Dock hoppades jag att ingen utav dem inte stämde.

  Jag stod stum ett tag och kollade chockat efter Adria tillsammans med Henrik och Tomas. Henrik var den första som verkade dra sig ur chocken och skiftade lite obehagligt på sig. Jag kollade bort från där Adria försvann och kollade på Henrik som rynkade smått på pannan.

  ”Jag kanske borde gå och kolla till henne” mumlade han fram och började gå bort mot ladan men jag stoppade honom.

  ”Jag tar det Henrik”

  ”Är du säker? Jag kan ta det annars”

  ”Det är lugnt jag tar det. Det är ingen fara. Stanna här med din kompis. Jag antar att ni har en del att prata om med tanke på att ni förmodligen har pratat på länge” sa jag och gav  honom ett litet leende innan jag vände om för att gå efter Adria. 

  Jag öppnade dörren intill ladan och började försiktigt kolla runt. Jag hittade henne ingenstans på bottenvåningen så jag började långsamt göra min väg till övervåningen. Jag gick bort till hennes sida av loftet men kunde inte hitta henne där heller. Jag började ge upp hoppet och skulle precis gå ner till undervåningen igen när jag hörde snyftande från min sida utav loftet. Jag gick bort till där ljudet kom ifrån och rundade höet som stod där uppe. Det jag nu fick syn på fick mitt blod att frysa till is.

  På marken, upptryck i ett hörn så nära väggen att hon lika gärna skulle kunna vara en del utav den satt Adria. Hon hade benen hårt upptryckta mot bröstet, armarna lindade runt benen och huvudet vilandes mot hennes knän. Hon skakade kraftigt och hennes snyftande var höga.

  ”Adria?” frågade jag lågt och började sakta gå närmre henne men stannade snabbt när Adria ryckt till. Hon kollade upp på mig och jag kunde nu se hennes rödsprängda ögon, tårarna som rann ner för hennes kinder. Hon var förstörd.

  ”Snälla kom inte närmre” bad hon i en knappt hörbar viskning men jag skakade fort på huvudet. Jag kunde inte lämna henne så här. Hon var ett vrak och hon behövde hjälp vara sig hon ville erkänna det eller inte. Hon var en av dem där personerna som alltid skulle visa sig stark, som alltid hjälpte alla andra men aldrig tog hjälp själv. Men vet ni vad, ibland är det dem starkaste personerna som behöver hjälpen mest. Det är oftast dem som håller allt inne och säger inget för att dem inte vill tynga en. Adria var en av dem personerna, det var i alla fall vad jag hade uppfattat utav henne men det var nu tydligt att hon behövde hjälp.

  Utan att så mycket säga ett ord till gick jag fort fram till henne trotts hennes protester och drog uppe henne i min famn. Dock kan jag väll inte säga att det var en enkel uppgift. Hon sparkades och slogs i försök att komma bort från mig men jag skulle inte tillåta det ”Adria snälla lugna ner dig, jag kommer inte skada dig. Bara snälla, lugna ner dig” bad jag och höll kvar henne upptryckt mot hennes bröst. Jag greppade tag om hennes handleder så att hon inte längre kunde slå in sina näver i mitt bröst och efter ett tag så började hennes sparkande sluta också. Hon stillnade i mitt grepp och jag släppte försiktigt mitt grepp om hennes handleder. Hennes armar föll livlöst ner i hennes knä och henne huvud föll mot ditt bröst.

  Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, fanns det ens något som jag skulle kunna säga för att göra det bättre? Jag skulle kunna säger saker som att allting kommer att bli bättre snart ska du se, eller du har ingenting att oroa dig för. Men Adria skulle se igenom dem. Det var bara två stora lögner som jag själv inte trodde på. Och hur skulle jag kunna få henne att tro på det om jag inte ens tror på det själv? Exakt, det skulle inte gå särskilt bra.

  ”Varför Justin?” frågade Adria plötsligt och jag kollade frågandes på henne ”Varför var han tvungen att komma tillbaka? Han lovade att aldrig komma tillbaka efter senast så varför har han kommit tillbaka? Varför nu?” grät hon fram och jag drog henne tätare mot mitt bröst.

  ”Jag vet inte Adria. Jag önskar att jag kunde svara dig men jag vet tyvärr inte”

  Jag vet inte hur länge vi satt där innan Adria äntligen slutade att gråta. Hon hade nu borrat in sitt ansikte i min nacke, hennes armar var hårt lindade runt min midja och hon satt nu gränslande över mina lår. Jag satt med ryggen vilande mot väggen bakom mig och drog en lugnande hand över hennes rygg.

  ”Jag är ledsen”

  ”Ledsen för vad? Du har inte gjort något fel” sa jag och Adria skakade bara smått på huvudet och mumlade något i stil med ”jo jag fick utbrott på dig” vilket bara fick mig att fnysa högt.

  ”Adria du hade all rätt i världen att flippa ut som du gjorde. Killen som misshandlat dig ett antal gånger vad jag antar från ditt upprepande av att han sa att han skulle lämna dig ifred efter den sensate gången. Vilket tyder på att han inte bara skadat dig en utav flera gånger. Vilken vettig person som helst skulle ha reagerat som du gjorde i den här situationen”

  ”Kanske. Men jag borde ha sköt det bättre. Pappa misstänker säkert att något är fel nu”

  ”Jag tycker att det är konstigt att han inte har misstänkt något än” sa jag smått irriterad då jag tycker att hennes pappa borde ha märkt något vid det här laget. Det är helt jävla uppenbart att Adria är livrädd för den här killen. Hur kan han inte ha märkt något. Han ska förställa hennes pappa för fan.

  ”Det är inte alls konstigt att han inte har märkt något än. Jag har aldrig reagerat så här förut, jag har faktiskt lyckats sköta det rätt bra dem andra gångerna. Men då var jag förberedd på att han skulle komma. Eller alltså jag visste ju att han skulle komma hit men det var inte planerat att han skulle komma förs om en vecka. Jag hade då planer på att jag skulle sticka iväg någonstans. Ta med mig dig och bo hos John eller någon. Helt enkelt bara hålla mig borta från honom”

  ”Men varför har du inte berättat för din pappa? Om vad Tomas har gjort mot dig alltså”

  ”För att jag inte kunde ta bort honom ur min pappas liv. Jag vet att jag borde hata honom med hela mitt liv och misstro mig inte. Det gör jag. Men det är en liten bit utav mig som är tacksam mot honom. För efter att att min mamma försvann så har han vart den enda personen förutom mig som har kunnat sätta ett leende på hans läppar. Jag kunde inte göra mig av med en av pappas bästa kompisar om det skulle inbära att han blev sårad utav det”

  ”Adria du kan inte tänka så. Du kan inte låta din pappas lycka komma i vägen för din egen lycka. Ditt eget välmående”

  ”Justin det är inget problem. Tomas gör inget emot mig så länge det finns personer runt omkring mig. Han skulle aldrig göra något mot mig om till exempel du vart runtomkring mig för han är allt för rädd att bli på kommen. Han pratar knappt med mig heller då”

  ”Så vad. Du ska undvika honom och vara rädd för att gå själv så länge han bor här?”

  ”Jag antar att man skulle kunna uttrycka det så” sa hon och kollade på sina händer som nu låg i mellan oss. Jag såg hur tårar återigen började rinna ner för hennes kinder. Absolut inte lika mycket som tidigare men dem var fortfarande där.

  ”Snälla Adria sluta gråta. Du är allt för vacker för att gråta” sa jag och placerade en hand på henne kind så att jag kunde höja upp det i samma höjd som mitt. Med händerna på hennes kinder torkade jag bort tårarna med tummarna och jag kunde se hur en rodnad spred på hennes kinder.

  ”Vad säger du om det här. Vad skulle du säga om jag föreslog att vi kunde sticka härifrån för någon dag, eller dagar? Tills den här Tomas killen är borta och du känner dig säker här igen”

  ”Justin vart skulle vi kunna ta vägen. Vi har ingen bil om du inte kommer ihåg och även om det fanns det så finns det ingenstans vi skulle kunna ta vägen. För även om jag litar på dig kan jag inte ta med dig in till staden då vi då skulle kunna bli avslöjade”

  ”Vad sägs om skogen då? Vi skulle kunna dra ihop ett gäng med olika personer och tälta eller något liknande”

  ”Skulle du göra det för mig?”

  ”Ja. Jag menar du har hjälpt mig en massa nu för att bli bättre. Så snälla låt mig hjälpa dig med det här” sa jag och det här fick ett litet leende att spridas på hennes läppar. Ett som snabbt smittade av sig på mina.

  ”Jag har alltid velat tälta” erkände hon efter att vi suttit tysta ett tag och jag kollade frågandes på henne. Hade hon aldrig tältat förut? ”Min mamma tyckte alltid att det var onödigt att åka och tälta efter som vi redan bodde i skogen och var på landet. Sen efter att mamma lämnade skadade sig pappa så då kunde vi inte åka och tälta på grund av hans skada” förklarade hon och jag nickade smått.

  ”Men det finns en första gång för allt så jag antar att det här blir din första gång”

  ”Jag antar”

  Jag kunde höra sorgen i hennes röst igen och suckade smått ”Adria det kommer att bli bra, vi kommer att ta oss igenom det här tillsammans okej? Jag kommer inte låta något hända dig. Okej?” frågade jag och hon nickade smått.

  Jag märkte även nu hur nära hon var mig. Jag kunde känna hennes andetag mot mina läppar och svalde högt. Jag ville luta mig fram, kyssa henne. Hennes läppar såg så inbjudande ut. Men kunde jag verkligen? Kunde jag verkligen göra det precis efter allt som har hänt? Hon skulle säkert bara putta undan mig som senast jag försökte kyssa henne.

  Men innan jag hann fundera något mer på det greppade Adria tag om mitt ansikte och pressade sina läppar mot mina. 

Här är det people, lite kortare än dem tidigare men det är då det här kapitlet blir uppdelat i två. Ville sluta det lite spännande så där ;)

1, Okej men vad tror ni kommer hända nu? Dem kysstes igen vilket många har frågat efter så här har ni det. Hur tror ni att det kommer att sluta.

2, Vad tror ni om deras kampingtur eller vad man ska kalla det? Tror ni att dem kommer åka och tälta och i sådana fall vad kommer hända då?

3, Sen en liten fråga, vad tyckte ni om Adrias lilla uppbrott?

Okej har redan börjat på part 2 och hoppas få upp det någon gång i veckan men kan inte lova något. Jag har tydligen ett ganska fullspäckat schema det här lovet :P

Men kommentera era tankar och synpunkter på kapitlet och novellen så lovar jag att kapitlet kommer komma snabbare :D <3