktiskt tar er tiden att kommentera stor kärlek och snälla fortsätt som ni har gjort. Ni vet inte hur glad jag blir när jag kommer in på datorn och läser era fina kommentarer 


Länkbyte!

(Klicka på bilden för att komma till inlägget)
 
Just Getting Started

Just Getting Started 
handlar om sjuttonåriga Vanessa Ray Hudsen som flyttar från England till den lilla staden Stratford, Canada, till hennes mammas nya pojkvän Michael och hans dotter Emily. 
Nessa, som hon kallas, tvingas att börja om från början i en ny stad med nya kompisar samtidigt som hennes förflutnakommer i kapp henne. Men vem är killen som finns vid hennes sida? Och vad är det som hänt i hennes förflutna som gör att hon inte kan släppa in någon?
Denna novell handlar om att övervinna sina rädslor, hitta sig själv och kärlek i alla former.
 
Så det blev ett litet länbyte med dena blogg där hon som skriver ligger på sin första novell som heter Just Getting Started och hon ligger på kapitel 41 nu. Jag tycker verkligen att ni ska gå in och titta där och glöm inte bort att kommentera, det gillar alla som skriver noveller ;D
 
Kom in på bloggen genom att klicka på bilden eller -->HÄR<---

Memories Can Come And Go - Kapitel 3

Previous

”Haha det var snällt av dig men när det kommer till mamma och bjuda hem folk antar jag att vissa saker inte förändras. Hon vill fortfarande göra allting perfekt och helst om hon kan, helt själv”

”Det kommer jag ihåg. Din mamma är en riktig perfektionist”

”Åh så det kan du komma ihåg” sa jag och smällde till mig själv mentalt. Orden hade bara lämnat mina läppar innan jag hann tänka och Justin stelnade till framför mig.

”Åh bra sätt att sabba stämingen Tiffany” fräste jag smått till mig själv och gav Justin ett kort leende innan jag vände på klacken. Jag lämnade snabbt mina saker och slängde skräpet innan jag med snabba steg gick ut ur matsalen med Justins blickar brännande i nacken.

 

 



 

 

Jag gick med snabba steg ut på skolgården och satte mig ner på ena bänken som stod någon meter bort från skolan utgång. Jag lutade mina armbågar mot mina lår och vilade mitt huvud i mina händer. Kanske det är ett stort misstag att Justin och Pattie ska komma över på middag trots allt. Jag menar det är ju inte så att jag kan låtsas som att ingenting har hänt i mellan oss. Det är ju inte direkt som att vi kommer kunna sitta och prata med varandra som vi en gång i tiden kunde. Det kommer förmodligen bara bli en väldigt pinsam tystnad mellan oss två och det kommer bli väldigt awkward.

Miley_cyrus_(8)_large

Jag är faktiskt förvånad att vi kunde prata så normalt med varandra som vi gjorde för någon minut sen, eller i alla fall fram tills jag blev tvungen att komma med min dumma kommentar. Jag hade ju faktiskt kommit på mig själv att le mot honom medan vi pratade.

Kanske mamma hade rätt. Kanske en sådan bra vänskap som vi hade inte bara går att slänga bort så där. Även fast det blev som det blev. För även om Justin sårade mig djupt tog det varenda cell i min kropp att övertyga mig att inte ringa honom. Jag ville ha honom nära mig igen men tanken om att han skulle såra mig igen var starkare.

Jag kunde inte gå igenom det igen, speciellt inte med Justin. Det skulle få mig att totalt bryta ihop mentalt.

 

Kanske jag bara borde be mamma ställa in hela middagen, låtsas var sjuk eller något så att dem inte kan komma hit vare sig mamma vill det eller inte. Grejen är väll bara att mamma skulle fixa det till någon annan gång istället. Den här middagen betyder jätte mycket för henne och att sabba den skulle göra mig till ”The bad guy” eller hur.

Kan det vara så illa då? Jag menar jag skulle väll kunna stå ut med Justin för en kväll för min mammas skull. Jag skulle ju kunna överlåta allt pratande till dem och endast prata när jag blir tilltalad. Det kan väll inte vara så svårt. Det är ju som att sitta på vilken lektion som helst. Bara sitta och lyssna. Verka intresserad och svara på frågor som läraren ställer. Eller i det här fallet mamma och Pattie.

Lätt som en plätt eller vad säger ni? Kanske inte då. Det är ju inte så att jag har känslor för lärarna när jag ignorerar dem som jag kommer ha för Justin när ignorera honom på våra familjers ”reunion middag”

 

Justins perspektiv

”Åh så det kan du komma ihåg” orden flög runt i mitt huvud konstant och det spelade ingen roll hur mycket jag försökte för jag kunde fortfarande inte få bort det där dåliga samvetet som jag får när jag tänker på vad hon sa.

Det var alltså inte bara att vi hade glidit isär som många tror utan det är något som jag har gjort som har fått oss att splittras. Och den tanken fick mig nästan att må illa. Hur kan jag ha gjort något så dåligt att jag förlorade Tiffany utan att jag ens vet vad jag har gjort mot henne. Vad har jag kunnat göra för att såra henne så djupt att hon till och med slängde ut mig trots allt vi har gått igenom.

”Justin” ropade Chaz för säkert hundrade gången och viftade med händerna framför mitt ansikte för att försöka få min uppmärksamhet.

”Justin vad är det med dig. Du har vart konstig enda sedan vi åt lunch”

”Det är inget jag lovar. Jag är bara trött, det är allt”

”Justin det här är inte inget bara. Justin jag har träffat dig när du är trött och du brukar inte vara så här. Det här konstiga beteende kom efter att du pratade med Tiffany. Vad pratade ni ens om?” frågade Chaz och jag vred lite obekvämt på mig.

”Vi pratade bara om i morgon. Jag frågade fall det är något som vi behöver ta med oss när vi kommer över”

”Och? Det förklarar inte varför du är så konstig Justin. Vad mer hände?”

”Jag vet inte. Vi pratade med varandra som att ingenting hade hänt mellan oss till jag sa att jag kom ihåg att hennes mamma var någon slags av perfektionist och då förändrades hennes beteende direkt.  Hon sa om jag ska citera ’Åh så det kan du komma ihåg’ innan hon försvann ut ur matsalen. Jag får bara en känsla när hon säger så att hela vårt uppbrott är mitt fel. Att det var jag som gjorde något för att såra henne och det värsta med det här är att jag inte kan komma på något som jag har gjort som kan få henne så sur på mig”

”Justin du kan inte veta helt säker fall det var du som orsakade det. Den kan lika gärna vara honom som har gjort något eller så är det bara så att ni har växt ifrån varandra”

”Nej jag tror inte det. Allt går liksom ihop nu. Jag åkte iväg några veckor och sen när jag kommer tillbaka är hon sur på mig. Jag måste ha sagt något eller gjort något medan jag var borta. Fråga är bara vad”

”Justin jag vet faktiskt inte. Allt jag vet är att både Ryan och jag önskar att ni två kan lösa det här. Vi är trötta på att hamna i mitten hela tiden”

”Tror du inte att jag är trött på det eller. Jag vill ha tillbaka min bästa kompis. Jag saknar henne mer än något annat och jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka henne. Så fort jag får en ledig stund eller någon frågor om min barndom börjar jag automatisk att tänka på henne. Hon är halva min barndom för fan”

”Så prata med henne, fråga henne vad det var som hände mellan er och försök att lösa problemet. Säg samma sak som du just sa till mig till henne. Be om förlåtelse om det var något du gjorde och säg att du vill ha tillbaka henne”

”Det är inte så lätt Chaz. Uppenbarligen så har det ju hänt något mellan oss och vi har inte pratat med varandra på evigheter så det lär inte bli så lätt att få tillbaka henne. Speciellt inte över en middag tillsammans med våra mammor”

”Så se till att få henne ensam och prata med henne. Det kanske inte löser sig nu direkt men det är i alla fall en början” sa Chaz och jag nickade lite svagt. Ville inte att det här samtalet skulle fortsätta något mer.

”Okej nu när det är avklarat låt oss prata om lite roligare grejer. Som att vår skolavslutning är om bara trå veckor nu eller att vi nu kan spela det nya spelet som pappa åkte iväg och fixade igår. Vad tycker du? Jag själv skulle nog föredra spelet men du får bestämma” sa Chaz och jag skrattade.

”Haha jag tror att vi både vet att jag inte vill prata om skolan”

”Bra då är det bestämt. Vi ska spela” sa Chaz och jag skrattade roat åt honom men han ignorerade mig bara och hoppade snabbt upp ur soffan för att sätta igång spelet.

”Vart är Ryan förresten?” frågade jag när jag kom på mig själv med att inte ha en aning om vart han var.

”Åh han är kvar i skolan. Han hamnade i bråk med en kille från vår motståndarlag. Dom har vart osams ett tag nu och jag skulle tro att det var något som Henrik sa för att få Ryan så sur. Skulle inte förvåna mig om det hade något med fotboll eller Ryans familj att göra. Det roliga är att Tiffany åkte dit också. Hon gjorde inte ens något. Hon försökte bara sära på dem två men Henrik råkade smälla till henne så att hon fick näsblod och lär förmodligen få en rejäl blåtira. Rektorn kom sen och såg henne med blod i ansiktet och drog slutsatsen att hon vart delaktig. Så hon måste hjälpa till att städa toaletter fram till klockan fem då hennes mamma måste komma och hämta henne”

”Hennes mamma kommer att döda henne när hon får reda på det”

”Skämtar du eller. Hon kommer säkert att få utegångsförbud under hela sommarlovet. Bli av med mobilen, tv och datorn. Hon kommer att bli en fånge i sitt eget rum” skrattade Chaz fram och jag skakade smått på huvudet.

”Kan hon inte bara berätta som det är då för lärarna och hennes mamma”

”Tror du inte att hon försökte. Men dem lyssnade inte på henne och det lär inte hennes mamma heller göra. Hon kommer att ta lärarnas ord före hennes”

”Stackaren. Hon kan inte ha det lätt alltså” sa jag och skrattade smått tillsammans med Chaz innan han räckte mig en spelkonsol.

”Nej det kan hon vekligen inte. Men blir rätt tacksam över sina egna föräldrar när man börjar jämföra med hennes” sa Chaz och jag nickade instämande.

 

Tiffanys perspektiv

”Åh jag borde inte ens vara här. Jag försökte bara att stoppa er två” brast jag ut när rektorn lämnat rummet för att gå iväg och hämta mer papper till mig då det papper jag hade nu redan var fyllt med blod och hjälpte inte särskilt mycket med att stoppa blodet som rann ner från min näsa.

”Åh sluta klaga Tiffany” spottade Henrik fram som att mitt namn var någon förbannelse eller ”Det var ingen som bad dig att spela hjälten och sära på oss” fortsatte han och jag borrade in min blick i hans.

”Och ingen bad att vara skolans största idiot heller men du valde det ändå. Så jag antar att vi båda är saker som folk inte önskar av oss” as jag och Ryan skrattade bredvid mig.

”Håll käften Butler eller vill du att jag ska fixa en blåtira på ditt vänstra öga också som kan matcha dit högra” fräste Henrik fram och Ryan stelnade till bredvid mig.

”Det är tur för dig att du inte har en näsa till som jag kan knäcka” kontrade Ryan snabbt med och jag skakade irriterat på huvudet. Jag borde inte ens vara är.

”Åh kan ni inte bara hålla käften båda två. Det hjälper oss inte direkt att komma hem något snabbare” nästan skrek jag då jag inget hellre vill just nu var att åka hem. Få skäll av mina föräldrar och sen gå och lägga mig.

Det var egentligen meningen att vi skulle städa toaletterna som man brukar göra när man har kvarsittning. Men efter som att skolsystern kollat till oss och sagt att vi inte är i rätt skick för att städa slapp vi det.

”Du är bara sur för att du inte kan åka hem och låsa in dig i ditt rum så att du kan sitta gråtandes över dina minnen med Bieber innan han dumpade dig” sa Henrik med ett litet skratt och jag kände hur hela jag fylldes av hat.

Det lilla lugn jag hade bara för någon sekund sen var nu borta och om rektorn inte hade kommit in i rummet hade jag nog slängt mig över honom och försökt slå in lite vätt i hans skalle. Jag var bara så trött på honom. Han ska alltid vara upp i allas privatliv hela tiden och alltid sprida rykten om allt och alla. Och så fort det kom till mig skulle han alltid dra några skämt om att jag inte är kompis med Justin länge. Det var som att han inte kunde komma på något annat skämt när det kommer till mig och tro mig när jag säger att det börjar bli väldigt jobbigt och tjatigt. Det blir löjligt, kom på något nytt istället för att dra samma skämt hela tiden.

”Era föräldrar är här nu så ni är fria att gå” sa rektorn bara kort innan han gick iväg till gud vet vart. Inte för att jag brydde mig heller, jag ville bara komma hem. Jag ställde mig upp med huvudet lurande bakåt en aning och bytte ut det blodiga pappret jag hade till det nya som rektorn lämnat på bordet till mig innan han gått. Jag gick tillsammans med Ryan (som haltade en aning) ut till skolgården där våra föräldrar stod.

”Oh Ryan är du okej? Hjärtat hur mår du?” frågade Ryans mamma förfärat när hon fick syn på honom medan min mamma bara gav mig en besviken blick innan hon vände på klacken och började gå bort mot vår bil.

”Vi syns på måndag Ryan” sa och hörde hur han mumlade ett snabbt hejdå innan jag började följa efter mamma som nu var framme vid bilen.

Jag hade förväntat mig att hon skulle skrika på mig när jag satt mig i bilen men det enda hon sa till mig på hela vägen hem var att jag skulle vara noga med att det inte kom något blod i bilen. åÅ jag antar att hon skulle spara det tills vi kom hem och det inte var en massa personer runtomkring oss. Vilket var exakt vad hon gjorde då direkt efter att jag stängt igen dörren bröt helvetet ut.

”Så ska du själv berätta vad som hände och säga vad du gjorde fel eller ska jag göra det åt dig. För det gör jag mer än gärna”

”Mamma jag gjorde inte ens något. Jag försökte bara att stoppa dem och få dem sluta slåss när Henrik råkade slå till mig istället för Ryan. Eller jag tror åtminstone att det var ett misstag från hans sida. Man vet aldrig med honom”

”Tiffany sluta skylla ifrån dig på alla andra hela tiden. Varför kan du aldrig stå upp för det du gjort? Varför kan du aldrig växa upp för?”

”Mamma varför tror du inte mig när jag säger att jag inte var inblandad? Och vad fan menar du med att jag inte har växt upp? Jag har fått tagit hand om mig själv sen jag var säkert 10 år om inte mindre. Du och pappa är antingen på jobbet eller ute med kompisar. Min store bror sitter bara inne i sitt rum hela tiden och det är jag som får ta hand om honom. Så spara hela ’växa’ upp talet till honom istället”

”Oh vänd inte det här mot oss nu unga dam. Det är inte din storebror som kommer hem med en blödande näsa och en stor blåtira från skolan”

”Men jag gjorde ju inget” brast jag ilsket fram och slängde ut med min fria arm.

”Det är det aldrig. Men vet du vad, den här gången kommer du inte undan. Eftersom din pappa redan stuckit iväg med din bror kan jag inte bestämma ditt straff men fram till dess så har du utegångsförbud och middagen imorgon bli inställd”

”Åh stackarns mig. Det är ju inte bara det jag har bett dig att göra hela tiden” sa jag och slängde ut med armarna innan jag började gå upp för trappan för att komma till mitt rum men blev stoppad när jag kom halvvägs.

”Vet du vad. Middagen kommer att bli av imorgon och du kommer att vara där. Och det kommer vara du som städar och lagar maten till middagen. Det är ju inte mer än rätt efter ditt dåliga beteende idag”

”Visst jag kan laga maten men ni måste vara förbereda på att maten är förgiftad eller något så att jag slipper ditt irriterande arsle och kan få lite lugn och ro för en gångs skull” sa jag och gav henne ett litet flin innan jag vände om och gick in i mitt rum innan hon ena hade chansen att protesera.

 



 

Så nu är det uppe och för er som har missat det så har jag fixat en offiicial instagram sida till den här bloggen där jag kommer uppdatera om när nästa kapitel kommer och sånt. Så jag kommer inte att göra några andra inlägg här en kapitel. 

 

Och för er som inte har instagram på mobiel kan enkalt bara kolla på vad jag uppdaterar igenom internet istället. Ni går bara in på http://instagram.com/justtwitter så kan ni se vad jag uppdaterar. Funkar på både mobil och datorn ;D


Instagram - LÄS!!!!

Okej jag har flera gånger fått frågan nu om jag inte kan skaffa ett instagram konto som dom flesta noveller skrivare skaffar nu. Så nu har jag skaffat ett. Där kommer jag att uppdatera lite mer om när nästa kapitel kommer och kanske någon sneak-peak ibland också. Kommer någon bild också som ska användas till nästa kapitel så att ni kan gissa på vad som ska hända ;)  I samband med detta kommer jag även sluta göra inlägg här på bloggen utan kommer då uppdatera er via instagram.
I alla fall så kan nu följa den här bloggen då instagram @justtwitter 
Det var även någon som ville ha min Kik så där kan ni skicka till mig på EmelieTornbrand
 
Kan lite snabbt säga nu också som sista inlägg att kapitlet kommer upp i kväll så hoppas att ni står ut lite till så kommer det senare ;D

Memories Can Come And Go - Kapitel 2

Previous
”Ja kanske om vi fortfarande var kompisar och faktiskt pratade med varandra”

”Så varför gör ni inte det då?”

”Du vet varför”

”Nej det gör jag inte. För varken du eller Justin vill berätta för oss varför ni helt plötsligt inte pratade med varandra. Ni var oskiljaktiga förut, bästa kompisar”

”Det var länge sen, vi växte ifrån varandra bara”

”Tiffany” började han men jag avbröt honom snabbt.

”Nej pappa, jag vill inte prata om det. Jag har läxor att göra så säg till mig när det är mat” sa jag och gav pappa ett snabbt leende innan jag greppade tag om min väska och gick upp på mitt rum.

 



 

 

Justins perspektiv

Jag hade stannat hos Chaz och spelat spel i ungefär 3 timmar innan mamma hade ringt och sagt att det var dags för mig att komma hem och äta. Chaz hade erbjudit sig att skjutsa mig hem men jag hade sagt att jag gärna gick då jag hade hundra olika tankar som snurrade runt i mitt huvud som jag ville reda ut. Dem flesta tankarna handlar om Tiffany om vi vill veta det.

Jag visste inte vad det var jag kände när jag träffade henne. Samtidigt som jag hade skinit upp av glädje fylldes jag även av sorg. Kanske för det faktum att jag inte träffat henne på länge. Att jag nu faktiskt såg hur mycket hon hade förändrats sen jag såg henne sist. Att jag inte förs än nu faktiskt insåg att jag hade förlorat min bästa vän.

Det värsta med allt det här var att jag inte visste vad det var som hände mellan oss. Det tog liksom helt plötsligt slut bara. Jag var borta en månad eller något och när jag kom tillbaka sen så vill hon inte prata med mig. Hon hade typ bara slängt igen dörren i ansiktet på mig och hon förklarade inte ens vad det var som hänt. Och sen dess har vi inte pratat med varandra. Även fast hela min kropp skrek efter att henne och att jag skulle ta kontakt med henne så gick det inte. Det spelade liksom ingen roll vad det var jag sa till henne. Hon vill inte prata med mig eller förklara vad det var jag gjort för fel.

 

Jag suckade högt när jag kom fram till mormor och morfars hus och jag fortfarande inte fått någon styr på mina tankar ur den tiden det tog att komma hem ifrån Chaz. Det har nästan bara blivit värre än det var innan. Jag ville mer än någonsin få reda på vad det var som splittrade oss för, för mig är det fortfarande väldigt oklart.

”Justin är det du?” ropade mormor från köket innan jag såg hennes ansikte titta in i hallen från köket som låg direkt till vänster om hallen, mitt emot vardagsrummet som låg till höger om hallen.

”Ja det är jag mormor. Förlåt att det tog så lång tid för mig att komma hem. Jag behövde lite friskluft så jag gick hem ifrån Chaz”

”Det är lugnt hjärtat, maten blev klar för bara någon minut sen ändå”

”Oh vad bra. Jag ska bara ta av mig skorna sen så kommer jag”

”Gör det” sa hon och gav mig ett snabbt leende innan hon gick tillbaka till köket där jag antog att mamma och morfar redan satt och väntade på att jag skulle komma.

”Hur var det med Chaz och Ryan då?” frågade mamma när jag satt mig ner vid matbordet och började lägga upp mat på min tallrik.

”Det var bra med dem båda. Dem båda är rätt skol trötta dock”

”Jag kan förstå det. Ingen utav dem är särskilt skol intresserade heller”

”Haha nej inte direkt. Jag träffade Tiffany idag förresten”

”Åh hur var det med henne då?”

”Eh jag vet inte om jag ska vara ärlig. Jag pratade aldrig med henne faktiskt”

”Du får göra det på lördag då. Då kan du få henne för dig själv”

”På lördag?” frågade jag och hon vände upp blicken mot mig.

”Ja vi ska åka dit och äta middag med henne och hennes mamma medan killarna är borta. Har jag glömt att berätta det för dig?” frågade mamma och jag nickade till svar.

”Åh förlåt gubben jag trodde att jag hade berättat det för dig”

”Det är lugnt mamma. Bättre sent än aldrig eller hur?”

”Haha jag antar det. Men hur såg hon ut då? Jag har inte sett henne på evigheter”

”Hon såg väll bra ut” sa jag och ett litet leende spelades nu på mammas läppar.

”Jag antar att du tycker att hon ser lite bättre bara bra med tanke på att du rodnar just nu” sa mamma och jag slog snabbt ner blicken för att dölja rodnaden som var på mina kinder, som jag hade hoppats att dem skulle missa.

”Hon är väldigt gullig och söt Pattie. Hon har växt upp en hel del” sa mormor och jag log tacksamt mot henne.

”Det tror jag säkert, hon har alltid vart en söt tjej. Jag antar att jag får se för mig själv på lördag”

”Träffar ni henne ofta?” frågade jag sen och vände mig mot morfar som inte sagt något under hela middagen.

”Nej, lite då och då bara. Vi brukar träffa henne nere på mataffären ibland när hon hjälper sina föräldrar att handla. Men hon är alltid lika vänlig och pratglad när man träffar henne. Hon brukar hjälpa oss att handla om vi inte orkar eller inte når matvarorna. Hon är inte jätte lång men hon är längre än oss” sa morfar med ett litet skratt som både mamma och mormor tog del av med skratt från deras håll också.

”Ja vi är ju rätt kända för att vara en rätt kort familj. Justin du ska vara glad att din pappa är lång. Annars hade du förmodligen slutat som en liten pygmépuff som resten av oss”

 

Tiffanys perspektiv

Jag rycktes ur mitt lilla slumrande koma när skolklockan ringde ut för att signalera att det var dags för lunch. Jag gnuggade mig själv i ögonen för att sen snabbt packa ihop mina skolböcker och slänga ner dem i min väska. Med väskan hängandes över axeln började tillsammans med resten av skolans elever började jag röra mig bort mot skolans matsal som jag har för mig skulle servera någon pasta salad idag. Jag ställde mig i kön och började rota igenom min väska efter pengar som jag kunde betala lunchen med. För en sak som ni borde veta, i min skola så måste man betala för att få lunch eller ta med egen mat hemifrån. Det är samma sak med böcker, pennor och skrivblock.

Det kan nog till och med vara ena av dem största anledningen till att min skola är så uppdelad. Skillnaden mellan dem som har mycket och lite pengar är väldigt stor. Det är bara att kolla på allas kläder, skolmaterial och maten. Medan dem eleverna med mer pengar tar någon läska eller bakelse till mat varje lunch, så tar dem med mindre pengar något om dem har råd med det någon gång då och då.

Om jag skulle placera ut mig på den där listan skulle jag nog sätta mig någonstans i mitten, kanske lite mer åt det hållet med mycket pengar. Jag har väll råd med allt det där om jag vill men jag känner att det finns viktigare saker som jag vill lägga mina pengar på.

 

Jag drogs ur mina tankar när någon ropade mitt namn från någonstans och jag vände mig om för att se Maddie komma springandes emot mig. Jag log smått mot henne och hörde hur folk mumlade hur man inte får tränga sig i kön när Maddie gled in i kön bredvid mig. Som att någon av dem inte brukar tränga sig om dem har chansen.

”Hej” sa hon glatt och kramade snabbt om mig innan hon krockade ihop sin arm med min.

”Någon är på gott humör. Någon speciell anledning?”

”Ja har du inte hört? Justin Bieber är i staden. Så nu är det äntligen min chans att få träffa honom. Jag har försökt flera gånger tidigare men aldrig lyckats. Det sägs även att han ska stanna här ett någon vecka så nu jävlar ska jag få min bild och autograf av honom” sa hon uppspelt och jag log smått mot henne även fast jag suckade inombords. Den enda riktiga nackdelen med Maddie är att hon är en stor belieber. Hon brukar lyckas hålla tyst om honom i vanliga fall men jag antar att jag inte riktig kan skylla henne nu när hennes stora idol är i samma stad som henne.

”Jo jag har hört, Jag träffade honom igår när han kom för att överraska Chaz och Ryan efter skolan” sa jag Maddie kollade storögt på mig.

”Du träffade honom igår? Tog du någon autograf från honom då?”

”Nej det gjorde jag inte. Jag känner inte riktigt att jag behöver ha hans autograf” sa jag och drog ur min arm från hennes för att börja lägga på mat på min bricka. Jag räckte mina pengar till mattanten och vände mig om mot den stora matsalen som säkert hade hundra olika bord eller något. Jag såg några lediga platser borta vid Chaz och Ryans bord och började snabbt styra mina steg bort dit med Maddie tätt efter mig.

”Men det slog dig aldrig att du kunde be om en autograf till mig?”

”Nej den tanken slog mig faktiskt aldrig. Tanken att bryta den väldigt pinsamma tystnaden som låg över oss genom att om att fråga Justin slog mig inte. För att be om en autograf från en person som jag känt hela mitt liv ger mig en känsla att tystnaden skulle ha blivit ännu värre”

”Jaja men om du träffar honom igen måste du fråga om hans autograf åt mig”

”Haha vi får se” sa jag och slog mig ner bredvid Chaz och mitt emot en tom plats där det stod en bricka men ingen satt där. Jag kollade oförstående på platsen då det inte brukar vara någon mer som äter lunch med oss än dem som satt här nu men jag orkade inte lägga någon vikt på det.

”Nej inte ’vi får se’ Du måste lova mig att du fixar det om du träffar honom igen. Du måste”

”Vad pratar ni om?” frågade Chaz nyfiket och Maddie vände sig mot honom.

”Tiffany vägrar hjälpa mig att få Justins autograf och jag vill ha den”

”Varför frågar du honom inte själv bara? Han bits inte vet du”

”Jag vet, men jag lyckas aldrig stötta på honom så att jag kan fråga. Jag lyckas alltid komma försent till dem ställen han vart på så när jag kommer dit är han redan borta. Men du kan ju fixa en autograf åt mig eller skicka ett sms vart ni ska någonstans så att jag kan fixa det själv” sa Maddie nu hoppfult och Chaz skrattade lite roat åt henne.

”Eller så frågar du honom bara om hans autograf när han kommer tillbaka” sa Chaz och som på kommande kom Justin ingåendes i matsalen med en keps lågt placerat på hans panna och ett par mörka glasögon som skymde hans ögon. Han gick med huvudet lågt för att inte dra till sin någon uppmärksamhet då han förmodligen bara ville ha en vanlig lunch med sina kompisar utan en massa fans klängande på honom. Han verkade inte ha märkt varken mig eller Maddie förs än han ställde sig på sin plats, som var den mitt emot mig och stelande snabbt till när hans blick landade på mig. Jag försökte le lite smått upp mot honom men misslyckades totalt och blev istället sittandes, stirrande på honom.

”På henne bara Bieber” ropade någon och jag drog snabbt bort blicken från Justin för att istället kolla ner på maten som jag petade runt i, i brist på något annat att göra.

 

Tumblr_inline_mhz01wwqwr1qz4rgp_large

(Det här är då Maddie)

”Omb du är, du är här. Jag kan inte förstå att jag äntligen får träffa dig” mumlade Maddie hysteriskt och Justin satte sig ner på sin stol med en suck.

”Snälla kan jag få en bild och autograf av dig?” frågade hon och Justin kollade lite skeptiskt på henne ”Bild och autograf och jag lovar att inte störa dig något mer” la Maddie till när hon såg hans blick och han nickade smått till svar. Hon pep till lite lyckligt och började rota igenom sin väska efter ett block och en penna.

 

När hon hade fått vad hon vill ha var hon allt för glad dör att hålla det för sig själv och sprang iväg för att ringa henne mamma. Vilket hon alltid gör om det har hänt något, grejen nu bara var det faktum att hennes mamma också är en stor belieber.

”Hon fick bråttom, vart ska hon någonstans?” frågade Justin och jag kunde nästan höra paniken i hans röst.

”Du kan ta det lugnt. Hon ska bara ringa sin mamma och berätta för henne att hon träffat dig. Hon ska inte berätta för alla att du är här om det är det du oroar dig för” sa jag och Justin kollade chockat på mig. Förmodligen då det är det första jag sagt till honom på väldigt länge. När han inte svarade kollade jag upp på honom såg jag att hans blick låg på mig.

”Haha Maddie behöver verkligen komma över sin ’mammafas’ Det lockar inte direkt killar om man säger så” skrattade John fram och jag vände mig snabbt mot honom när jag äntligen fick för mig att dra bort blick ifrån Justin.

”För ditt tv spels beroende är ju en riktig tjejmagnet” fräste jag åt honom då jag var rätt trött på honom. Han har liksom en förmåga att se ner på allt och alla hela tiden. Justin började skratta roat framför mig tillsammans med resten av killaran som satt runt bordet.

 

”Jag ska nog gå och titta till Maddie så att hon inte har svimmat någonstans” sa jag efter ett tags tystnad och gav dem alla ett snabbt leende innan jag ställde mig upp.

”Vänta” hörde jag någon säga bakom mig när jag vänt om och kände hur en hand slöts runt min handled för att stoppa mig från att kunna gå. Jag vände mig om igen och förväntade mig att det skulle ha vart Chaz eller Ryan och blev där av väldigt förvånad när jag såg att det var Justin.

”Innan jag glömmer. Mamma undrar om det är något som vi kan ta med lördag till middagen?” sa Justin och jag kunde inte låta bli att le smått ner mot honom.

”När har ni någonsin behövt ta med er något när ni skulle komma till oss Bieber?”

”Jag vet att vi inte brukade men vi tänkte bara att eftersom omständigheterna är mycket bättre ni och att det kanske var något som ni behövde”

”Haha det var snällt av dig men när det kommer till mamma och bjuda hem folk antar jag att vissa saker inte förändras. Hon vill fortfarande göra allting perfekt och helst om hon kan, helt själv”

”Det kommer jag ihåg. Din mamma är en riktig perfektionist”

”Åh så det kan du komma ihåg” sa jag och smällde till mig själv mentalt. Orden hade bara lämnat mina läppar innan jag hann tänka och Justin stelnade till framför mig.

”Åh bra sätt att sabba stämingen Tiffany” fräste jag smått till mig själv och gav Justin ett kort leende innan jag vände på klacken. Jag lämnade snabbt mina saker och slängde skräpet innan jag med snabba steg gick ut ur matsalen med Justins blickar brännande i nacken.

 

 



 

 

Så kapitel 2 är nu uppe och jag ska försöka få upp kapitel 3 imorgon men vi får se. Jag har ett svenksa NP tal, på torsdag som jag ska fixa med och träning på kvällen sen, Men det borde gå.

 

Hoppas att ni gillar kapitilet och glöm inte bort att kommentera mina små älsklingar!!!

 

 

 

 

 


Memories Can Come And Go - Kapitel 1

Previous

”Jag vet, jag har bara haft det lite jobbigt på sistone. Senast jag träffade Selena bråkade vi och nu vägrar hon att svara när jag ringer henne så vi har inte lyckats reda ut allt det här ännu. Just nu känns det även som att hon inte vill lösa allt det, som att hon vill ha mig ut ur hennes liv” sa jag dystert och morfar nickade lite smått innan han fortsatte prata, men visst att jag inte vill prata något mer om det. Så han undvek det och jag log lite tacksamt mot honom.

”Det löser sig ska du se. Gå upp och sov en stund så att du kan gå till Chaz och Ryan efter när dom har slutat skolan. Jag har för mig att dom slutar fyra på torsdagar”

”Åh vad bra, då hinner jag få ungefär tre timmars sömn innan jag ska möte dom”

”Gör det, du kan låta väskorna vara också så kan vi fixa det ikväll sen så att du får din sömn nu”

”Okej tack morfar” sa jag och gav honom en kram till innan jag gick upp till mitt rum och min alldeles för lilla säng som jag knappt fick plats i längre.

 



 

Justins perspektiv

Jag kände hur mobilen vibrerade bredvid mig och slog snabbt upp ögonen innan jag stängde av det så irriterande alarmet. Jag la tillbaka mobilen på nattygsbordet innan jag sträckte på mig vilket dock inte gick så särskilt bra då jag var för lång för den här sängen och jag slog i sängsnesgavel.

Jag ställde mig upp och drog av mig kläderna som bestod av ett par mjukis byxor och en vanlig t-shirt för att istället dra på mig ett par jeans som jag hängde långt ner på mina höfter tillsammans med en stor t-shirt som gick ner över min rumpa. Håret fixade jag lite snabbt innan jag gick ner till köket för att äta något innan jag skulle gå för att möta Chaz och Ryan.

När jag öppnade kylen såg jag att den låg en liten lapp över en av pizza kartongerna som det stod att dem var ute på en promenad men att det bara var att ta för mig av pizzorna som stod placerade på en hög i kylskåpet. Efter en snabb titt på vilka pizzor det fanns bestämde jag mig för att ta en Hawaii pizza som jag stoppade in i ugnen för att värma den lite innan jag kunde äta den.

Medan jag stod och väntade på att pizzan ska bli varm drog jag upp min mobil för att se att klockan var 15:03 vilket betydde att jag skulle överraska Chaz och Ryan om en timme ungefär.

 

Det var inte förs jag var halvvägs till skolan som en tanke slog mig helt plötsligt. Tänk om jag träffar Tiffany. Vad skulle jag göra då? Hon går ju i samma skola som dem så det är ju en rätt stor möjlighet att jag träffar henne. Så vad ska jag göra om det händer? Hälsa på henne? Börja prata med henne? Eller helt enkelt bara totalt ignorera henne?”

Okej stryk det sista som jag sa. Det skulle ju vara jävligt patetiskt om jag bara ignorerade henne efter som jag har känt henne sen jag typ föddes. Jag kan ju åtminstone säga hej till henne och se vad hon gör efter det.

Jag började närma mig skolan och klockan var nu 15:55 så dom hade fortfarande 5 minuters lektion innan dom skulle sluta och sen skulle det ta ytligare några minuter för dom att komma ut hit. Jag spanade ut över parkeringen i jakt efter Chaz eller Ryans bil och hittade Chaz bil borta vid slutet av parkeringen. Förmodligen då han vart sen till skolan som vanligt och det var bland dem sista platserna på den här parkeringen. Jag hoppade upp och satt mig på motorhuven med ryggen lutad på rutan på Chaz bil efter att ha gjort min väg över hit.

 

Efter ett tag efter att jag kollat igenom både twitter och instagram två eller tre gånger hörde jag hur tre röster närmade sig mig. Två av dem alldeles för välbekant för mina öron och den tredje kände jag igen men kunde inte koppla från vart. Jag slog upp blicken och mötes istället av Ryan och Chaz som kom gåendes mot mig med en tjej bredvid sig som jag först inte kände igen. Men efter att ha kollat lite mer ordentligt såg jag att det var Tiffany som gick bredvid dem. Hon ser exakt ut som hon gjorde senast jag såg henne. Lite äldre och om möjligt snyggare bara men annars kunde man direkt se att det var hon.

Jag märkte hur en märklig känsla spreds inom mig och fann mig snart att le som ett fån med blicken fäst på henne. Jag kände hur min blick gled ner över hennes kropp och om det vore möjligt hade min haka vart nere i marken just nu. På kroppen hade hon en grön t-shirt med ett litet knytte i mitten som hon matchade tillsammans med en mörk blå/svart midjekjol som räckte henne till ungefär halva låret. På fötterna hade hon satt på sig ett par gladiatortofflor och hennes hår föll som vanligt lätt lockigt ner för hennes bröst och rygg. Hennes hår var dock lite längre än senast jag såg henne men det var ju inget konstigt eftersom jag inte sett henne på väldigt länge.

Jag sökte hennes blick för att få se hennes vackra blå ögon som jag visste att hon hade men ingen av dem tre verkade ha märkt att jag var här då som hade blicken fäst på varande och skrattade åt något som Ryan hade sagt.

”Vad var det som var så roligt?” frågade jag när dem kom fram till bilen fortfarande skrattandes. Deras blickar flög chokat upp på mig men byttes snabbt ut mot leenden. I alla fall på Ryan och Chaz ansikten. Tiffany kollade fortfarande chokat på mig men möte äntligen min blick.

Hennes ögon var till och med vackrare än jag kommer ihåg, hela hon var det. Att man kunde förändras så mycket men fortfarande var sig så lik var hon ett levande bevis på. Hon var så vacker nu, till och med vackrare än alla dem där modellerna som jag träffade under Victoria Secret när jag sjöng där tidigare i år.

”Hej Justin, jag trodde inte att du skulle komma hem för än i kväll” sa Chaz och drog ner mig från bilen så att han sen kunde dra in mig i en hård kram innan han släppte mig för att jag skulle kunna hälsa på Ryan också.

”Det var planerat så från början men jag hann med ett tidigare plan så jag ville överraska er” sa jag som svar på Chaz fråga men min blick lämnade aldrig Tiffanys.

”Åh alltså jag klagar inte. Det är skönt att du är hemma Bieber, vi har saknat dig”

”Jag har saknat er också. Ska bli skönt med två veckors ledigt” sa jag och lyckades nu slita bort blicken från Tiffany som nu stod med blicken i marken för att kolla på Chaz och Ryan istället som stod framför mig.

”Så klart att det ska bli skönt. Det kan ju vara jobbigt att vara omringadav en massa snygga tjejer hela tiden” sa Ryan och boxade till mig lätt på armen.

”Väldigt. Men det ska bli skönt att bara sitta hemma och lata sig. Äta en massa skräpmat och spela en massa olika spel” sa jag och dom skrattade roat åt mig.

”Så vad väntar vi på. Varför åker vi inte bara hem till mig och kör en massa spel. Kanske köpa lite pizza på vägen. Tiffany vill du hänga med?” frågade Chaz och vi alla vände oss mot henne.

”Eh nej, jag har en massa läxor att göra. En annan gång kanske” sa hon och gav Chaz ett snabbt leende innan hon började gå bort från oss men blev stoppas av Chaz som greppade tag om hennes handled.

”Låt oss åtminstone köra dig hem”

”Alltså Chaz det behövs inte. Jag kan lika gärna gå hem, det tar inte så lång tid”

”Det tar fan över en halvtimme att gå hem till dig och det är om man går väldigt fort. Så sluta dumma dig och hoppa in i bilen” sa han och gav henne en menande blick när han såg att hon skulle motargumentera.

”Visst men inga omvägar, ni får köpa pizza efter att ni lämnat av mig”

”Visst som du vill” sa Chaz med ett leende och släppte greppet om Tiffanys arm för att sen hoppa in bakom ratten på sin bil.

”Jag sitter fram” paxade Ryan innan han sprang runt bilen och hoppade in i passagerarsättet.

Jag såg hur Tiffany kollade lite osäkert på mig innan hon lite smidigt slank in i sättet bakom Ryan. Jag följde hennes examplar och hoppade in i sättet bakom där Chaz satt.

När vi åkt ett tag och jag kommit på mig själv av stirra på Tiffany flera gånger bröt Chaz äntligen den obehagliga tystnaden som låg över oss och som man nästan kunde ta på så tjock som den var.

”Så Justin hur är det med Selena då? Senast jag pratade med dig var ni osams och hade inte pratat med varandra” sa Chaz och jag suckade. Av alla dem frågor som han kunde ställa ställde han den frågan som kunde göra stämningen här inne i bilen om möjligt stelare.

”Jag vet faktiskt inte, vi har fortfarande inte pratat med varandra” svarade jag ändå och kollade ner i mitt knä för att slippa deras blickar.

”Jag är ledsen mannen. Jag vet hur mycket du älskade henne” sa Ryan och Tiffany vred sig lite obekvämt i sättet bredvid mig med blicken fäst på sina händer. Men jag kunde se hur hon då och då försiktigt sneglade upp på mig.

”Men hur är det med er då? Någon tur med kärleken för någon av?” frågade jag och Chaz skrattade roat.

”Haha det kan man inte direkt säga. Jag har ingen, jag orkar inte ens bry mig om det just nu. Sporten tar fan upp hela mitt liv just nu. Ryan vill ha en tjej men det är ingen som är intresserad av honom vad vi vet. Och sen så har vi ju killmagneten som sitter där bakom som har alla killar dräglandes efter henne enda sedan hon kom tillbaka från förra sommarlovet” skrattade Chaz fram och Tiffany blängde surt på honom vilket fick Chaz att snabbt tystna och vi satt under tystnad resten av vägen hem till Tiffany.

 

”Hejdå och tack för skjutsen. Vi syns i morgon” sa Tiffany och gav killarna ett snabbt leende innan hon hoppas ut ur bilen. Jag följde henne med blicken upp till huset där jag spenderat säkert halva min barndom.

”Jag tror att någon har fallit för lilla Tiffany igen” skrattade Ryan fram och jag rycktes ur min lilla koma som jag hade råkat hamna i.

”Nej alltså, jag har vara inte träffat henne på jätte länge bara. Hon har förändrats en hel del sen jag såg henne sist”

”Ja det har hon. Och vi dömer dig inte om du gillar henne, hon ser bra ut”

”Det gör hon” erkände jag och kände hur jag mer och mer gled in i mina egna tankar som just nu handlade för det mesta om Tiffany.

Jag trodde att jag hade kommit över henne. Men att träffa henne idag rubbade den tanken totalt. Jag har inte kommit över henne än och kommer förmodligen aldrig att göra det. Hon är min första kärlek och kommer alltid att vara det.

 

Tiffanys perspektiv

Jag slängde hårt igen dörren och lutade mig emot den för att sen glida ner till golvet. Jag drog snabbt ner dragkedjan på mina skor innan jag kastade in dem i skolhyllan.

Justin hade bara vart tvungen att komma till våra skola. Jag hade bara vart tvungen att möta honom och Chaz hade självklart behövt övertyga mig om att jag skulle ta skjuts av dem. Jag borde bara ha gått hem även fast det går hundra gånger snabbate att åka bil.

Det hade vart ett stort misstag att sätta mig i bilen med Justin. Precis som att det var et stort misstag att lyssna på hans musik hela tiden och ha kvar alla gamla bilder på oss hängandes på väggen.

Jag kanske var den där patetiska tjejen trots allt. Jag menar, även fast det har gått över tre år har jag fortfarande inte kommit över honom. Det hade bevisats idag när jag träffade honom. Jag kunde inte få mig själv att sluta titta på honom,

Han har förändrats så mycket, man ser ju fortfarande att det är han men han har växt upp så jävla mycket. Visst så har jag ju sett bilder på honom i tidningar och sånt men jag antar att min hjärna inte vill ta in det bara. Det känns väll antagligen bara konstigt att träffa honom tre år senare efter att ha känt honom hela mitt liv.

 

Jag hörde hur nycklar klirrade utanför dörren men hann inte reagera och flytta på mig innan dörren flög upp med mig framför den så att jag flög in i väggen bakom.

”Jävla skit” stönade jag fram och lyckades klämma mig ut i mellan dörren och väggen. Jag slog min ena hand om min högra fot som tog den värsta smällen och kollade upp på pappa som kollade chockat ner på mig där jag satt.

”Tiffany vad gör du där nere, bakom dörren speciellt. Försöker du skrämma mig igen gumman?” undrade pappa roat och jag suckade.

”Nej jag kom precis hem ifrån skolan och hade precis tagit av mig mina skor när du kom och slängde upp dörren som jag vet inte vad?” sa jag och hoppade över att berätta om den delen där jag suttit vid dörren i säkert tio minuter och bara tänkt.

”Haha okej. Men hoppas att du lärde dig din läxa om att man inte ska sitta bakom en dörr när man vet att resten av familjen kommer snart”.

”Jag tänkte inte på det okej. Men kan du inte hjälpa mig upp någon gång idag?” sa jag och räckte upp en arm mot honom. Med ett litet skratt drog han smidigt upp mig på fötter innan han började knyta av sig sina skor.

”Hur var din dag förresten?” frågade pappa och började gå ut till köket med mig i släpp tåg.

”Det var väll bra antar jag. Skola är skola liksom” sa jag och han skrattade.

”Jag träffade Justin idag förresten” la jag till och pappa vände sig nu mer engagerat mot mig.

”Jaså, hur var det med honom då? Tycker att det är skönt att vara hemma antar jag”

”ja det gör han nog. Och han mår väll bra, jag pratade aldrig med honom”

”Varför inte?”

”För att jag inte pratat med honom på över tre år”

”Men då borde i ju ha jätte mycket att prata om eller hur?”

”Ja kanske om vi fortfarande var kompisar och faktiskt pratade med varandra”

”Så varför gör ni inte det då?”

”Du vet varför”

”Nej det gör jag inte. För varken du eller Justin vill berätta för oss varför ni helt plötsligt inte pratade med varandra. Ni var oskiljaktiga förut, bästa kompisar”

”Det var länge sen, vi växte ifrån varandra bara”

”Tiffany” började han men jag avbröt honom snabbt.

”Nej pappa, jag vill inte prata om det. Jag har läxor att göra så säg till mig när det är mat” sa jag och gav pappa ett snabbt leende innan jag greppade tag om min väska och gick upp på mitt rum.

 



 

Så första kapitel till Memories Can Come And Go är nu äntligen uppe och jag hoppas att ni gillar det. Dom träffades nu för första gånge eller för första gången på tre år.

Tänkte bara säga också så att det inte blir några förvirningar. Jag vet att VS var på hösten men jag flytade den till våren i den här novellen för att det ska passa in i historien.

 

I alla fall hoppas att ni gillar det och kommentera mycket för mer :D

 


Länkbyte!!

Izabella Jones, som alla kallar Bella, är 15 år och lever ett jobbigt liv i Los Angeles. 
Med en pappa som är väldigt ilsken av sig och en mamma som är Bella's bästa kompis. 
Det finns en kille, vid namn Alexander, som är hemsk. 
Iallafall enligt Bella. 
Bella dansar och sjunger. Duktig är hon också. Men slutade dansa när henne gammelmormor dog. 
Sedan dess har hon inte dansat ett steg. 
Bella söker till X-Factor. Men hur går det egentligen? 
Vill du läsa om det? Följ då novellen för att få svar. 
Kommer Bella börja dansa igen? Hur går det för henne på X-Factor. 
Men det största, vad är det egentligen Alex har gjort?
 

Här är du handlingen till novellen som Moa håller på att skriva på hennes blogg --- http://justinnovells.webblogg.se/
har själv inte läst novellen men tycker att den verkar rätt intressant så jag skulle tipsa er att om ni har ltid över att gå in ditt och läsa lite.
 


Kan passa på att skriva lite snabbt också att kapitel kommer upp senare i kväll så håll ut babes, det kommer snart :) <3
 

Memories Can Come And Go - Handling/prolog

Handling

 

Tiffany var en gång i tiden en av Justins absolut bästa vänner som när dom var små hade planer på att styra världen tillsammans. Men allt det där förändrades när Justin blev känd och allt annat som en gång var viktigt glömdes bort. Justin fick ingen tid att komma tillbaka att träffa hennes så ofta och det blev istället att dom tappa kontakten helt, eller det är i alla fall vad Justin tror att anledningen är. Men helt plötsligt när Justin har en paus från sin karriär bestämmer sig Justins mamma att det är dags att hälsa på hennes gamla kompis som är ingen mindre än Tiffanys mamma. Gamla känslor som en gång funnits där eller kanske aldrig försvann bubblas återigen upp till ytan och även om dom inte pratat på länge är det henne som han vänder till sig när det plötsligt händer något i hans liv och snart leder allting till en olycka. En olycka som ser till att allting förändras på mindre än bara en sekund och kommer förändra världen totalt.

 

 

 

 

Prolog - våren 2012

 

Det var snart sommarlov och jag tror inte att jag har längtat så mycket efter något så mycket i hela mitt liv. Jag var trött på alla lärare och alla läxor som dom gav oss, på dom alldeles för långa korridorerna och speciellt alla bitchiga blickar som folk skickades efter mig när jag gick runt i skolan. I deras ögon var jag den patetiska flickan som levde på sitt rykte med att ha vart bästa kompis med Justin Bieber. Grejen var bara den att jag ville glömma bort den tiden. Jag vill glömma bort honom, dom känslor jag hade för honom men det var lite svårt när han var världens mest kända person som var exakt överallt vare sig det var i tidningen, på internet eller folk som hela tiden pratade om honom.

Jag vill komma över honom, jag ville inte vara den patetiska lilla flickan längre men jag hade svårt att gå vidare efter vad han gjorde. Han sårade mig och han sårade mig djupt.

 

Okej nu blev det dystert och väldigt tråkigt. Så låt mig berätta om mig som person istället.

Jag heter Tiffany Lingst och är 17 år men fyller 18 år nu i oktober. Jag gillar att både spela instrument och sjunga men gör det nu väldigt sällan och när folk inte är runt omkring då jag kopplade musik till Justin. Vi växte upp med det och vi vart minst lika intresserade i att bli stor och känd för att vi sen skulle kunna ta över världen. Vi skulle vinna alla priser som var möjliga och vi skulle ha vårt lilla egna hus som vi skulle ställa alla priserna vi vunnit i.

I alla fall, om jag skulle beskriva mig själv med tre ord skulle dom tre orden nog vara tillbakadragen, missförstod, trogen för jag var en person som gärna inte blandade sig med folk jag inte känner men om du väll är min kompis så gör jag allt för dig och du kan alltid lita på mig.

Jag går mitt näst sista år i skolan och efter det har jag planer på att ta ett ledigt år och bara resa runt i världen innan jag fortsätter med alla studier. Bara fara runt i Europa, Asien, Australien och kanske åka runt lite här Canada och USA också på dom ställena jag inte vart på. Som New York, Las Vegas och så mycket fler ställen som jag skulle dö för att se. Jag ville egentligen åka tillsammans med mina kompisar nu under sommaren men efter som jag inte hat fyllt 18 år än så låter mamma mig inte åka. Vilket är så typiskt min mamma. Hon är sten hård när det kommer till vissa saker men med andra saker brydde hon sig inte alls. Då var det pappa som fick ta hand om mig tillsammans med Peter som är min 22 åriga store bror som jag knappt ser så mycket av då han ofta stänger in sig på sitt rum men så fort jag kommer hem med en kille kommer hans beskyddande sida fram och han har nästan ett polisförhör med dom. Jag älskar verklige min bror men han har nog skrämt iväg fler killar jag fått att stanna.

 

”Älskling skulle du kunna komma ner och ducka bordet inför middagen?” ropade mamma och jag suckade frustrerat. Varför kunde dom aldrig be Peter att göra något, han sitter ju faktiskt bara på sitt rum med sina tv spel medan jag faktiskt sitter med mina tussen olika läxor som måste in typ dagen efter.

”Visst mamma, jag ska bara avsluta ” ropade jag då jag visste att det inte var någon ide att bråka och fick ett kort okej tillbaka innan hon återgick till vad hon än höll på med.

Jag skrev en sista mening på min so uppsats innan jag stängde igen skärmen och slog igen alla böcker som begravde mig i min egen säng. Vi hade verkligen för mycket material, vi hade tre olika böcker och vår lärare har tappat bort typ två stycken så det räcker inte till en fjärde vilket leder till att hon kopierar upp sidorna istället och ger till oss.  Vilket även resulteras med att jag hat tussentals papper liggandes över hela sängen, mig och nattygsbordet som stod bredvid mig.

Jag ställde mig upp och satte upp håret i en slarvig bulle innan jag tassade ner till köket för att hämta talrikar och sånt som jag skulle kunna ducka upp i matrummet.

”Förresten jag hörde att Justin kommer hem imorgon” sa mamma glatt bakom mig och jag tvingade fram ett litet leende.

”Åh kul för honom, du kan han väll hälsa på hans kompisar som han gillade tillräckligt för att inte hugga dom i ryggen” sa kyligt och ställde ner den sista talriken innan jag vände blicken mot mamma som kollade chockat på mig.

”Tiffany du måste sluta tänka på vad som hände för så många år sen. Jag vet inte vad det var Justin gjort för att få dig att hata honom så mycket som du gör men någon gång måste du komma över det och gå vidare med ditt liv”

”Mamma jag hatar honom inte. Inte längre i alla fall, nu är jag mer besviken bara” sa jag och mamma suckade högt innan hon spände blicken i min.

”Vare sig vad det är så får du komma över det och i alla fall prata med honom när han kommer på lördag” sa mamma och jag kollade chockat på henne.

”Ska Justin komma hit på lördag?”

”Ja. Jag bjöd över han och Pattie för middag på lördag vilket jag tror kan bli roligt. Lite som för i tiden. Din pappa ska ta med Peter på något i helgen så det blir en mysig tjej helg för oss”

”Tillsammans med Justin som jag inte pratat med på typ undra år” påminde jag henne och hon nickade lite svar.

”Ja och det kanske är dags för er att prata med varandra igen”

”Mamma vi har båda växt upp och växt ifrån varandra. Vi är inte dom två små barnen som man inte kunde separera på längre”

”Kanske inte, men jag tror faktiskt inte att en sån bra vänskap försvinner så enkelt. Plus sen så kommer jag ihåg att det var en liten ung dam som bara för typ tre år sen hade världens största crash på ingen mindre än lilla Justin Bieber” retades mamma och jag suckade högt.

”Visst, men om det blir pinsamt och obekvämt äter jag uppe på mitt rum” sa jag och mamma skrattade.

”Det gör du inte. Du ska vara här nere med resten av oss och hjälpa mig med maten” sa mamma och jag suckade för säkert hundrade gången bara idag.

”Visst, som du vill ers majestät” sa jag och mamma skrattade lite innan hon himlade med ögonen och gick tillbaka till köket för att hjälpa pappa med maten.

 

Justins perspektiv

 

Det var skönt att få två veckor ledigt från min karriär, åka hem till Stratford igen. För hur mycket jag än älskade det kunde jag inte sluta önska ibland att jag kunde spola tillbaka tiden och ha ett vanligt liv. Men oftast så brukade jag slå bort tanken lika fort som den kom för jag älskade det jag höll på med. Jag älskade alla personer jag möt på vägen, jag älskade mina fans och framför allt så älskade jag att få jobba med min musik.

Men att tänka på Stratford och på alla som jag kände här gjorde mig även ledsen då det alltid var en person som kom upp i mina tankar. Tiffany, jag hade inte träffat henne på över tre år eller haft någon kontakt med henne över huvudtaget. Mitt första år innan jag fick mitt skivkontrakt hade det gått bra och vi pratade nästan varje dag men sen hände något och vi hade längre ingen kontakt. När jag pratar med Chaz och Ryan säger som också att dom tappat kontakten med henne en aning men att dom fortfarande var rätt bra kompisar. Att dom fortfarande var med varandra men att Tiffany ofta drog sig undan till några tjejkompisar då hon inte gillade att varje gång dom var i stan alltid blev påhoppade av mina fans. Jag vet inte vad som hände mellan oss och varför vi tappat kontakten men om det är nånting som jag gjorde skulle jag göra vad som helst för att göra det ogjort.

Jag saknar henne mer än allt annat och så fort någon nämnde eller frågade någonting om min barndom kom Tiffany upp i mina tankar. Kanske för att hon är nästan halva min barndom, hon var som min andra halva. Vi var oskiljaktig, vi var med varandra hela tiden redan från födsel då båda våra mammor vart kompisar sen långt tillbaka, dom var nästan lika oskiljaktiga som vi var.

 

Jag drogs ur mina tankar när mamma parkerade bilen utanför min mormor och morfars hus. Jag gick lite trött ur bilen men slog snabbt upp i ett stort leende när min blick hamnade på mormor och morfar som kom gåendes ner för uppfarten. Mormor drog snabbt in mig i en kram innan hon lät mig hälsa på morfar. Jag kramade om honom hårt innan jag gick tillbaka till bilen för att hämta mina väskor som låg i backluckan. Morfar hjälpt mig med en av mina väskor då jag inte riktigt fick med mig alla väskor.

”Så hur mår du? Det har vart en jobbig tid nu förstår jag, en massa jobb med turnén och albumet” sa Morfar och kollade på mig. Jag nickade lite svagt till svar, alldeles för trött för att svara.

”Du jobbar för mycket Justin, du måste ta en paus eller ledigt en dag i veckan. Minst, du behöver ta några dagar som du bara sitter inne, äta skräpmat, spela spel eller sova längre än fem timmar på nätterna. Det är inte bra för dig kiddo” sa Morfar oroligt och jag nickade lite instämande.

 ”Jag vet, det sliter på än. Men det är ju därför jag är här eller hur, ta det lugnt. Äta skräpmat” sa jag med ett litet leende på läpparna och Morfar skrattade.

”Bra, jag är orolig för dig”

”Du behöver inte oroa dig morfar, Scooter och dom andra kommer aldrig låta mig gå in i väggen”

”Jag vet, allt jag menar är bara att ända sedan du började dejta Selena har du inte riktigt samma person som innan. Du är mer tillbaka dragen och enligt dina fans är du inte lika glada att träffa dom som innan” sa han och jag suckade.

”Jag vet, jag har bara haft det lite jobbigt på sistone. Senast jag träffade Selena bråkade vi och nu vägrar hon att svara när jag ringer henne så vi har inte lyckats reda ut allt det här ännu. Just nu känns det även som att hon inte vill lösa allt det, som att hon vill ha mig ut ur hennes liv” sa jag dystert och morfar nickade lite smått innan han fortsatte prata, men visst att jag inte vill prata något mer om det. Så han undvek det och jag log lite tacksamt mot honom.

”Det löser sig ska du se. Gå upp och sov en stund så att du kan gå till Chaz och Ryan efter när dom har slutat skolan. Jag har för mig att dom slutar fyra på torsdagar”

”Åh vad bra, då hinner jag få ungefär tre timmars sömn innan jag ska möte dom”

”Gör det, du kan låta väskorna vara också så kan vi fixa det ikväll sen så att du får din sömn nu”

”Okej tack morfar” sa jag och gav honom en kram till innan jag gick upp till mitt rum och min alldeles för lilla säng som jag knappt fick plats i längre.

 



 

 

Så här är handlingen och prologen till nästa novell som jag ska börja på nu. Jag hoppas att ni kommer att gilla den och kommentera gärna vad ni tycker också. 

Om ni inte har läst epilogen till This was never planed än så ligger den under.

 

Jag har även gjort en ny design till den kommande novellen och om ni inte kan se den kan uppdatera sidan.

 
 
Kommentera gärna vad ni tycker om den nya designen. Har lagt ner mycket tid på den och hoppas att verkligen att ni ska gilla den.
 

This was never planed - Epilog

Previous
 

”Allt möjligt, du har bokstavligt talat tagit över mina tankar och drömmar totalt”

”Och det är en dålig sak?”

”Fuck no, jag har inget emot att ha dig i mina tankar. Det kan vara lite distraherande ibland men jag klagar inte. När jag inte har dig vid mig är det allt jag har” sa han och jag kollade lite sorgset ner mot honom. Jag kände mig som världens sämsta flickvän när han sa det där. Jag menar han ger mig en massa oliks resor och presenter hit och dit men jag ger honom aldrig något tillbaka. Grejen är ju det att jag vill ge honom något men jag vet inte vad. Vad ger man en person som har allt redan.

Det är som han säger. När vi är ifrån varandra så har han bara minerna, medan jag har olika smycken och kläder som tillhör honom som jag kan klänga mig fast vid. Men han har inget.

 



 

 

10 år senare, ingens perspektiv

(Melinda tjockt, Justin kursivt, Ellen vanligt, Paris inom ( ) och Michael inom * *)

"Så det här är första intervjun ni har alla fyra tillsammans eller hur?”

"Ja, vi har vart tre och tre på intervjuerna men aldrig alla fyra samtidigt. Det är alltid någon som inte kan eller är sjuk" sa Justin med ett litet skratt.

"Det blir lätt så när man är en familj med två barn och två jobbande föräldrar. Men jag måste bara fråga för jag har hört rykten om det. Melinda jobbar du för Justin nu va?"

"Haha ja, eller jag tar hand om ekonomin och hjälper Scooter med all planering inför konserter, turné, intervjuer och annat lite smått och gott" sa Melinda och alla skrattade smått

"Är inte det jobbigt? Jag menar hur hände det egentligen?"

 

(Melindas minne, ett år tidigare *Jobb*)

"Justin kommer det här att ta långtid. Jag måste tillbaka till datorn och leta jobb så att jag har något när jag kommer tillbaka. Jag fick sparken från mitt förra jobb om du inte kommer ihåg det"

"Jo jag kommer ihåg det, men snälla lyssna bara på vad vi har att säga"

"Vi?" frågade jag och kollade frågande på Justin.

"Ja jag och Scooter satte oss ner och pratade om en massa grejer. Dig bland annat"

"Vad är det med mig?"

"Scooter och jag pratade förra veckan och vi kom på ett litet förslag till oss båda” sa Justin och log stort ner mot mig. Jag suckade bara och lät honom styra mig bort till slutet av parkeringen där en buss stod som jag inte sätt tidigare. Jag kollade oförstående upp på Justin som bara flinade ner mot mig. Jag hörde fotsteg bakom oss och vände mig om för att se att det var Scooter som kom gåendes mot oss med en mapp i handen och ett stort leende placerat på hans läppar.

”Hej Melinda” hälsade han när han kom upp till oss och jag hälsade med ett enkelt hej tillbaka

"Du har inte berättat något än eller?" frågan var denna gång riktad mot Justin som skakade smått på huvudet.

"Okej då börjar jag från början då" sa Scooter och vände sig mot mig igen "Okej vi vet att du har fått sparken från ditt jobb, vi vet också att det är jobbigt för dig att ta hand om barnen själv och att ni alla tycker det är jobbigt att vara ifrån varandra så mycket som ni är"

"Åh tack Scooter för att du trycker upp det i ansiktet på mig" sa jag sarkastiskt och korsade armarna irriterat över bröstet. Inte ett dugg intresserade av att stå och små prata med dom när jag egentligen borde sitta vid datorn och söka jobb. Kanske jag var lite hård mot dom men dom måste ju förstå att jag inte är på jätte bra humör efter att förlorat ett jobb. Det var ju min enda chans att kunna hjälpa till att betala hyra, kläder till barnen och mat. Jag ville inte vara en av alla dom där hemmafruarna som bara får pengar från sin man.

"Jag säger det inte för att vara taskig mot dig Melinda, vi säger det här för att vi har ett förslag till dig"

"Visst vad är det" sa jag och Justin log belåtet bredvid mig.

”Okej så vi kollade runt lite bland dom olika anställda vi har här och det visar sig tydligen att vi inte har någon ekonomi chef för turnén och Justins budget. Och eftersom det är mycket pengar vi pratar om vågar vi inte anställa vem som helst”

”Det är förståligt” sa jag och nickade lite för mig själv.

”Så då tänkte vi så här. Det behöver inte vara något permanent eller något, kanske bara tills du hittar något annat jobb. Vi undrar alltså om du vill vara med och jobba som en i Justins crew. Det skulle då leda till att ni får mer tid tillsammans och du kan vara med och betala olika avgifter”

”Genom att få betalt av Justin” sa jag och Scooter skrattade smått.

”Ja typ. Men tänk på det, du skulle få mer tid med Justin. Du behöver inte flyga hit hela tiden för att träffa honom och om du tycker att han beter sig illa kan du bara frysa hans konton” sa Scooter och blinkade smått mot mig vilket fick mig att skratta kort.

”Hm det kanske skulle vara bra, se till att du inte skulle kunna äta så mycket skräpmat” sa jag skämtsamt och vände mig mot Justin för att klappa honom smått på magen.

”Jag är i bättre form än jag någonsin vart, tack så mycket som frågar” sa Justin och försökte spela sur men jag kunde se leendet som ville sprida sig på hans läppar.

”Scooter det här låter verkligen jätte bra men det finns små problem med det” sa jag och vände mig mot honom igen ”Vart skulle våra barn ta vägen då? Jag kan inte bara lämna Michael och Paris ensamma hemma”

”Vi har redan tänkt på det” sa Scooter stolt och jag kollade nu frågandes på honom.

”VI tänkte så här, vi kollade igenom budgeten som vi har och såg att vi i år kommer att ha jätte mycket pengar över. Så då tänkte vi så här. Vi kommer att köpa in en till buss som då bara kommer att vara till er och barnen. Dom kan följa med vart dom vill. Men medan ni båda jobbar har vi en barnvakt som följer med oss och tar hand om barnen medan ni inte kan. Sen om ni skulle vilja gå ut någon kväll så har alla i crewet sagt att dom skulle kunna sitta barnvakt någon kväll så att ni kan få en ledig kväll tillsammans” sa Scooter och jag kände hur tårarna spreds i mina ögon.

Jag vet inte varför men det kändes bara som att några vikter har lyfts från mina axlar. Tanken att kunna få jobba så här nära Justin och kunna se honom varje dag är något som jag alltid har önskat mig. För jag vet hur jobbigt det är för oss båda att vara ifrån varandra och speciellt för våra barn som inte kan ha sin pappa runt sig vid en massa saker. Den här iden skulle lösa alla våra problem och jag kan inte vänta till att berätta det för Michael och Paris att vi ska följa med Justin på hans kommande turné.

 

”Alltså jag tycker inte att det är så jobbigt men Justin tycker nog att det är lite värre. Jag har ju koll på hans ekonomi och kan se varje lite köp han gör så han måste vara lite snicki när han ska köpa saker till mig” sa Melinda och publiken skrattade roat.

”Men hur är han som chef då?”

”Han är väll bra antar jag, han bestämmer inte så mycket över mig. Det är faktiskt jag som bestämmer över honom mest, det är ju jag som fixar hans bokningar, konserter, intervjuer. Det är jag som bestämmer vad han ska göra helt enkelt. Med lite önskemål från han då”

”Det kan jag förstå. Jag tänkte bara. Ni har ju en väldigt intressant historia tillsammans och det har hänt väldigt mycket mellan er under dom här 10 åren ni har vart tillsammans. Jag menar ni har redan två barn som är 9 och 7 år, ni är gifta sen ett tag tillbaka. Jag menar det är många par som inte har något av det där vid 10 år tillsammans. Så varför kan ni inte berätta lite vad som har hänt sen ni blev tillsammans. Vi vet ju att du Melinda blev gravid väldigt fort efter att ni blev tillsammans, du flyttade till hans morföräldrar efter att dina föräldrar sparkade ut dig och Justin friade till det på alla hjärtansdag. Det är typ det man vet helt klart, sen är det väldigt suddig. Varför kan ni inte berätta lite kortfattat om dom stora tillfällena i era liv som hände efter det?”

”Okej, vad vill du veta först?”

"Ja ni kan ju börja med att förklara bilderna på er när ni grov hånglar efter att ni vart på Jimmys show" sa Ellen och Melinda skrattade roat åt minnet.

 

(Melindas minne, 10 år tidigare *Jimmys Show*)

”Babe varför är du så sur på mig helt plötsligt, vad har jag gjort?” frågade Justin dumt när han kom av scenen och jag kollade bara kort på honom innan jag skakade lätt på huvudet.

”Oh jag vet inte, kanske för att jag nästan har stått på mina bara knän och bett om att du ska hålla om mig, kyssa mig som du brukar göra när jag precis kommit tillbaka till dig eller måste åka. Men det gör du inte och just ni får en docka mer action utav dig än din egen flickvän” muttrade jag surt fram och slängde ut med armarna vilket fick Justin att kolla chockat på mig.

”Babe skämtar du med mig just nu?” undrade han och tog ett steg närmre mig. Jag skakade smått på huvudet och han greppade tag om mitt ansikte för att sen kunna kolla mig djupt i ögonen när han vinklat upp mitt ansikte mot hans.

”Du vet att jag älskar dig mer än något annat och jag menade inte att såra dig. Jag tyckte det bara skulle vara lite roligt att retas lite med dig, men jag menade aldrig att du skulle ta illa upp av det”

”Jag vet och jag kanske överdriver också. Alla dom här hormonera håller på att ta kål på mig” sa jag och han skrattade.

”Kanske. Men jag tror nog mer att det är jag som har vart en dålig pojkvän och inte vart där och gett dig vad du behövde, som jag lovade att jag skulle göra” sa Justin och låg lite smått mot mig innan han böjde sig ner mot mig och pressade sina läppar mot mina.

Tumblr_mkpbmxzmie1qi33geo1_400_large

”Så mycket bättre än en docka” mumlade Justin mot mina läppar och jag skrattade lite smått innan jag besvarade kyssen som jag nu väntad på i vad som känns en evighet.

Jag placerade mina händer runt hans nacke och drog ner honom närmre mig. Jag fördjupade snabbt kyssen genom att pressa in min tunga i hans mun och hans händer föll ner till mina höfter istället som han tog ett fast grep om.

 

”Så du var en jobbig person under graviditeten?”

Helt klart, jag tror att alla runt omkring mig ville strypa mig minst en gång när jag var gravid med Micael. När jag var gravid med Paris sen så blev det en helt annan femma”

”Men varför kan ni inte berätta vad det var som hände när Michael kom? jag hörde att det blev rätt dramatiskt” sa Ellen vilket fick både Justin och Melinda att skratta år minnet.

”Ja Michael är rätt känd för att göra stora scener. Eh han kom faktiskt 3 veckor för tidigt än planerat och mitt vatten gick faktiskt under en stor presentation som hade inför alla lärare och  hela sista års eleverna. Man kan säga att det blev ganska jobbigt. Jag fick typ panik för jag hade ju inte räknat med att han skulle komma för än om tre veckor. Ja sen så åkte jag in till sjukhuset och därifrån gick allting väldigt smidigt. Jag kommer inte ihåg allt som hände faktiskt. Det nästa jag vet är att Justin kommer in springandes och vi bestämde namnet på honom"

"Det gick så enkelt alltså?"

"Ja egentligen inte men jag vill inte behöva gå in på några detaljer"

"Haha jag förstår. Men Justin vad jag förstår så blev det lite oväntat för dig också när barnet kom"

"Haha det kan man ju säga. Den konserten blev ju väldigt intressant”

 

(Justins minne, tio år tidigare *barnet kommer*)

Jag stod mitt uppe på scenen och fansen skrek högt runt omkring mig som dom alltid gör. Jag log lite smått mot dom och greppade tag om min tröja för att sen dra av den över huvudet. Fansen skrek högre och jag flinade stort mot dom, jag älskade effekten jag hade på dom.

"Jag har en sak till jag vill fråga er. Who want's to be my baby?" fansen skrek högre igen.

Jag log stort mot dom och sprang tillbaka till där mina dansare stod för att sen börja med låten. Låten började spelas i genom högtalarna men dem avbröts lika snabbt som den börjat. Jag kollade chockat bakom mig och såg hur mamma kom in springandes på scenen. Jag kollade frågande på henne medan hon gjorde sin väg över till mig och hela arenan tystnade.

 

Hon ställde sig bredvid mig och ställde sig på tå för att komma närmre mitt öra när hon pratade.

"Justin Melindas vatten gick nyss och dom är på väg till sjukhuset just nu"

"Är du seriös?" frågade jag och hon nickade till svar.

"Jag ska bli pappa" sa jag och släppte snabbt micken innan jag sprang tillbaka backstage. Jag kände allas frågande blickar efter mig men sket i dom och sprang bort mot mitt omklädningsrum för att hämta mina grejer.

 

"Hur reagerade dina fans då?"

"Eh jag vet faktiskt inte. Jag stack innan jag ens kunde se hur dom reagerade"

"Det är förtroligt. Du skulle ju bli pappa och du hade ju inte tid att stå och vänta på att se dina fans reaktioner”

”Precis, äntligen någon person som förstår. Jag har haft personer som kommer och klagar att jag borde ha gjort klart konserten innan jag åkte. Till och med pappor med egna barn. Jag menar, dom måste ju komma ihåg känslan och lyckan som man fick när man fick reda på nyheterna”

”Man tycker ju det. Men bara en fråga. Jag har hört att era barns namn står för betydelsefulla grejer i ert liv. Så kan ni berätta anledningen till att ni döpte dom till vad ni gjorde. Paris verkat ju rätt uppenbart  om man tänker efter men man kan ju ha fel”

”Namnet Paris var faktiskt redan bestämt att hon skulle döpas till så fort vi fick reda på att barnet var en tjej. Vi ville ha något gulligt och något som betydde mycket för oss. Var av det blev Paris. Det var där vi kysstes första gången, det var där var där Justin friade till mig. Michael var dock inte lika solklart för än vi faktiskt fick se honom första gången. Våran sköterska som vi hade sa något med att barnet kommer att bli våran nästa legend eller något och då typ kopplade vi. Så vi döpte honom till Michael efter Michael Jackson då MJ har haft en väldigt stor inflytande på Justin”

”Så han är döpt efter dom två största personerna inom pop?”

”Ja det har han, det roliga är bara att han är inget som sin pappa eller Michael”

”Så vem är han lik då? Jag menar man skulle ju vilja säga att han var Justins son då han ser exakt ut som honom”

”Haha nej. Paris är mer som jag, hon ska alltid göra som jag gör och hon ska alltid följa med överallt. Michael är dock mer som Melinda. Han har alltid vart väldigt smart och älskar skolan mer än allt annat. Och du borde verkligen höra dem dikter som han skriver, han är grym. Han hjälpte Ryan faktiskt att få tjejen som han gillar genom att hjälpa Ryan att skriva en dikt till henne. Han skrev även en bit i min senaste låt” sa Justin stolt och log stort mot Ellen som kollade smått chockat på honom.

”Så det säger du? Vilken del av låten är det som han har skrivit?”

”Den andra versen där jag sjunger om att familjen är starkare än allt annat på jorden. Till och med vackrare och starkare än diamant”

”Åh den delen, jag tycker att det stycket är så himla fint. Jag kan inte fatta att du skrev det, vad mer har du skrivit?” frågade Ellen och vände sig mot Michael

”*En massa olika grejer, för det meste s skriver jag bara om en massa olika random grejer som ploppar upp i mitt huvud. Jag var faktiskt på väg att slänga den dikten när pappa hittade den och frågade fall han kunde använda den*”

”Varför skulle du vilja slänga den för? Den är ju jätte vacker”

”*Kanske, men jag har hundra till där hemma som bara ligger och samlar damm*”

”Så du är en av dom där ’töntiga’ killarna som man kan se i filmer?” frågade Ellen och gav honom en snabb blick för att vissa att hon inte menade något illa.

”*Jag antar det*”

”Du har aldrig funderat att gå i pappas fotspår, börja sjunga och dansa?”

”*Haha nej jag överlåter det åt Paris. Jag har alltid velat vara lika smarta som mamma och att skriva bara kom senare och jag fastnade för det*”

”Så ingen ny ung heart breaker av dig inte?”

”*Haha nej, jag skriver hellre låtarna som får tjejerna att falla än sjunger dom. Alla vet ju ändå att det är dom smarta och töntiga killarna som får tjejerna i slutendan. Så jag kommer att få min tjej så småningom*” sa han vilket fick publiken att skratta och kolla bedårande ner på honom.

”Så sött. Men Paris hur är det med dig då? Är du pappas lilla flicka?”

”(Mhm, jag ska bli precis som pappa när jag blir stor)”

”Oh är inte det bedårande. Du ser ut som Melinda men är som Justin. Michael är som Melinda men ser ut som Justin” sa Ellen och dom alla fyra nickade konfermerande.

”Men berätta nu. Jag vill höra allt om erat bröllop. Jag har bara sett några bilder som ni har lagt upp men efter som att ni hade ett hemligt bröllop så vet man inte så mycket mer än att erat bröllop var på någon strand någonstans”

”Det kanske är för att det var planerat så. Vi bestämde oss helt plötslig för att åka till Hawaii för att gifta oss. Så vi åkte, tog med oss våra familjer och närmsta vänner för att sen gifta oss där”

”När var det egentligen? Alltså när är det ni gifte er?”

”Det blir för 8 år sen nästan lördag”

”Du menar alltså att ni vart gifta i snart 8 år?” frågade Ellen och både Justin och Melinda nickade till svar.

”Ja exakt 8 år nästa lördag”

”Gash det är coolt, jag menar allt gick ju så fort för er och ni två håller fortfarande”

”Jag antar att när man hittat den rätta så är det för evigt” sa han och flätade ihop sina fingrar med Melinda som log stort mot honom innan dom båda vände sig tillbaka mot Ellen.

”Men berätta nu, jag vill vet att allt om bröllopet”

 

(Justins minne, 8 år tidigare * innan/under Bröllopet*)

Jag stod tillsammans med Chaz och Ryan i det ena rummet som vette ut mot stranden och jag kollade ut mot stranden där allt var uppsatt och klart inför bröllopet. Jag kände hur nerverna började bubblas inom mig och jag kollade bort mot den andra lilla stugan som låg bara någon meter bort från den jag stod i just nu. Jag försökte att få en liten glim av Melinda för att kunna lugna mina nerver men kunde inte se något då det var gardiner fördragna för fönsterna. Förmodligen för att nyfikna personer som jag inte skulle kunna se henne. Det sägs ju att det ger otur att se bruden innan bröllopet. Men jag behövde inte se mycket av henne. Bara henne hår eller något, för att faktiskt se att hon är här. Att det här inte bara var någon dröm som jag hade.

Jag ska faktiskt gifta mig med Melinda idag och jag kan inte vara lyckligare just nu. Eller jo kanske om dom här nervösa nerverna kunde försvinna. Dom drar mig till vansinne och jag vet inte ens varför jag är nervös. Jag är mer beslutsam och redo att gifta mig med Melinda än jag vart inför något annat. Jag älskade Melinda och hon älskade mig lika mycket tillbaka. Så varför var jag så nervös? Var det för att jag inte för än nu inser att jag faktiskt kommer att spendera resten av mitt liv tillsammans med henne eller är det för att jag är rädd att göra bort mig. Glömma mitt tal eller helt enkelt bara bli helt stum när jag ser henne.  Vad det än är så hoppas jag att det går över snart för jag orkar inte med det här längre.

 

”Justin det är dags att gå ut nu, prästen sa att allting är fixat och att det är bara att gå ut för oss när vi är klara” ropade Chaz som nu stod vid öppningen ut mot stranden. Jag nickade smått till svar innan jag vände mig mot spegeln för att ge mig en sista blick innan jag vände om för att gå ut till stranden.

När jag kom ut på stranden såg jag att dom hade någon utsmyckad  någon slags båge liknande eller något som dom hade ställt upp bakom där prästen står, precis vid vattnet som slog upp mot stranden men inte tillräckligt högt för att kunna nå oss där vi skulle stå. Det var ljus utspridda över hela stranden, ut över vattnet och upp längst gången där vi skulle komma. Stollar var upprada på båda sidorna av gången med båda våra familjer och vänner sittandes där. Solen var på väg ner och snart så skulle himlen bli alla möjliga färger vilket var exakt vad vi båda ville. Eller Melinda tyckte att det skulle vara fint och jag hade inget emot det. Det som gjorde hennes glad gjorde även mig glad och jag kan ju inte direkt säga att jag klagar på ett strand bröllop heller. Det är väldigt vackert.

Jag gick tillsammans med Chaz och Ryan upp till prästen och hälsade på några jag kände på vägen upp och hälsade snabbt på prästen också innan jag ställde mig till rätta. Musik började spelas från någonstans och snart så såg jag hur Selena kom tillsammans med Stella uppför gången och jag log stort mot dem båda. Jag hörde hur folk drog efter andan och kollade snabbt upp från Selena och Stella för att snabbt mötas av Melindas vackra bruna ögon. Melinda hade precis kommit upp på gången med min morfar bredvid henne som skulle eskortera henne till mig. Melinda ville inte att hennes föräldrar skulle vara här så hon bad Bruce att leda henne upp till altaret istället då han har hjälpt henne mycket och hon älskade honom mer än sin egen far.  Vilket kan vara försåtligt efter det som hände senast dom sågs när som sparkade ut henne för att hon var gravid.

Jag kände hur ett stort leende spreds på mina läppar och jag lät min blick glida över Melindas kropp. Hon hade på sig en rätt enkel vit klänning som enligt mig passade henne perfekt. Hennes hår var fixat så att det främre håret var bakdraget och uppsatt i bak medan hennes bakre hår var lockat och föll ner över hennes högra axel.

Hon möte inom kort min blick och jag såg hur ett litet leende spreds på hennes läppar samtidigt som en bedårande rodnad spreds på hennes kinder. Folk ställde sig upp och kollade med stora ögon på henne medans min morfar började leda henne uppför alltargången. Chaz petade mig lite lätt i sidan och flinade stort mot mig. Jag skickade honom ett snabbt leende innan jag vände mig tillbaka mot Melinda nu som snart var upp vid mig.

 

(Melindas inne, 8 år tidigare *Bröllop*)

 

Jag stod tillsammans med Stella och Selena i ett av dom få husen här som låg vid stranden för att fixa oss i ordning. Dom hade precis hjälpt mig på med klänningen efter att redan hjälpt mig med mitt smink och hår. Dom stod nu och fixade det sista på sig själva medan jags stod och kollade mig tveksamt i spegeln.

 

 

Håret och sminkningen var jag nöjd medan jag nu började bli osäker på min klänning som jag hade på mig. Den var väldigt enkel i släppet medan uppe vid bysten var det små ”kristallbitar” utplacerade i ett mönster.

Var den för enkel? Jag menar man brukar ju ha rätt enkla klänningar på strandbröllop men var den här allt för enkel? Eller ser den för ungdomlig ut, alltså inte ungdomlig men alltså för mycket bal känsla över klänningen.

”Melinda sluta övertänka allt, klänningen är jätte vacker och det är du också” sa Selena och jag vände mig frågandes mot henne.

”Du tänkte högt” förklarade hon med ett litet skratt och gjorde sin väg över till mig.

”Melinda du är jätte vacker så sluta oroa dig. Om det är Justin du oroar dig för så kan jag med hundra procent trovärdighet säga att du inte har något att oroa dig för. Justin kommer att dö när han ser dig så här” sa Stella bakom henne och kom upp med oss vid spegeln.

 

Jag krockade ihop min arm med Bruces och han började leda mig ut till stranden och bort mot där alla stod. Jag kunde direkt se Justin bland dom alla och kunde inte låta bli att än en gång bli slagen av hur vacker han faktiskt är. Hans hår är som vanligt uppspikat i mitten och kortare snaggat på sidorna. På kroppen hade han bara en enkel vit skjorta tillsammans med ett par svarta fin byxor. Med andra ord, han var perfekt som alltid.

Vi kom upp till där gången började och allas blickar vändes mot oss. Jag vände lite generat ner blicken i marken och höll den där ett tag innan jag kollade upp för att snabbt fastna i Justins ögon som scannade mitt ansikte och kropp med ett stort leende på läpparna. Jag log lite smått mot honom och kände hur rodnaden spreds på mina kinder. När vi äntligen kommit fram till där Justin stod tillsammans med några till kramade jag snabbt om Bruce och tackade honom innan jag vände mig mot Justin. Han sträckte ut en hand mot mig och jag greppade snabbt tag i den för att låta honom styra mig bort mot prästen.

”Vi har samlats här idag för att bevittna kärlek mellan Melinda Waltson och Justin Bieber växa sig större och ta ett större steg in en relation som ska varas förevigt” började prästen men jag kunde inte riktigt fokusera mig på vad det var han sa då jag hade tusen olika tankar flygandes runt i mina tankar.

Jag skulle gifta mig idag, gifta mig med Justin Bieber. Förstår ni hur svårt det är att få in i ens hjärna. Det hade kommit så plötsligt iden att vi skulle gifta oss idag. VI hade bara suttit hemma i vårt hus där vi höll på med egentligen ingenting och kollade igenom en massa gamla bilder. VI hade börjat prata om framtiden och vi båda sa att inte ville vänta med att gifta oss. Så vi bestämde oss för att åka iväg till Hawaii och gifta oss på helgen två veckor senare. Vi tog med våra älskade och stack typ.

 

”Så tager du Melinda Waltson, Justin Bieber till att bli din äkta man?”

”Ja” sa jag och kollade in i Justins ögon som borrades in i mina.

”Och tager du Justin Bieber, Melinda Waltson till att bli din äkta maka?”

”Ja” sa han och stora leende spreds nu på bådas läppar.

”Då förklarar jag er nu äkta man och hustru” sa prästen och slog ihop sin lilla bok innan han tog ett litet kliv bak.

Justin släppte snabbt sitt grep om mina händer för att istället kupa mitt ansikte närmre hans och det nästa jag vet är att Justins läppar är pressade mot mina. Jag la mina armar runt hans nacke för att dra honom ytligare närmre mig och hörde hur folk busvisslade i bakgrunden. Jag ignorerade dom bara helt och fokuserade istället på Justins läppar som kysste mina på ett sätt som dom aldrig gjort förut. Missförstå mig inte, jag älskade det. Det var bara mer laddat eller hur jag nu ska beskriva det. Justin drog sig undan från mig någon millimeter bara så att hans läppar fortfarande snuddade vid mina när han började prata.

”Jag älskar dig” sa han och jag skulle precis säga samma sak när jag kände hur en kall våg sköljde över mina fötter och en liten upp på benen vilket fick min länning att klibba fast sig runt mina fotleder. Jag hörde hur alla ropade lite klagande och ställde sig upp för att springa upp till det större huset där det var planerat att vi skulle äta efter ceremonin. Jag greppade tag om min klänning och lyfte upp den lite så att jag enklare skulle kunna springa men blev stoppad av en arm som slingrades runt min midja.

”Och vart tror du att du är på väg Mrs. Bieber?” viskade Justin i mitt öra och jag kände hur en rysning gick längst hela min kropp.

”Jag ska gå upp till våra gäster och försöka rädda min klänning”

”Dom kan vänta” sa Justin och jag hann inte reagera förs än Justin lyft upp mig i sin famn och började stegra ut i vattnet med mig i famnen,

”Omg Justin vad tror du att du håller på med, släpp ner mig”

”Din önskan är min lag baby” sa han och släppte sitt grep om mig men efter som att han redan hunnit gå en bit ut föll jag ner i vattnet och kände hur hela klänningen nu satt slimmad efter min kropp. Jag kollade chockat upp på Justin när jag kommer upp över vatten ytan igen men han flinade bara stort ner mot mig.

”Du ser lite blött ut Melinda, vad har hänt?” frågade han roat och jag skakade smått på huvudet åt honom innan jag greppade tag i hans skjorta för att sen dra ner honom i vattnet bredvid mig.

Han hostade smått när han kom upp ur vattnet och jag log belåtet mot honom. Jag puttade till honom så att han ramlade åt sidan och ner i vattnet igen och ställde mig upp för att börja springa upp mot stranden. Vilket för eran information är väldigt svårt att göra med en klänning som den här. Den väger typ flera kilo när den är blött. Justin skulle få för det här alltså, ta mina ord för det.

”Vart tror du att du ska någonstans?” ropade Justin efter mig och jag hörde hur han kom närmre för varje steg som han tog. Precis när jag nått stranden kände jag hur en arm lindades runt min midja och det nästa jag vet är att både jag och Justin ligger skrattade på stranden. Då Justin snubblat på sina egna fötter när han snurrade runt oss båda.

”Din klant, nu sabbade du min klänning om möjligt mer” sa jag och smällde till Justin på bröstet vilket bara fick honom att skratta åt mig.

Love-kissing-couple_large

”Du ser ändå bättre ut utan den” sa Justin skämtsamt och flätade ihop sina fingrar med mina för att kunna dra mig närmre honom. Han placerade sina läppar över mina och jag kom på mig själv att snabbt besvara kyssen. Vi satt där ett tag innan Justin drog sig undan från mig. Men bara någon millimeter så att hans läppar fortfarande snuddade vid mina när han pratade.

”Så hur känns det nu då Melinda Bieber?” frågade han med ett stort flin på läpparna och jsg skrattade smått åt namnet.

”Det kommer nog ta ett tag för mig att vänja mig vid det namnet”

”Vi har all tid i världen babe. To infinity and beyond, remember”

 



 

Omg det blev fu***ng 5242 ord lång den här epilogen. Det är med hästlängder det längsta jag någonsin skrivigt men jag hoppas att ni gillar det.

Dom fick alltså två barn, gifte sig, hon jobbar för honom och dom lever lyckliga i alla sina dagar.

Haha nej men jag måste säga att det känns lite konsitigt att det här novellen tar slut nu, det här är nog faktiskt den novellen jag lagt mest tid åt att skriva och planera seker till. Jag hoppas att ni gillat att läsa den och jag hoppas även att ni kommer gilla novellen som kommer efter.

 

Den nya designen tillsammans med handlingen och prologen kommer upp imorgon på morgonen någon gång innan jag sticker till stan med min syster och kusiner för en mysig dag med dom.

 

Okej i alla fall så kommentera gärna vad ni tycket om slutet. Vilket kapitel som är eran favorit. Favorit moment och om ni kommer på något eget. 

 

 

 

 

 


This was never planed - kapitel 63 - The end

Previous
 

Hade ingen aning om vad det var som han pratade om. Hans blick föll snabbt mer på sina händer som var ihop flätade framför honom och jag kunde nästan se en oro i hans ögon.

”Justin är du säker på att du är okej?”

”Jag har aldrig mått bättre, jag vet bara inte hur jag ska göra det här. Jag hade ett litet tal färdigt som jag skulle säga till dig men jag måste ha glömt det på hotellet”

”Justin jag börjar bli orolig här. Vad är det du ska göra?” frågade jag och försökte slå bort tankarna och idéerna om vad det är Justin håller på med. Jag ville ju inte att mina förväntningar och förhoppningar ska vara för höga när jag väll får reda på vad det är Justin faktiskt babblar om.

 



 

 

”Eh” sa Justin nervöst  och han tog ett steg närmre mig för att sen ta mina händer i hans. Han kollade nu äntligen upp i mina ögon och jag kunde se hur oron var inblandad i hans chokladbruna ögon.

”Jag vet att vi båda fortfarande är unga och att vi inte vart ihop så jätte länge. Men jag vet att du hela tiden oroar dig om att jag ska lämna dig efter att barnet kommit eller att jag ska tröttna på dig efter ett tag. Så det här mitt löfte till dig. Om du säger ja till mig lovar jag att alltid stå vid din sida när du behöver mig, jag lovar att alltid vara dig trogen och älska dig för alltid. För du gör mig lycklig och jag kan inte se min framtid utan dig i den. Jag älskar dig mer än allt annat. Jag ber dig inte att gifta dig med mig inom en snar framtid utan det här ett löfte till dig att vi om några år kan gifta oss” sa Justin samtidigt som han sjönk ner på ett knä framför mig, han drog upp en liten ask ur fickan för att sen öppna den så att jag kunde se det vackra diamant ringen som var placerad inuti ”Melinda Waltson vill du gifta dig med mig?”

 

Jag kände hur allting stannade runt omkring mig och jag kände hur tårarna började stiga i ögonen.  Mina händer for snabbt upp över min mun och jag kollade chockat ner på Justin som kollade nästan nervöst upp på mig medan han väntade på mitt svar.

”Justin är du säker på det här?” fick jag stamande fram med blicken fäst på ringen som var placerad innanför den lilla siden asken som Justin hade i sina händer.

”Ja har aldrig vart mer säker om något i hela mitt liv. Det finns bara en person jag vill spendera resten av mitt liv med och hon står framför mig just nu” sa han och en tår rann nu ner för min kind ”Så vad säger du?”

Att säga att jag var mållös var en underdrift, jag kunde inte röra än enda muskel i min kropp just nu. Jag kollade bara med stora ögon ner på Justin som kollade nervöst upp på mig. Väntade på att jag skulle svara, vilket jag inte kunde än då jag var allt för chockad för att svara honom. Jag visste att han älskade mig men jag hade aldrig kunnat tänka mig i ens mina vildaste drömmar att han skulle fri till mig. Be mig att gifta mig med honom. Jag av alla miljarder tjejer som vill ha honom, vad har jag gjort för att förtjäna någon som han? Jag såg hur oron började spridas i hans ögon när jag inte sa något och jag drogs äntligen ur min trans.

 

 

Justins perspektiv

”Justin är du säker på det här?” frågade hon och jag nickade snabbt innan jag svarade henne.

”Ja har aldrig vart mer säker om något i hela mitt liv. Det finns bara en person jag vill spendera resten av mitt liv med och hon står framför mig just nu” sa jag och såg hur en tår rann ner för hennes kind innan jag fortsatte ”Så vad säger du?” frågade jag och kände hur oron spreds inom mig när Melinda inte svarade mig. Hon stod vara och kollade som förstenat ner på mig med tårar i ögonen. Hon sa ingenting på vad som kändes som flera år. Vilket inte direkt fick oron jag kände att hon skulle säga nej blev något bättre.

Jag menar tänk om hon säger nej, tänk om hon tycker att det är för tidigt att förlova sig. Tänk om hon skulle tycka att jag gick fram allt för fort och tycker att jag är dum i huvudet som friar till henne. Vi har ju trots allt bara vart ihop i knappt 7 månader. Men det kändes så rätt när jag var med henne och det var sant det jag sa till henne. Att jag inte kan se min framtid utan henne. Hon är mitt allt och jag vet inte vad jag kommer göra om hon säger nej. Precis när jag var på gränsen att gråta jag också nickade hon snabbt hon med huvudet.

”Verkligen?” frågade jag och kollade nu storögt upp på henne. Ett litet fnitter lämnade hennes läppar och hon nickade igen.

”Ja, ja, ja” sa hon och kände nu hur allting runt omkring oss stannade. Hon sträckte fram vänster handen mot mig och jag placerade snabbt ringen på hennes ringfinger. Ett stort leende spreds på mina läppar när jag såg hur perfekt ringen satt på hennes hand.

Med en sista blick på ringen ställde jag mig upp och slingrade mina armar runt hennes midja för att snurra runt henne ett varv innan jag satte ner henne på marken igen. Hon log stort upp mot mig och jag lossade mitt grep om min midja för att istället kupa hennes snikte med mina händer. Jag drog min näsa längst hennes innan jag pressade mina läppar mot hennes. Hon besvara kyssen och hennes händer la hon runt mina handleder och lät sina tummar strykas över baksidan av min hand. Jag drog mig undan bara någon centimeter från henne och lutade min panna mot hennes. Jag öppnade ögonen och mötes inom kort av Melindas blick som möte min. Hon hade ett stort leende placerat på hennes läppar som snabbt smittade sig av på mig.

”Jag älskar dig” sa hon och kysste mig snabbt innan hon lutade sig tillbaka igen.

”Jag älskar dig mer” sa jag och innan hon han protestera pressade jag återigen mina läppar mot hennes. Jag gick långsamt framåt med henne framför mig och snart så hade jag henne upptryckt mot räcket vilket gjorde att jag kunde pressa mig upp närmre henne. Eller så nära jag kunde då Melindas bebismage nu syntes och jag var rädd att jag skulle skada henne och barnet. Utan att be om tillträde pressade jag in min tunga i hennes mun men hon verkade inte ha något emot det då hon snabbt möte min med sin. HennHennes grepp om mina handleder släppte och han la dom istället runt min nacke så att hon sen kunde dra ner mig närmre henne. Jag lossade även mitt grep med min ena som jag hade om hennes ansikte och la den armen runt hennes midja medan jag flätade in den andra handen i hennes hår. Vi drog oss undan från varandra efter ett tag och vi båda andades andfått. Jag kände hur ett stort leende var placerat på mina läppar och när jag öppnade ögonen kunde jag se att Melinda hade ett leende placerat på läpparna hon också.

Vi sa ingenting till varandra, det behövdes inte. Våra blickar sa mer än tusen ord just nu och jag vet faktiskt inte vad jag skulle säga om vi skulle prata. Jag var helt mållös, på ett bra sätt då och jag kan helt klart säga att jag aldrig vart så här lycklig i hela mitt liv.

 

Melindas perspektiv

Dom här tre dagarna efter att vi vart i Eiffeltornet har vi faktiskt spenderat mestadels inomhus i vårt hotell rum. Det låter säkert urtråkigt och trist vilket det förmodligen hade vart om jag vart med någon annan. Men här tillsammans med Justin var det allt annat än tråkigt. Vi har lagat mat tillsammans, kollat på film, spelat spel och helt enkelt bara suttit ner och pratat. I går blev det faktiskt så att den enda gången vi lämnade sängen var när vi behövde gå på toa, hämta tv kontrollen och när jag skulle hämta maten vid dörren som vi hade beställt upp. Inte för att jag klagade, det var mysigt att bara ligga kvar i sängen med Justin. Jag skulle kunna göra det flera gånger om. Vi brukar annars bara åka runt till olika ställen, vara med våra kompisar och slänga runt. Vi spenderade knappt aldrig någon tid bara vi två och det var den tiden som jag hade saknat lite. Den tiden som vi behövde också tror jag. För eftersom vi pratat så mycket har jag lärt mig en massa saker om Justin och hans familj som jag inte visste om. VI har pratat om barnet, huset och framtiden överlag.

Jag har dock inte vant mig att ha förlovningsringen runt mitt finger och jag blir fortfarande chockad när jag ser den. Jag är inte vann att ha så mycket smycken på mig över lag så att ha den här ringen på sig konstant var rätt konstigt. Men jag antar att man vänjer sig efter ett tag.

 

Jag kände hur ett par läppar lämnade spår längst min arm, upp mot axeln och min nacken innan jag kände hur Justins läppar placerade kyssar över hela mitt ansikte. Jag skrattade smått åt honom och la upp mina händer på hans bröst för att lätt putta till honom vilket fick honom att hamna på rygg bredvid mig istället för hängandes över mig. Jag satte snabbt knäna på varsin sida av hans midja och la mig ner över honom med armarna korsade över hans bröst som en kudde.

Tumblr_lved1vba511r46lgqo1_500_large

”God morgon sexy” sa jag och försökte härma hans alltid så raspiga röst som han hade när han sovit men misslyckades totalt. Justin skrattade roat åt mig och placerade sina händer så långt ner han kunde på min rygg utan att komma åt min rumpa.

”God morgon baby” sa han och jag kände hur en rysning gick längst min kropp när jag kände hans varma andetag mot min nacke. Han placerade en blött kyss där innan han lutade huvudet tillbaka på kudden igen med ett stort flin på läpparna.

”Vad flinar du åt då Bieber?”

”Dig. Du pratade om mig i sömnen i natt. Väldigt underhållande” sa Justin och jag kände hur en rodnad snabbt spreds på mina kinder. Jag begravde snabbt ansiktet i Justins bröst och hoppades innerligt att Justin inte hade sett rodnaden. Inte för att det spelar någon större roll då han kommer lista ut det själv ändå.

”Åh det var inte så farligt, du sa faktiskt inte så mycket egentligen. Du sa mest mitt namn, hur bra det kändes och så en del stön kom fram också” sa han och jag kände nu hur mina kinder började brännas då jag skämdes så mycket. Jag kommer ihåg min dröm och tyvärr så handlade den om exakt det man tänker sig. Jag brukar inte ha såna drömmar men jag antar att när vi kom tillbaka från Eiffeltornet och hade sex igen, att det var så perfekt att jag ville uppleva det igen. Ingen aning egentligen men jag hoppas inte att jag kommer ha fler såna drömmar, dom är konstiga att ha och väldigt pinsamma att ha om folk runtomkring än kan höra vad man drömmer om också.

”Det är lugnt babe, jag drömmer om dig också” viskade han mot mitt öra och jag fnittrade smått innan jag satte mig upp en aning för att kolla ner på honom.

”Så vad för slags drömmar har du om mig då?” frågade jag och höjde ett frågande ögonbryn åt honom.

”Allt möjligt, du har bokstavligt talat tagit över mina tankar och drömmar totalt”

”Och det är en dålig sak?”

”Fuck no, jag har inget emot att ha dig i mina tankar. Det kan vara lite distraherande ibland men jag klagar inte. När jag inte har dig vid mig är det allt jag har” sa han och jag kollade lite sorgset ner mot honom. Jag kände mig som världens sämsta flickvän när han sa det där. Jag menar han ger mig en massa oliks resor och presenter hit och dit men jag ger honom aldrig något tillbaka. Grejen är ju det att jag vill ge honom något men jag vet inte vad. Vad ger man en person som har allt redan.

Det är som han säger. När vi är ifrån varandra så har han bara minerna, medan jag har olika smycken och kläder som tillhör honom som jag kan klänga mig fast vid. Men han har inget.

 



 

Så det här är då det sista kapitlet innan epilogen som kommer vara den absolut sista delen i novellen. Känns lite konstigt men rätt skönt. Har stått stil på den här novellen ett tag nu och ska bli lite skönt att börja på något annat.

I alla fall så hoppas jag att ni gillade kapitelet och skulle verkligen uppskata om ni kommenterade vad ni tycker om det här. Skulle även bli jätte glad om ni kommenterade om vad ni tror kommer hända i epilogen.

 



Svar till S. *Handling till Memories Can Come And Go....*

Memories Can Come And Go -  Handling

Tiffany var en gång i tiden en av Justins absolut bästa vänner som när dom var små hade planer på att styra världen tillsammans. Men allt det där förändrades när Justin blev känd och allt annat som en gång var viktigt glömdes bort. Justin fick ingen tid att komma tillbaka att träffa hennes så ofta och det blev istället att dom tappa kontakten helt, eller det är i alla fall vad Justin tror att anledningen är. Men helt plötsligt när Justin har en paus från sin karriär bestämmer sig Justins mamma att det är dags att hälsa på hennes gamla kompis som är ingen mindre än Tiffanys mamma. Gamla känslor som en gång funnits där eller kanske aldrig försvann bubblas återigen upp till ytan och även om dom inte pratat på länge är det henne som han vänder till sig när det plötsligt händer något i hans liv och snart leder allting till en olycka. En olycka som ser till att allting förändras på mindre än bara en sekund och kommer förändra världen totalt.

 



 

Det här är då handlingen till novellen som kommer efter This Was Never Planed. Hoppat ni som inte läst det än gillar det.

Och till er som inte läst kapitel 62 än så ligger det under det här inlägget.

Sitter med kapitel 63 som är det sista kapitlet innan epilogen just nu och om inget annat kommer i vägen kommer det att komma upp senare idag. har faktiskt skrivet lite på epilogen också och jag kan bara säga er en sak. Att epilogen som kommer efter kapitel 63 kommer vara det längsta kapitlet jag någonsin skrivit.


This was never planed - kapitel 62

Previous
 

”Jag säger bara. Men skynda nu, jag tror inte våran pilot blir särskilt glad på oss om vi är försenade”

”Kommer vi att åka ett eget privatjet?”

”Ja, jag tänkte att om jag kommer och hämtar dig själv så får jag sju extra timmar ensam med dig. Plus om jag satte oss på ett vanligt flyg skulle det vara stor risk att du skulle råka höra vart vi skulle åka någonstans”

”Ser du vad jag menar. Killar som Justin borde inte finnas, dom sätter ribban för högt för andra killar” sa Stella och både jag och Justin skrattade roat åt henne.

”Jag gillar bara att skämma bort min baby” sa Justin och blinkade mot mig vilket fick en rodnad att sprida sig på mina kinder. Jag vred snabbt bort ansiktet och dom båda skrattade roat åt mig, vilket betydde att dom helt klart sett att jag rodnat.

 



 

 

Justins perspektiv

”Justin snälla kan du inte bara säga vart vi ska flyga någonstans, du behöver inte berätta vad det är du har planerat för oss där”

”Nej det kan jag inte för att så fort jag berättar för dig så kommer du fatta vart det är jag har planerat för oss. Så sluta gnäll och kom hit istället” sa jag och klappade på den tomma platsen bredvid mig i soffan som stod placerad vid ena väggen i flygplanet. Hon himlade snabbt med ögonen åt mig men gjorde som jag sa och la sig ner framför mig. Jag la min arm runt hennes midja och vände på henne så att hon nu låg med ansiktet vänt mot mig istället

”Varför måste du alltid vara så jobbig för” sa hon klagande och jag skrattade roat åt henne.

”För att du irriterar dig med det och det är kul att retas med dig. Så jag kommer nog göra det här en långtid framöver” sa jag och flinade stort mot henne. Hon suckade mot mig men ett litet fnitter lämnade hennes läppar. Jag log stort ner mot henne vilket hon snabbt besvarade med ett leende av hennes eget.

”Förresten din mamma ringde mig igår” sa jag försiktigt och Melinda kollade förvånat upp på mig.

”Min mamma ringde dig?” frågade hon och jag nickade till svar ”Varför ringde hon dig? Vad sa hon?”

”Hon sa att hon hade hittat något som tillhörde dig och om du ville ha det så skulle du ringa henne. Hon sa att hon försökt nå dig men att hon inte vet ditt numer då du bytt sen du flyttade till Kanada”

”Hon hade inte ens kunnat mitt numer även om jag inte bytt. Hon har aldrig lärt sig mitt numer och det är bara stor bullshit att jag har glömt något. Det är säkert något som du vill ha av mig eller dig. Skulle inte förvåna mig om det var pengar det var dom ville åt. Dom har alltid vart rätt giriga när det kommer till pengar” sa Melinda nu irriterat och jag kollade sorgset ned på henne.

”Förlåt jag borde inte ha sagt något, jag vet att du inte gillar dina föräldrar men jag tänkte bara att om dom faktiskt hade något som var ditt så kanske du ville ha det”

”Justin jag är inte sur på dig. Jag är glad att du säger det, på något konstigt lite vrickat sätt” sa hon och jag skrattade smått.

”Vad skulle jag göra utan dig” sa jag och lutade min panna mot hennes.

”Jag vet inte, men det liv skulle var rätt tråkigt utan mig i det”

”Det kan man helt klart säga” sa jag och böjde mig ner för att placera mina läppar över henne. Hon log smått in i kyssen innan hon pressade sina läppar med mer kraft mot mina.

 

Jag ledde henne upp mot hissen och klickade in rätt våning innan jag vände mig mot Melinda igen. Hon stod och pillade otåligt på sin mobil som hon hade i händerna. Jag log roat åt henne och greppade tag i hennes mobil för att sen lägga ner den i min ficka.

”Justin snälla ge mig min mobil tillbaka”

"Du kommer inte behöva den nu. Vi är strax framme" sa jag och Melinda suckade, men jag kunde ändå se hur ett litet leende spreds på hennes läppar.

Hissen plingade till och signalerade att vi var framme vid rätt våning. Jag placera mina händer på Melindas midja igen och styrde henne bort till rätt plats.

"Kan jag ta bort den här ögonbinden nu?" frågade hon otåligt och jag skrattade roat åt henne.

"Inte än baby" sa jag och hon suckade "Stå bara still här en sekund"

Jag kysste henne snabbt på kinden och sprang bort till där jag fixat allt. Jag drog upp tändaren ur min ur min ficka och tände dom utplacerade ljusen. Jag mig nöjt ner mot allt och stoppade undan tändaren som jag hade i handen. Jag vände mig mot Melinda igen som stod och stampade med foten i golvet i brist på något annat att göra. Med snabba steg gick jag snabbt tillbaka till henne och la mina armar runt henne midja för att pressa henne upp mot mig.

”Är du redo för det här?” frågade jag och hon nickade snabbt till svar.

Jag log roat ner mot henne och placerade en snabb kyss på henne läppar innan jag ställde mig bakom henne istället. Jag satte händerna över hennes ögonbindel och drog sakta bort den från henne ögon. När hon sen såg vart hon var någonstans och vad jag gjort med stället kunde jag inte hålla tillbaka ett litet skratt efter att ha sett hennes min. Hon stod som förstenad framför mig med blicken svepandes över stället.

”Justin hur har du” var allt hon fick fram innan hon tystande igen, fortfarande med blicken på det som jag gjort.

 

Melindas perspektiv

Det var rosor, ljus placerade runt och på en liten filt som det stod en liten korg på. Det var ljus slingor lindade runt räcket och en liten stereo som spelade någon lugn låt som jag inte kunde höra vad det var för låt än. Jag kollade runt mig och insåg snabbt att jag var i Paris, uppe i Eiffeltornet. Och att det hade vart vackert förut hade ingen chans med hur det ser ut just nu. Jag menar jag önskar att ni skulle kunna se det. Eller kanske inte just nu då när jag är här med Justin men sen dagen efter eller någon annan gång. Det är verkligen jätte vacker och magiskt. Som att det här var plockat från en romantisk film.

”Justin hur har du” var allt jag fick fram innan jag tappade talförmågan igen. Justin skrattade roat bakom mig. Jag vände mig fortfarande i chock mot Justin som log stort ner mot mig.

”Du hade inte behövt göra det här Justin. Jag hade nöjt mig med att äta på en restaurang eller något som ett vanligt par gör”

”Jag vet att du skulle kunna göra det, jag skulle också kunna göra det. Men jag ville göra ikväll speciell och vad är ett mer passande ställe för det än Paris. Staden av kärlek och även staden där jag fick kyssa dig för första gången” sa han och jag slog upp i ett stort leende när minnet spelades som en film i mitt minne.

”Ja men jag hade något annat jag kunde kolla på som var minst lika vackert” nästan mumlade han fram som att han inte ville att jag skulle höra.

Jag kollade chokat upp på honom och skulle precis fråga vad det var han menade med det men blev istället ståendes och kollade in i hans vackra ögon som möte mina. Jag kände hur min puls skenade iväg som aldrig för och det blev ju inte direkt bättre av att Justin sakta men säkert lutade sig ner mot mig. Han la sin ena hand försiktigt på min kind och drog mig upp mot honom medans han med den andra drog mig närmre sig med hjälpa av sina andra arm som han lagt runt min midja.

Jag kollade upp på Justin en sista gång innan jag stängde ögonen och för att sen känna hur Justins läppar mjukt pressades mot mina.

”Grejen då var bara det att allt var väldigt komplicerat” sa jag och Justin nickade lite instämande.

”Men det är inte komplicerat nu” sa Justin och böjde sig ner. Det nästa jag vet är Justins läppar sammanlänkade med mina och jag kysste honom med minst lika mycket känsla som han kysste mig med.

 

Vi stod just nu och kollade ut över Paris. Ja med kroppen vänd mot staden med Justin upptryckt bakom mig med sina armar tryggt lindade runt min midja. Jag lutade mitt huvud mot Justins axel och kunde nu höra hur Justin mumlade något tyst för sig själv. Hans andetag var djupa och han pilade nästan nervöst med fingrarna.

”Justin är du okej?” frågade jag och vred smått på nacken för att kunna kolla upp på honom.

”Ja allting är bra, jag är bara lite nervös inför det jag kommer göra här näst” sa Justin och släppte sitt grep om min midja. Han bakade ett steg bakåt vilket fick mig att vände mig chockat mot honom. Hade ingen aning om vad det var som han pratade om. Hans blick föll snabbt mer på sina händer som var ihop flätade framför honom och jag kunde nästan se en oro i hans ögon.

”Justin är du säker på att du är okej?”

”Jag har aldrig mått bättre, jag vet bara inte hur jag ska göra det här. Jag hade ett litet tal färdigt som jag skulle säga till dig men jag måste ha glömt det på hotellet”

”Justin jag börjar bli orolig här. Vad är det du ska göra?” frågade jag och försökte slå bort tankarna och idéerna om vad det är Justin håller på med. Jag ville ju inte att mina förväntningar och förhoppningar ska vara för höga när jag väll får reda på vad det är Justin faktiskt babblar om.

 



 

 

Så nu är det äntligen uppe och jag ber så himla mycket om ursäkt för att det kommer så sent. Jag hoppas att ni gillar kapitelt och kommentera vad ni tror att Justin kommer att göra. Jag har redan skrivit över 500 ord på nästa kapitel så tror att jag kommer kunna få upp det imorgon, men vill inte lova något.

Tänkte också berätta för er att jag nu bestämt mig för att köra på min ide till slutat på den här novellen. Det resulteras då i att jag har 1 kapitel plus en epilog kvar på den här novellen. Sorgligt men sant. När den här är klar kommer jag docl att börja skriva på Memeories Can Come And Go som ni röstade fram tidigare i år.



Viktig information LÄS!!!!

Okej jag märker nu att jag har vart väldigt otydlig när det kommer till Novellen Out Of Town Girl. Ja jag ska skriva den men den kommer inte komma direkt efter This Was Never Planed är slut. Efter den här är slut kommer jag att börja lägga upp Memories Can Come And Go som ni röstade fram förut. Jag ville bara vet fall Out Of Town Girl ens var något att tänka på. För att om det står still i mitt huvud på den nuvarande novellen så skriver jag på dom novellerna jag planerar till efter.
Det jag dock kan göra är att jag kör ännu en röstnig till vilken novell ni vill läsa efter Memories Can Come And go. Ni skulle då få rösta mellan Out Of Town Girl och In Every Girl There Is A Boy.
Skulle ni vilja det? Rösta på vilken novell som ska vara efter Memories Can Come And Go alltså?
 

Förresten kan passa på att säga också att jag sitter med kapitel 62 just nu och hoppas verkligen att jag ska få upp det idag. 
Och angående hur långt det är kvar på novellen som någon frågade har jag fått en ide till den här novellen. Vilket skulle resulteras i att det bara är typ 3-5 kapitel kvar eller något på This Was Never Planed. Vet dock inte om jag ska köra på den iden, ska fråga min kompis först vad hon tycker. Men annars är det fler kapitel kvar, vilket dock kan göra den här novellen väldigt lång tråkig så kommer förmodligen köra på den iden jag fick. I alla fall så kommer jag att skriva i slutet av nästa kapitel vad jag bestämmer mig för så kom ihåg att läsa det.