Tidigare kapitel:

  *A simple 'I love you' coming from you, it means more than all the money in the world*

  *You don't marry someone you can live with – you marry the person who you cannot live without*” när den sista meningen lämnade min läppar kollade Tiffany chockat ner på mig. Hon hade tårar i ögonen och hennes händer skakade smått.

  ”Justin säg säger du det jag tror att du gör eller är det bara jag som inbillar mig?” frågade hon med skakig röst och jag skrattade smått. Jag skakade smått på huvudet innan jag kollade upp på henne, kollade in i hennes vackra ögon som jag aldrig skulle tröttna på.

  ”Om vi tänker på samma sak så ja. Jag frågar dig fall du vill gifta dig med mig”

 

---

---

 

 

Tiffanys perspektiv

  ”Justin jag vet inte vad jag ska säga. Jag menar vi har bara vart tillsammans i några veckor nu. Plus det är bara en dag som du har haft ditt minne. Är vi inte lite unga att ta ett sådant beslut och speciellt gifta oss”

  ”Jag vet att det här är väldigt plötsligt och förmodligen väldigt oväntat men det känns rätt. Jag har spenderat 3 år ifrån dig och jag vill aldrig vara borta från dig igen. Jag älskar dig Tiffany och du har rätt om det där med att våra känslor kommer hålla för varandra. Jag ber dig inte att gifta dig med mig om ett år eller två. Nej det här är mitt löfte till dig att jag alltid kommer vara dig trogen. Jag kommer inte vilja ha någon annan än dig och när jag väll gifter mig så kommer du vara den som står vid min sida” sa Justin och tårar rann just nu likt floder längst mina kinder. Jag kollade chockat ner på honom och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Som han sa var det väldigt plötsligt och absolut inget jag hade väntat mig. 

  ”Justin är du säker på det här? Jag känner dig och vet hur du är. Du är väldigt spontan och gör saker innan du tänker efter innan. Är du säker på att det här inte bara är någon utav dina galna idéer som du fått?”

  ”Tiffany det här är helt klart en utav dem där idéerna men det är inget utav dem som jag kommer ångra. Jag behöver inte tänka efter för att veta att jag älskar dig. Du är allt jag kan tänka på och hur mycket jag än försöker så kan jag inte se en framtid utan dig i den. En framtid där jag inte är med dig, där jag inte startar en familj tillsammans med dig och allt det där. Tiffany jag älskar dig mer än allt annat” sa Justin och kupade mitt ansikte för att kunna dra ner mig mot sig.

  ”Justin jag vet inte. Jag menar borde vi inte vänta lite med att ta ett sånt här beslut. I alla fall tills allt har lagt sig lite. Du har precis fått tillbaka minnet och precis som du sa så kommer det att hände en massa saker här ifrån. Fall det är bra eller dåligt vet vi inte. Men tycker du inte att vi borde låta det gå över lite innan vi börjar på något annat?”

  ”Jag vill inte vänta Tiffany. Jag har väntat på att få vara med dig igen i tre år och jag tänker inte vänta längre” sa Justin och torkade med tummarna bort tårarna som började rinna ner för mina kinder igen. 

  ”Du vill inte förlova dig med mig va?” frågade Justin efter ett tag och jag kollade chockat på honom. Han kollade sorgset på mig och skakade smått på huvudet "Jag borde inte ha sagt något" sa Justin lågt och släppte mitt ansikte innan han började ställa sig upp. Men innan han hann komma någonstans greppade jag tag om hans ansikte och pressade mina läppar mot hans. Han stod stel framför mig ett tag innan hans läppar började röra sig i synk med mina. När vi stått där ett tag drog jag mig undan ifrån honom och han kollade frågandes ner på mig. 

 "Jag förstår inte" sa Justin förvirrat och jag skulle precis svara honom men blev avbruten när dörren intill källaren slogs upp. 

 "Åh där är ni ju. Vi har letat efter över allt efter er. Vi började bli oroliga. Pattie ville till och med ringa polisen och anmäla er försvunna. Och så står ni här i vår källare kyssandes. Tanken slog er aldrig att ni skulle berätta för oss vart ni var någonstans?" sa mamma som var en aning irriterad och kom in klampandes i rummet. Jag släppte mitt grepp om Justin och vände mig stelt mot mamma. Justin kollade snabbt ner i golvet och pillade med kanten på hans tröja. Ingen av oss svarade mamma och spänningen sjönk snabbt. 

  ”Ska ingen av er svara mig?” frågade mamma och jag sneglade kort upp mot Justin som fortfarande stod med blicken i golvet.

  ”Eh vi tänkte inte på det. Det hände en grej igår och Justin behövde prata om det. Så när jag hittade honom igår åkte vi tillbaka hit och sen så råkade vi somna. Och när vi sen vaknade tänkte vi inte på det”

  ”Vad hände igår?” frågade mamma och lät hennes blick pendla mellan mig och Justin.

  ”Mitt minne kom tillbaka igår” sa Justin bara kort och mamma kollade chockat på oss båda.

  ”Du menar att du kommer ihåg allt? Är allt verkligen tillbaka?”

  Justin nickade bara till svar den här gången. Mamma nickade lika så och såg ut att tänka ett tag innan hon tog upp sin mobil. Knappade lite kort på den innan hon pressade den mot örat.

  ”Ja hej Pattie det är jag”......”Ja, jag har hittat dem”.....”Dem var nere i vår källare”......”Jag vet inte men Justin har en rätt stor grej att berätta så kan du samla alla hemma hos dig om tio minuter”.....”Okej bra. Vi syns snart” sa mamma kort innan hon la på samtalet och vände sig mot oss igen. 

  ”Vi ska hem till Justin så skynda på. Dem behöver inte vänta längre än nödvändigt på er. Dem har väntat tillräckligt på er just nu” sa mamma och kollade strängt på oss båda innan hon vände på klacken. Började gå upp för trappan men blev stoppad när Justin började prata.

  ”Skull vi kunna få någon minut bara? Vi pratade om en rätt viktigt sak och jag behöver verkligen prata klart om det här med Tiffany”

  ”Vet du vad? Jag kan inte bry mig mindre just nu vad du vill just nu”

  ”Mamma” sa jag chockat och kollade upp på mamma som bara skakade på huvudet.

  ”Nej Tiffany. Jag bryr mig inte om vad det var ni pratade om, men om det är så viktigt så kan det vänta till senare. Vi har väntat i nästen en hel dagen på er och just nu sitter era kompisar, din familj Justin och ditt crew hemma hos dig och väntar på dig”

  ”Men kan dem inte bara vänta någon minut till. Det här kommer inte ta lång tid. Jag behöver bara prata med Tiffany lite snabbt”

  ”Om det är så viktigt att prata om kan ni ta det senare” sa mamma och gav oss en sista blick innan hon stampade upp för trappan.Vilket lämnade mig och Justin i en väldigt pinsam tystnad.

  ”Vi kanske borde gå upp om vi inte vill att hon ska komma tillbaka hit ner och släppa oss här ifrån” sa jag och Justin nickade lite svagt till svar innan han började gå upp för trappan med mig tätt bakom sig.

 

Justins perspektiv

  Efter att ha stått och berättat för alla att jag fått tillbaka minnet kändes det tyngre på någon sätt. Jag hade höga förväntningar på mig nu och alla hade olika saker som jag måste göra.

  Mitt crew hade en massa intervjuer och skit som jag skulle göra. Min familj hade en massa grejer som jag skulle göra, mina vänner hade en massa grejer som dem vill att jag skulle göra. Istället för att känna en lättnad att minnet var tillbaka kändes det mer som en tyngd som lades på mina axlar. Tiffany var den enda som inte hade något krav på mig men tyvärr så såg det inte så bra ut på den fronten heller.

  Hon hade inte hunnit svara på min fråga och just nu kändes det mer som att hon skulle säga nej än ja. Hon hade verkligen inte reagerat på det sättet som jag hade hoppats på och det skrämde mig. Hade jag gjort ett misstag som hade bett henne att gifta sig med mig?

  Vare sig vad hennes svar var så låg det en otrolig tung och stel tystnade över oss. VI visste inte vad vi skulle säga. Och när vi väll sa något så kändes det bara fram pressat. Som att vi sa något för att vi var tvungna.

  Men tyvärr så hann jag inte prata med henne innan hennes mamma drog med henne hem. Jag hade velat prata med henne men mitt crew sa att vi behövde ha ett kris möte. Ett möte där vi gick igenom vad som skulle hända här  näst. Vi gick igenom alla problem som jag förmodligen skulle stötta på och vi kom fram till att Selena förmodligen skulle vara mitt största hinder för att komma tillbaka. Hon har gått runt och sagt till en massa intervjuare att jag var otrogen mot henne. Att jag hade en hemlig affär med Tiffanys rygg. Hon spelade den förkrossade flickvännen och jag måste säga. Hon borde få ett award för hennes framträdande.

 

  Efter ha suttit och pratat med mitt crew i två timmar och gjort upp en plan var jag trött och ville bara sova. Vilket var lättare sagt än gjort.

  Tankar om Tiffany snurrade runt i mitt huvud och jag kunde inte sluta tänka på vad hon skulle svara. Skulle hon säga ja eller skulle hon säga nej. Och om hon sa nej vad skulle då hända med våran relation. Skulle vi då kunna fortsätta som vi var nu eller skulle det ta slut mellan oss?

  Tanken skrämde mig vilket inte direkt hjälpte mig nu när jag skulle sova. Men jag antar att det var ett problem som jag skulle få ta tag i när jag vaknade imorgon.

   

 

  Jag satt just nu på min säng och kollade på dörren som just nu höll på att öppnas. Jag hade lyckats övertala Tiffany att komma hit för att prata med mig om det som hade hänt tidigare idag och det var nu hon som kom in. Hon stängde dörren efter sig och gick lite osäkert upp mot mig. Hon kollade sorgset på mig och ställde sig någon meter ifrån mig. Vilket jag inte tog som ett gott tecken. 

  ”Justin jag är ledsen” började hon och jag kände hur tårarna fort steg i mina ögon. Hon skulle säga nej. Hon skulle säga nej och jag skulle återigen förlora henne.

  ”Om vi inte hade blivit störda igår så hade jag sagt ja”

  ”Men vad är skillnaden nu?”

  ”Skillnaden nu är att James kom förbi igår kväll och kysste mig. Och om jag ska vara ärlig så gillade jag det. Jag visste att jag gillade honom men inte hur mycket förs än han kysste mig” om hennes ord sen tidigare hade skadat mig kan ni ju tänka er nu. Det hon sa var som att vrida runt kniven som redan satt i mitt hjärta. Det gjorde så ont och tårarna rann som floder längst mina kinder.

  ”Jag är ledsen Justin men jag måste klura ut vad det är jag känner för er båda innan jag kan ta ett sådant här beslut” sa hon och gav mig ett kort leende innan hon vände om. Gick ut från mitt rum och förmodligen ut ur mitt liv. 

Igen........

 

---

---

 

 

Okej så det här var nog inte slutet som ni hade väntat er. Eller?

Vet egentligen inte vad jag tycker om de thär kapitlet. Är inte riktigt nöjd med det här men hoppas att ni gillar dt ändå. Kändes bara som att jag fick pressa fram det här.

 

Men vad tycker ni om kapitlet? Selena kommer snart in i bilden igen och vad tyckte ni om slutet? Var det de ni hade väntat er??