Prevoius

Efter två timmar eller så kom läkaren tillbaka ut och gick bort till där dem satt och väntade på att få ett svar. Deras blickar vändes snabbt upp mot läkaren som nu stod framför dem och väntade hoppfullt på vad han skulle säga. Dem hade suttit på det här sjukhuset i över två timmar nu och alla hade börjat tänka på det värsta. Dem vill inte erkänna det för varandra då dem inte ville skrämma den andra mer än de redan var. Men alla hade tänk tanken och det skrämde dem.

Tänk om Justin inte skulle klara sig, tänk om något händer under operationen som läkarna inte kan fixa. Tänk om Justin faktiskt skulle dö.

 

---

---

 

”Hur är det med honom?” frågade Pattie panikslaget när läkaren inte sa något och kollade storögt upp på honom. Allt hon ville höra just nu var att hennes son mådde bra och det var något dem alla ville. Dem ville ha goda nyheter, nyheter om att Justin mådde bra och skulle klara sig.

”Han är stabil för tillfället. Han har som sagt förlorat mycket blod och hat fått några ordentliga smällar. Var av han har fått tre brutna revben, bruten hand, stukade fot. Han slog i huvudet ordentligt vilket kan göra stora skador. Vi kan inte veta hur det påverkar honom och vi lär förmodligen inte kunna göra det förs än han vaknar så att vi kan göra små test på honom.

”När får vi se honom?” frågade Ryan och Läkaren vände sig mot honom.

”Ni kan komma upp och se honom snart. Men han kommer dock inte att vakna på några dagar då vi vill hålla honom sövd. Den smärtan som hans kropp går igenom just nu önskar jag ingen och jag tror att han skulle välja bort det också om vi frågade honom” sa han och alla nickade lite till svar. Viste inte vad dem skulle säga eller göra. Dem alla ville ju självklart att dem skulle väcka Justin nu så att dem kunde prata med honom men dem alla höll tyst för dem viste att det var bättre för Justin på det här sättet. Justin mådde ju bra så dem skulle ju ändå få möte honom snart.

 

Tiffanys perspektiv

Jeremy hade kommit tillsammans med Justin morföräldrar en liten stund efter att vi pratat med läkaren om hur det var med Justin och dem tre tillsammans med Pattie var nu inne hos Justin. Jag ville också komma inte dit men man fick max vara fyra stycken där inne samtidigt så jag fick vänta här ute med Chaz och Ryan. Dem vill minsta lika mycket som mig komma in och kolla till Justin men vi alla hade tyckt att det var mer än rätt att Pattie, Jeremy, Bruce och Diana gick in först. Dem är ju trots allt hans familj och dem som står honom närmst.

Men jag ville gå in och se honom. Se med mina egna ögon att han faktiskt mådde bra, kunna känna hans puls eller vad som helst för att få bevis om att han faktiskt hade klarat sig. Jag hade fått se en liten glimt av honom när dem öppnade dörren för gå in och det var inte vackert. Jag han inte se så mycket men det jag såg var Justin med gips runt handen, foten i högt läge, slangar över allt för att ge honom den näringen han behöver, ett stort bandage som gick runt Justins huvud och sen en massa sår i ansiktet. Jag hade nästan mått illa av synen och om Ryan inte hade haft ett fast grepp om min midja hade jag nog ramlat till marken. Mina ben blev knäsvage och inte på det bra sättet. Mina händer skakade, nej stryk det. Hela jag skakar och jag har precis fått stopp på tårarna som konstant ville rinna ner för mina kinder. Förmodligen så hade jag fått slut på tårar så mycket som jag gråtit under den här kvällen.

 

Hantaget in till Justins rum drogs ner och inom kort öppnades dörren in till rummet. Pattie tillsammans med dem andra kom ut ur rummet med en läkare tätt bakom sig. Pattie hängde på Jeremy som hjälpte henne att gå rakt med en arm runt hennes midja och den andra ihop flätad med hennes lediga hand som hon inte hade i ett fast grepp om Jeremys arm. Om man inte visste bättre hade man kunnat tro att dem var ett par. Diana gick hand i hand med Bruce och dem alla fyra hade tårar i ögonen. Läkaren sa något kort till dem och klappade Jeremy kort på axeln innan han vände sig mot oss.

”Ni kan komma in nu om ni vill” sa han och vinkade smått åt oss innan han gick tillbaka in i rummet som Justin just nu låg i.

Jag kollade snabbt mot Chaz och Ryan som log smått mot innan jag gick in i rummet med dem efter. Men jag han bara ta två eller tre steg innan jag kände hur mina ben ville vika sig under mig. Jag hade fått syn på Justin och det var ingen vacker syn. Han var helt täckt av bandage och sår efter vad jag antar kommer från allt glassplitter som kom under kraschen. Han hade även några stora blåmärken över hela kroppen, eller i alla fall över dem kroppsdelarna som jag kunde se. Vilket var hans armar (som hade nollar i stuckna i sig) lite av hans vader och sen hans ansikte som även där hade slangar. Eller slangar och slangar hade han ju inte men ni vet en sådan där slang som man sätter i näsan på folk som ligger på sjukhus. Vet inte vad dem är till för egentligen men jag tror ni förstår vad jag pratar om.

Jag kände en betryggande arm runt min midja och sneglade snabbt upp för att se att det var Chaz som nu höll om mig. Jag log lite tacksamt upp mot honom och han nickade smått innan han förde oss båda bort till sängen där Justin låg på.

”Omg” hörde jag Ryan mumla tyst för sig själv när han kom upp bredvid oss där vi nu stod vi Justins säng.

Jag skakade smått på huvudet och satte min skakade hand över min mun för att försöka hålla inne snyftandet som nu kom ifrån mig. Jag hade först inte förstått varför Pattie och dem grät när dem kom ut ur rummet efter att ha sett att Justin faktiskt var i liv och skulle bli bra, men nu förstod jag. Tårar började rinna ner för mina kinder och Chaz fick hålla i mig hårt för att jag inte skulle falla hårt till marken.

 

Det var nu sex dagar sen olyckan skedde och jag hade inte lämnat Justins sida dem senaste fyra dagarna utan dem gångerna som jag behövde fixa mat eller gå på toa. Jag vågade inte lämna honom längre än den tid det tog att göra dem sakerna för senaste gången jag åkte hem för att byta kläder kom jag tillbaka till bokstavligt talat kaos och höll på att få en hjärtattack eller något liknande.

 

(4 dagar tidigare)

*Jag gick tillsammans med Chaz bort till hissen och skrattade högt åt skämtet han just sagt. Jag kommer inte ihåg var det var men vi båda skrattade mycket ändå. Jag visste att det kanske var fel att skratta på ett sjukhus där det var personer som dog och fick dåliga nyheter hela tiden men jag kunde inte låta bli att vara på bra humör. Vi hade fått besked innan jag åkte hem för att byta kläder att Justin började må bättre och att dem snart kanske skulle kunna väcka honom. Eller i alla fall se till så att han inte är nersövd längre. Och jag menar sjukhus är ett ställe för lycka också. Liv blir räddade varje sekund och folk blir friskförklarade. Så sjukhus var inte bara dåligt. Det är bara det att man ofta kopplar sjukhus till dåliga saker. Vilket jag fult kan förstå.

När vi kom upp till våningen som Justin låg på slutade våra skratt dock fort när vi såg hur läkare och skötare sprang bort åt det hållet Justin rum låg. Jag kände genast en klump bildas i min mage när alla möjliga tankar började strömma igenom min hjärna. Vi gick med osäkra steg bort mot Justins rum och mitt hjärta bokstavligt talat stannade när jag såg att det var i Justins rum som dem sprang in och ut ur. Chaz kollade osäkert bort mot rummet och jag skakade snabbt på huvudet innan jag greppade tag om hans hand. Jag började styra våra steg bort mot Justins rum och ångrade mig snabbt när min blick föll in mot Justins rum. Det stod läkare runt honom med sådana där plattor som dem använde sig av när någons hjärta slutade slå.

Vänta, Justins hjärta har slutat slå. Va? Varför händer det här honom? Han mådde ju bra för bara någon timme sen när jag lämnade honom. Läkaren sa ju att han var i ett bra stadie och nu ligger han på den där sängen med ett hjärta som inte slår. Det är inte vad jag kallar att må bra. Om han mådde bra skulle han inte behöva bli återupplivad med hjälp av en massa maskiner. Han skulle bli bort kopplad ifrån dem. Han skulle vakna upp ur hans lilla koma och han skulle komma tillbaka till oss. Han skulle komma tillbaka till oss och allting skulle återgå till det normala.

”Höj upp till 300” hörde jag en av läkaren ropa och någon vred på någon knapp innan en tredje gnuggade ihop dem små plattorna som dem skulle sätta mot Justins bröst för att försöka väcka honom.

”Undan” sa läkaren som höll i plattorna och alla backade lite smått innan han satte ner plattorna mot Justins bröst vilket fick Justin kropp att rycka till innan hans kropp föll livlös ner på sängen igen. Dem försökte några gånger till och jag kände hur tårarna började stig i mina ögon och hela jag började skaka. Det läkarna gjorde gav inget resultat och jag kunde se på dem att alla började ge upp hoppet på att han skulle vakna.

”Ska vi höja lite mer” frågade ena skötaren och vände blicken mot läkarna som stod och samtalade smått om hur dem skulle göra.

”Nej. Stäng av den, han vaknar inte. Dok” sa den ena men han inte avsluta sin mening innan jag stormade in i rummet. Chaz försökte stoppa mig men jag slet mig ur hans grep.

”Nej ni kan inte ge upp. Ni måste fortsätta. Det är någons son som ligger där, skulle ni ha gett upp så lätt om det var ert eget barn. Hu? Förmodligen inte, så snälla försök några gånger till. Snälla jag ber er. Han är min kompis och jag kan inte släppa taget om honom, inte nu. Jag har precis fått tillbaka honom och jag tänker inte släppa taget om honom nu. Så snälla sätt igång era maskiner igen och gör er grej. Snälla” bad jag och dem alla kollade storögt på mig. Hade förmodligen inte tänkt på att jag och Chaz stått i dörren under hela tiden.

”Jag är ledsen vem du än är men det är ingenting jag kan göra. Vi har redan gjort allt vi kan och försökt ett antal gånger utan framgång”

”Så testa ett antal gånger till så kanske ni får resultat. Ni kan inte bara ge upp på honom. Snälla försök några gånger till, snälla jag ber er. Jag kan inte förlora honom, inte igen” sa jag nu med tårar rinnande likt floder längst mina kinder och jag vände mig mot Justin mörbultade kropp. Jag greppade snabbt tag i hans ena hand i mina båda och pressade mina läppar mot hans handflata. Jag kramade om hans hand så hårt som att jag hoppades på att det skulle väcka honom, som att båda våra liv berodde på det. Som att om jag pressade tillräckligt hårt skulle han vakna igen och komma tillbaka till oss.

”Snälla Justin kom tillbaka, snälla lämna mig inte så här. Lämna inte din familj så här. Dom älskar dig. Jag älskar dig och jag vet inte vad jag ska göra om jag förlorar dig nu. Jag har precis fått tillbaka dig och jag tänker inte släppa dig så enkelt den här gången. Jag tänker inte låta dig glida mellan mina fingrar igen så snälla kom tillbaka. Kom tillbaka till mig. Jag behöver dig. Vi alla behöver dig” tårarna rann nu ner för mina kinder som aldrig för och ett högt snyft lämnade mig innan jag fortsatte ”Kommer du ihåg när vi satt hemma hos dig förut och kollade på alla dem där läkarserierna och du alltid skämtade om att om du skulle hamna i det här stadiet så skulle du komma tillbaka till mig för att bara ge upp så där var för mesar. Du sa att du aldrig skulle kunna såra mig så mycket genom att lämna mig på det här sättet. Du lovade mig att inte lämna mig Justin. Du lovade mig” jag kysste hans hand igen innan jag vände mig mot läkarna som stod med blicken fäst på mig. Jag kunde se hur några av skötarna hade tårar i ögonen och kollade bedjande på dem.

”Snälla ni måste hjälpa mig att få tillbaka honom. Bara några gånger till. Jag kan inte släppa honom nu, vi har gått igenom allt för mycket och jag kan inte ge upp på honom. Så snälla hjälp mig” bad jag och till min lycka så nickade en läkaren lite kort innan han gick tillbaka till andra sidan av Justins säng igen för att försöka någon gång till.

Dem började fixa med maskinen ingen och jag kände hur en arm lindades runt min midja från bakifrån och jag behövde inte kolla bak för att veta vem det var. Chaz var den enda här som jag kände och han pressade mig hårt mot hans bröst.

”Han måste vakna igen, han måste, han bara måste komma tillbaka” mumlade jag hysteriskt och Chaz drog mig tätare intill sig. Han sa inget till mig, han bara höll om mig och vi båda kollade bort mot där Justin låg.

”Undan” ropade läkare än en gång och alla backade smått. Han satte plattorna mot Justins bröst igen innan han själv bakade undan och vi alla stod och kollade hoppfult på mätaren som mätte Justins hjärtslag men ingenting hände. Dem testade en gång och en gång till och nu började jag känna hur mitt hopp började försvinna. Justin skulle inte vakna igen och jag skulle aldrig få vara med Justin igen. Jag förlorade min absolut bästa kompis och jag hann aldrig säga hur jag verkligen kände för honom igen. Jag kommer aldrig få reda på vem det var han tänkte välja mellan mig och Selena. Inte för att det spelar så stor roll just nu men jag kunde inte få bort tanken. Den var där, tillsammans med alla dem andra hundra hemska tankarna flög runt i min hjärna*

 

Efter det hade jag svimmat och ni måste ju förstå lyckan och lättnaden jag kände när dem berättade att Justin hade vaknat upp igen. Alltså han låg fortarande nersövd men hans hjärta hade börjat slå igen. Hans hjärta hade tydligen börjat slå igen precis efter att jag svimma.

Så efter det har jag inte vågat lämnat hans sida för länge. Rädd för att jag skulle komma tillbaka och mötas av samma hemska syn igen. Jag tror inte att jag skulle klara av det. Att tro att jag förlorat Justin ger mig en känsla som räcker livet ut. Det är en känsla som jag inte skulle önska någon.

 

---

---

 

 

Lång väntan på det här kapitlet också och jag ber om ursäkt. Jag ska verkligen försöka föbättre mig. Men jag har en massa i skolan just nu, min fot gör så att allting tar dubbla tiden, jag har precis fått hem en valp som jag måste ta hand om och vill spendera tid med. Sen så tog det här kapitlet forever att skriva. Jag visste inte vad jag skulle skriva och jag tror att jag ändrade det här kapitlet säkert tre gånger innan jag skrev det här.

 

Är dock inte helt nöjd med det här kapitlet men jag hoppas att ni gillar det. Kommentera för mer och om ni inte redan har följt bloggen på instagram gör det nu. Bloggens instagram sida hetear @justtwitter och där uppdaterar jag oftare om när nästa kapitel kommer och så vidare.