Memories Can Come And Go - Kapitel 10

Previos:

Efter det hade jag svimmat och ni måste ju förstå lyckan och lättnaden jag kände när dem berättade att Justin hade vaknat upp igen. Alltså han låg fortarande nersövd men hans hjärta hade börjat slå igen. Hans hjärta hade tydligen börjat slå igen precis efter att jag svimma.

Så efter det har jag inte vågat lämnat hans sida för länge. Rädd för att jag skulle komma tillbaka och mötas av samma hemska syn igen. Jag tror inte att jag skulle klara av det. Att tro att jag förlorat Justin ger mig en känsla som räcker livet ut. Det är en känsla som jag inte skulle önska någon.

 

 


 


 

Justin perspektiv

Att min kropp gjorde ont var en underdrift. Jag kände hur smärtan spred sig och blev värre och värre ju mer jag vaknade upp. Det kändes som att jag blivit ner sparkad av någon och sen överkörd av ett tåg eller något. Hela min kropp skrek utav smärta och det värsta var att jag inte kunde göra något åt det. Jag försökte röra min arm men ångrade mig snabbt när jag kände hur smärtan blev om möjligt värre. Men den värsta smärtan var nog den som kom från mina revben och mitt huvud. Vad har jag ens gjort för att få så här ont. Har jag åkt skateboard igen och rasat? Eller har jag spelat hockey igen och fått en rejäl smäll? Varför kan jag inte komma ihåg vad det är som har hänt? och framför allt, varför kan jag inte öppna ögonen? Dem var så tunga och det spelade ingen roll hur mycket jag än försökte, dem ville bara inte öppnas. Det känns som att jag är vaken men fortfarande sover på samma gång om ni förstår vad jag menar. Jag kunde inte se, men jag kunde höra allt som sades i rummet. Åtminstone så tror jag att rösterna kommer från personerna som var i samma rum som mig. Men jag kunde inte vara säker. Jag kunde ju lika gärna drömma allt, där av kunde jag inte öppna ögonen. Ja något sådant måste det ju vara.

"När tror ni att han kommer att vakna?" frågade någon och jag tror att det var min mamma. Det lät som hennes röst i alla fall.

"Jag kan tyvärr inte svara på det Miss Bieber. Allt beror på hur Justin åter upphämtar sig. Han har vart med om en ordentlig olycka och det kan ta dagar innan han vaknar upp men det kan lika gärna bara ta någon timmar innan han vaknar. Det är bara att vänta och se"sa en annan och jag kände inte igen rösten men med tanke på hur hon pratade så verkade hon vara en läkare eller sjuksköterska.

Vänta lite här. Sjuksköterska, olycka. Låg jag på sjukhus? Och i så fall varför låg jag här? Vad är det för olycka jag har vart med om? Varför kommer jag inte ihåg något?

frågorna bara flög runt i mitt huvud och jag kunde inte få något svar på någon utav dom. Jag fortsatte att försöka lista ut vad det var som hänt mig men avbröts mitt i en tanke när någon började prata igen. Den här gången behövde jag dock inte tänka två gånger innan jag visste vem det var. Jag kände till den här rösten bättre än min egen nästa och jag skulle alltid känna igen den. 

"Pattie är du säker på att du är okej om jag åker? Jag kan stanna om du vill" sa Tiffany och min mamma skrattade kort.

"Nej du gumman du ska åka hem nu tillsammans med Chaz. Duscha, äta, sova, bara mys eller något. Du behöver komma bort från det här sjukhuset lite. Du har varit här mest utav alla och du behöver en liten paus innan du börjar bli galen" sa mamma och jag rynkade smått på pannan. Inte bokstavligen då, då jag inte kunde röra på kroppen. Men om jag hade kunnat göra det hade mina ögonbryn vart uppe vid mitt hårfäste vid det här laget. Varför skulle Tiffany åka hem tillsammans med Chaz. Dem känner ju knappt varandra så varför säger mamma åt henne att åka hem och mysa med honom. Jag förstår inte.

"Jag har lyckats hålla mig normal än så länge"

"Ja men det är säkert bara en tidsfråga innan du faktiskt börjar bli galen"

"Men Justin kan ju vakna snart och jag ville ju vara här när han vaknar"

"Jag förstår det Tiffany. Men du måste åka hem och jag lovar dig att jag ringer dig om han börjar vakna. Jag lovar dig, du kommer vara den första jag ringer när han börjar vakna. Så säg hej då till Justin om du vill och åk hem innan jag ber säkerhets vakterna kasta ut dig"

"Okej, okej jag går. Du behöver inte överdriva kvinna" sa Tiffany och mamma skrattade kort.

Det blev tyst efter det och jag hörde hur dörren intill rummet öppnades och stängdes. Jag trodde först att det var Tiffany som hade lämnat rummet då mamma sagt åt henne att åka hem och blev där av lite chockad när det var Tiffanys röst som fyllde rummet igen.

"Det är bäst för dig att du vaknar snart Bieber men gärna inte medan jag är borta tack. Jag har väntat på dig i en och en halv vecka nu och jag funderar faktiskt på att be läkarna hålla dig ner sövd medan jag är borta så att jag inte missar dig när du väll faktiskt vaknar. Du kan köra på din lilla 'fint folk kommer alltid lite sent' grej eller något" sa hon och jag skrattade kort, inte för att hon kunde höra mig då.

"Okej nu ska jag lägga av. Jag står och pratar med en sovande person som förmodligen inte hör ett ord jag säger" sa hon sorgset och pausade ett tag innan hon fortsatte igen. Nu med sin hand om min "Men om du hör mig Justin snälla ge mig något. Kläm min hand, rör ett finger, höj på ögonbrynet som du alltid brukar göra. Vad som helst, bara ge mig ett tecken på att du är där. Att jag inte är galen som står och pratar med mig själv" sa hon med ett litet skratt innan hon verkade bli seriös igen.

Jag försökte göra det hon bad mig om, jag försökte allt. Jag försökte klämma åt hennes hand, röra ett finger, lyfta på ögonbrynet. Till och med röra på tårna för att hon skulle förstå att jag faktiskt var här. Visa att hon inte var galen. Eller åtminstone mer galen än hon redan är.

"Det var det jag trodde" sa hon och släppte min hand "Vakna snart Justin. Vi behöver dig. Vaken alltså" sa hon med ännu ett litet skratt och jag önskade inget mer just nu än att få skratta med henne.

"I alla fall. Vi syns snart Justin" sa hon och pressade en lätt kyss mot min pannan innan hon fortsatte " Jag älskar dig" var det sista hon sa innan hon vände på klacken och började gå mot dörren.

Jag försökte röra på min hand igen och när jag väll lyckades så var det försent. Hon var redan ut ur rummet.

"Jag älskar dig också Tiffany"

 

Tiffanys perspektiv

Chaz och Ryan hade nu äntligen efter 9 dagar på sjukhuset  lyckats övertyga mig om att jag skulle lämna sjukhuset för någon timme. Dem körde hem mig och dem hade nästan tvingat in mig i duschen. Missförstå mig inte, det var skönt att ta en ordentlig dusch men det var ju inte så som att jag hade gått alla dem där dagarna på sjukhuset utan att duscha. Så det kändes lite onödigt att åka hela vägen hem bara för att duscha när jag lika gärna kunde göra det där. Fast det kanske inte var dem som hade bestämt det, det var förmodligen någon av sjuksköterskorna som hade bett Chaz och Ryan att ta med mig hem för att dem börjat tröttna på mig. Dem hade nog alla börjat tröttna på mig, fast egentligen hade dem inte någon riktig anledning att inte gilla mig. Jag är ju inte i vägen och jag ber dem aldrig om något. Jag sover i den lilla fåtöljen som står inne i Justins rum. Mat, dricka och allt sådant där fixar jag ju själv och jag håller mig ju undan när dem gör sitt arbete. Jag sitter i mitt hörn medan de håller på med alla undersökning på Justin och om du frågar mig så hjälper jag dem faktiskt mer än jag skällper dem.

Så just nu stod jag i badrummet hemma och torkade mig efter en lång och väldigt skön dusch. Det var faktiskt skönt att komma hem och slappna av lite om jag måste erkänna. Jag har vart så stressad på senaste tiden så att jag till och med nästan fick en panik attack när Justin vred på sig då jag trodde att han hade små ryckningar eller något. Läkarna sa att jag inte behövde oroa mig då Justin mådde bra enligt dem men det känns fortfarande som jag behöver oroa mig över Justin. Vi alla vet ju vad som hände med Justin senaste gången dem sa att det var bra med honom. Så fram tills Justin vaknar och säger att han mår bra själv så tänker jag oroa mig.

”Tiffany är du klar snart, maten är klar om fem minuter eller något” ropade Chaz från botten våningen och jag gav mig själv en sista blick i spegeln innan jag hängde upp mina handdukar och gick ut ur badrummet.

”Ja jag är klar nu så jag kommer” sa jag och gick ner för trappan för att sen hitta Chaz och Ryan i köket där jag hade lämnat dem innan jag gick för att duscha.

”Så vad blir det gör lunch?” frågade jag och kollade på Chaz som stod vid spisen.

”Det blir pannkakor för det var det enda jag kunde göra med det ni hade hemma”

”Eller det enda som du var sugen på av det du kunde ha gjort”

”Haha kanske” sa han och gav mig ett stort leende innan han vände sig tillbaka mot maten igen.

”Förresten Pattie ringde nyss. Justin har börjat röra på sig igen så läkarna tror att han kan vakna nästan när som helst” sa Ryan och ryckte lite på axlarna lite som att det inte var någon stor grej innan han kollade ner på sin mobil igen. 

”Så varför är vi kvar här, om han vaknar snart borde vi väll vara där. Jag vet inte med er men jag vill faktiskt vara där när Justin vaknar. Jag har inte spenderat över en vecka där och väntat på att han ska vakna för att sen missa när han vaknar för att ni tvingar mig hem för att äta och duscha när jag kunde ha gjort det där”

"Ta det lugnt Tiffany. Vi kommer hinna dit innan han vaknar. Läkaren sa att det förmodligen tar några timmar till innan han vaknar. Så vi hinner äta lite innan vi sticker. Så sätt ner din lilla rumpa på stolen nu så att vi kan börja äta. Ju snabbar vi börjar äta ju snabbar blir vi ju klara och kan åka tillbaka till sjukhuset. Det är ju det du vill eller hur?" sa Chaz och jag gav honom en irriterad blick innan jag satte mig ner på ena stolen som stod vid bordet. 

Chaz log belåtet mot mig innan han vände sig om och fixade med den sista pannkakan innan han la upp den på en tallrik och ställde den på bordet.  Jag hade tänkt slänga någon kommentar om hur irriterande han var men kom snabbt av mig när jag kände lukten av pannkakor och såg tallriken full med pannkakor framför mig. Snabbt hög jag tag i den översta pannkakan och börja lägga på vad jag ville ha på den. 

Jag ville ju egentligen vara på sjukhuset med Justin men när jag ändå var här hemma kunde jag ju passa på att njuta lite av god hemma gjord mat. För Chaz är kanske dålig på mycket saker men att laga mat är inte en av dem sakerna. Han är jätte bra på att laga mat och det beror förmodligen på att han är ett sådant matvrak att han hela tiden måste göra mer mat för att hålla sig mätt.

Chaz-chaz-somers-19872579-500-375_large.png

Jag skrattade smått åt tanken och Chaz kollade frågandes på mig. Jag skakade bara smått på huvudet åt honom för att visa att det inte var något och han skakade smått på huvudet innan han kollade ner på sin mat igen och började äta.

 

Justins perspektiv

Jag öppnade ögonen men stängde dom snabbt igen när ljuset i rummet bländade mig. Jag öppnade ögonen igen, mer försiktigt den här gången så att mina ögon hann vänja sig vid det ljusa rummet. När jag väll vande mig med det ljusa rummet började jag lite försiktigt kolla runt i rummet. Försiktigt med att inte röra huvudet för fort och mycket då det dunkade som jag vet inte vad av smärtan som jag hade.

När jag kollade runt i rummet kunde jag utgöra några få personer som jag kände igen. Först och främst så var det två läkare eller sköterskor här inne. Som jag dock inte kände då men ändå. Sen så såg jag min pappa, mamma, mormor och morfar. Men dock ingen Tiffany, Chaz eller Ryan. Jag fortsatte att kolla runt i rummet och kände hur hela jag stelnade till innan jag skrek högt och satte mig upp med ett ryck. Framför mig stod inga mindre än Usher, Chris Brown och Selena Gomes som dock såg mycket äldre ut än hon gjorde i sin serie.

Alla vände sig nu snabbt mot mig och alla med chockade ansiktsuttryck. Dem kollade med stora ögon på mig och jag kände hur jag nu ångrade mitt lilla ryck då min kropp nu gjorde ännu ondare. 

"Justin vad är det?" frågade mamma panikslaget och i nästa sekund stod hon vid sidan av min säng med handen på min.

"Han, hon, dem" var allt jag fick fram och jag fortsatte att kolla bort mot Usher och dem där dem stod. I mitt sjukrum och kollade glatt på mig.

"Justin vad är det? har du ont någonstans?" det var nu läkaren som frågade mig och även hon var upp vid min sida nu.

"Är jag döende?" frågade jag och vände nu blicken mot mamma som kollade chockat på mig.

"Justin vad pratar du om. Du har vart med om en olycka men du mår bra nu. Läkarna lyckades rädda dig i rättan tid"

"Okej men kan du då förklara för mig vad dem gör här?" frågade jag och pekade bort mot Usher, Chris och Selena som även de nu kollade chockat på mig.

"Dem är här för att dem vill träffa dig. Precis som resten av oss. De vill finnas här för dig och stödja dig. Varför skulle dem inte vara här för Justin?"

"Kanske för att dem är kända och borde ha något bättre för sig än att sitta här med mig eller kanske för att jag inte känner dem. Alltså missförstå mig inte, det är en ära att träffa er. Men jag förstår bara inte varför ni är här"

"Haha nu var du rolig Justin. Jag är glad att du har din humor kvar i alla fall" sa Selena och log smått mot mig. Vilket bara lede till att jag kollade ännu mer oförstående på dem. 

Jag menar varför är dem här? Varför är dem här hos mig och påstår att dem är mina kompisar och känner mig? Och varför ser alla så mycket äldre ut än dem borde? Selena tillexempel såg inte ut som ett barn längre utan mer som en vuxen person, runt 18-19 år kanske. Mamma och pappa såg man också skillnad på. Till och med, okej vi säger bara så här. Alla ser äldre ut än dem borde och när jag börjar tänka efter nu så börjar allt likna en dröm.

Ja jag måste drömma, det är den enda förklaringen på allt det här. Jag menar det kan ju förklara varför Usher, Chris Brown och Selena står i mitt rum och varför alla här inne ser minst 5 år äldre än dem borde göra.

"Haha nu fattar jag. Jag drömmar. Om jag nyper mig själv tillräckligt hårt kommer jag att vakna upp och alla ni kommer att vara borta och tillbaka till eran egna ålder" sa jag med ett litet skratt men de andra bara kollade konstigt på mig.

"Justin vad tusan pratar du om? Du drömmer inte och vad menar du med att du inte känner oss. Du har känt mig i över fyra år nu och både Chris och Selena känner du bra också. Speciellt Selena, hon är ju din flickvän" sa Usher och jag skrattade högt.

"Haha nu var du rolig Usher. Känt dig i fyra år och jag har vart tillsammans med Selena Gomez. Bästa skämtet i år, du fick mig nästan"

"Justin sluta larva dig, det är inte kul längre. Så sluta" började pappa men blev avbruten av ena sjuksköterskan.

"Jag tror faktiskt inte att han skämtar. Han fick en rejäl smäll i bilkraschen och en följd utav det kan vara en lätt minnesförlust"

"En lätt minnesförlust" brast nu Selena irriterat ut och alla kollade chockat på henne innan hon fortsatte "Han kommer inte ihåg vilka vi är. Han kommer inte ihåg att jag är hans flickvän. Hur kan det vara en liten minnesförlust enligt dig. Jag skulle kalla den rätt stor"

"Jag säger att den är liten för att han verkar komma ihåg allt annat och lär förmodligen komma ihåg alla er andra snart också. Sådana här minnesförluster brukar bara för det mesta hålla några dagar eller någon vecka max. Det är förmodligen inget permanent"

"Men under tiden då, finns det något som vi kan göra för att få honom att minnas lättare. Att få minerna att komma tillbaka alltså?" frågade mamma och sjuksköterskan nickade smått på huvudet.

"Ni kan prata lite med honom, berätta om tillfällen som ni spenderat tillsammans. Men ta det sakta och pressa honom absolut inte. Det kan bara göra allt värre"

"Jag förstår" sa mamma och kollade oroligt ner på mig.

"Mamma jag mår bra. Jag kommer vara tillbaka i skolan snart ska du se. Jag kommer inte att missa så mycket så att jag kommer allt för lång bakom alla andra. Du kan ju ta med skolböcker hit så kan jag plugga här på sjukhuset"

"Skola? Varför skulle du komma tillbaka till skolan och varför ska jag ta med dig dina skolböcker. Du har inga skolböcker, du går inte ens i skolan"

"Haha mamma det är inte ens roligt. Jag vet att du aldrig skulle låta mig skippa skolan för någonting. Alla 12 åringar måste ju gå i skolan"

"Vänta hur gammal sa du att du var?" frågade pappa och kollade bekymrat ner på mig.

"12, hur gammal skulle jag annars vara då?"

 



 

Så ännu än lång väntan och jag är ledsen. Men har jätte mycket i skolan just, har liksom fyra prov nästa vecka så vi får se hur det går.

 

I alla fall. Vad tycker ni om kapitlet? Vad tror ni hände där i slutet? Och vad tror ni kommer hända här näst?

Kommentera mycket på det här kapitlet och ni kan få nästa kapitel redan i helgen. Har redan börjat skriva på det och har 1426 ord skrivna så det borde inte vara något problem. Men om jag ska lägga upp det så får ni kommentera mycket på det här kapitlet. Hände mycket i det här kaptilet sp ni borde ha en del att kommentera om ;)

 


Kommentarer
Postat av: melinda

Älskar värkligen din blogg ,, forsätt så <333

2013-05-10 @ 01:38:21
Postat av: melinda

Verkligen****

2013-05-10 @ 01:38:51
Postat av: Tilde

Grymt bra! Alltså nu hänger jag inte med hade inte selena och Justin gjort slut???

2013-05-10 @ 08:11:48
URL: http://fames.se/tildemattsson
Postat av: Anonym

Jätte bra kapitel :) Meeeeeeeeeeer :D

2013-05-10 @ 10:20:44
Postat av: biebersfru

hahhahaha, OH MY BIEBER så bra!!!!!!!!

2013-05-10 @ 10:37:40
URL: http://justinnovell.devote.se
Postat av: Fanny

Gud va spännande!
<3

2013-05-10 @ 10:43:26
Postat av: Vicky

Sjukt bra!

2013-05-10 @ 11:09:46
Postat av: Elin

Riktigt bra!

2013-05-10 @ 11:10:11
Postat av: Helena

Så himla bra!

2013-05-10 @ 11:10:47
Postat av: sara

ooohhh guuud! asbra !!! när kommer nästa!! *.*

2013-05-10 @ 11:49:48
Postat av: sara

kan du inte ge namn åt kapitlen? bara en fråga, inget måste!

2013-05-10 @ 11:50:56
Postat av: Sara

:)

2013-05-10 @ 11:59:08
Postat av: Anonym

Hahahahaha omg! Så spännande

2013-05-10 @ 12:56:57
Postat av: Ebba

Och så kommer Tiffany in i rummet och han blir kätte glad ;) nej men det skulle varit roligt :) AWESOME BRAAAA!!

2013-05-10 @ 19:34:40
Postat av: Emmyy<3

Asså så sjukt bra!! <3

2013-05-10 @ 19:40:06
Postat av: Emelie

Jätte bra ! :)

2013-05-10 @ 21:32:21
Postat av: cawii

Hahahahahagag omggg jätte bra

2013-05-10 @ 22:19:45
Postat av: Linn

ooooooh shiiit gurl! så himla kul när han skrek... jag skrattade kan jag ju säga. xD MEEEEER!!!! undra hur han kommer reagera när Tiffany kommer in o hon är alldeles uppväxten o snyyyyyyggg!? iiiiiiih, längtar. =) kramis.

2013-05-11 @ 21:03:18
URL: http://juustanordinarygiirl.blogg.se
Postat av: Evelyn

omg poor Justin han har fått 5 års minne förlust :(

2013-05-12 @ 15:06:30
Postat av: Bella

Grymt bra :))

2013-05-12 @ 21:33:07
Postat av: Lovisa

Riktigt jävla bra! Den bästa novellen jag har läst hittills. Du är gryyyym! OMB hoppas han får tillbaka minnet snart det blir inte lika roligt annars :P Men riktigt bra är det! När kommer nästa del? :)

2013-05-13 @ 20:42:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback